Månad: april 2020

MY FAIR LADY

Min sköna dam

Detta fick inte bli löpsedelsrubrik: »Stjärnans sånger dubbade i nya musikalsuccén!«

Härom dagen visade en undersökning, att coronapandemin dominerat alla nyhetsinslag på bekostnad av rapporter om skottlossning busar emellan, skolproblem och annat. Men vad gör till exempel banditerna nu? Håller de avståndet, när de är ute? Priset på knark har förstås gått upp, när det nu blivit lite mer svårdistribuerat, men ser de till att missbrukarna håller avståndet, när de ändå är på plats?

Och hur ska det gå för de storvulna planerna på Sydsveriges höghastighetsjärnvägar för trehundra miljarder, när det nu visar sig, att man kan ha möten på distans? Idag ska undertecknad själv delta i sitt tredje zoommöte med alla i bild, när vi pratar med varann. Där tycks ju ett av argumenten för de höga planerna försvinna: att folk skulle behöva åka till varandra på möten.

Alltså talar nyheterna hellre om corona. En annan kan väl gå på i ullstrumporna och hänga med i trenden. I Finland stavar man corona korona. En del svenska rapportörer skriver Corona med stort C, fastän det inte är något namn. Dem spolar vi, sjukdomars benämningar är inte namn. Vi skriver varken svininfluensan eller spanska sjukan med stor begynnelsebokstav. Låt Corona skrivas så på öletiketter.

Ordet corona betyder krona. För att viruset ser ut som en sådan eller som ett diadem. Som valuta har det också liten begynnelsebokstav, såsom de isländska, danska, norska och svenska kronorna. På den gamla regimens tid, det vill säga när det rådde kallt krig och det fanns ett Öst- och ett Västeuropa med inte exakt samma varor i butikerna över alla gränser, då hade också alla länder egna valutor. Och Grekland hade drachma, den äldsta i bruk varande valutan på jorden.

Den övergavs över en natt, när euron infördes. Vilket historiefördärv! Hade den gemensamma valutan inte kunnat få vara drachman, då, en valuta med tusenåriga anor? – Nej, den stavades olika i de olika medlemsländerna. Det blev grekiskt ändå: euro. (Fast många svenskar tycks tro, att ordet kommer från den nu utbrexade före detta medlemmen Förenade kungariket, eftersom de envisas med att uttala det så ogrekiskt som möjligt: på engelska.)

Alltnog, när man tågluffade bland alla Europas länder gjorde man det också bland alla deras valutor. Vid varje gräns måste man växla, och flera länder tillät inte att man förde ut mer än man fört in eller kunde redogöra för med kvitton. Tjeckoslovakien hade sin koruna, gamla dagars Ungern hade korona. Själva hade vi länge riksdaler; daler kom från tyska taler (myntet i dalen). Därav dollar (som också gamla svenska Amerikautvandrare kallade daler). Finnarna kallar än idag dollarn taala, och det gör de rätt i.

Under den nu väl nämnda pandemin tvingas vi förvalta vårt pund, det vill säga se om vårt hus och ta vara på vartenda öre, eftersom många inte längre har något arbete att gå till eller i varje fall inte en kopek till några utsvävningar.

De utbrexade har inte en shilling kvar. Den ön var i början av århundradet centrum för ett stort imperium, vars upplösning mången herreman där borta ännu har svårt att smälta. Vurmen för dessa herremän och sköna damer har deras avläggare på andra sidan Atlanten tagit över i brist på egna adelsmän.

Länge gjordes kostymfilmer om imperiets män och kvinnor i Hollywood. Hollywood var fullt av engelska skådespelare, som kunde ge tilldragelserna det rätta uttalet. Om den ärade läsaren tittar på gamla godingar på teve, så lyssna till uttalet! Väldigt många skådespelare i Hollywood talade drottningens engelska, utan att det tycktes besvära producenterna. Teaterengelska talades på vita duken, och alla utbildade skådespelare även i USA hade tränat Shakespeare. Publiken skulle höra vad som sades.

Idag ska det vara verklighetsnära. Man får mumla och viska, och engelska skådespelare får talpedagoger till hjälp för att få fram det rätta amerikanska bräkandet.

Pygmalion hette i sagorna en grekisk kung, som var fena på att skulptera. Han satt på Cypern och formade i elfenben en staty av en kvinna. Den blev han förälskad i. Idag skulle vi kanske kalla den en sexleksak, men gudinnan Afrodite rördes och gav därför statyn liv. Vilken grej för en gammal ungkarl!

Detta gav den irländsk-brittiske dramatikern George Bernard Shaw uppslaget till pjäsen Pygmalion, som uruppfördes i början av första världskriget och filmades i Storbritannien strax före nästa (Pygmalion 1938). På Shaws tid var operetter populära men fick konkurrens av de »musikaliska komedierna«, musikalerna. Egentligen var de operetter, de också, men kanske med mer samhällstillvända ämnen, medan de gamla operetterna mest ägnade sig åt verklighetsflykt. Shaws pjäs blev inte bara film (som han förbannade för att de hade ändrat slutet) utan även – efter Shaws död – just musikal 1956, när tysken Frederick Loewe komponerade musik och amerikanen Alan Jay Lerner skrev text till pjäsen. De gav den en annan titel, inspirerad av en som Shaw hade som undertitel till Pygmalion, »Fair Eliza«. De kallade den »Min sköna dam« (fast på engelska: My fair lady). Det skulle väl anspela på den visserligen vackra statyn som fick liv (gatuförsäljerskan som blev fin dam) men samtidigt på att hon ju egentligen inte var någon riktig dam. Som i betydelsen »du var mig en skön juvel«.

En dubbelmening till finns i det att »my fair lady« står i refrängen på varje vers av en urgammal barnramsa:

London Bridge is falling down,

Falling down, falling down.

London Bridge is falling down,

My fair lady.

Inte nog med det! Det ryktades, att huvudpersonen Eliza Doolittle i musikalen vägrade att bli någon »Mayfair lady« (efter stadsdelen Mayfair) vilket i hennes cockneydialekt lät som Myfair…

Nå, musikalen slog, både på Broadway och i London och gick sedan runt i Norden (jajamänsan, i Svitjod med Ulla Sallert och Jarl Kulle). Den sköna damen spelades i de engelsktalande storstäderna av ett nytt engelskt stjärnskott, Julie Andrews, och professor Higgins av karaktärsskådespelaren Rex Harrison. Stanley Holloway var pappa Doolittle.

Nu var det jänkare, som tog itu med att filma själva musikalen. De ville använda ovanstående trio även i filmen. Men för producenten var Julie Andrews för okänd, ingen bra affär. Han tog Audrey Hepburn i stället, en tjej som inte lärt känna en Eliza Doolittles vardag utan vuxit upp med silversked i mun i Nederländerna och sedan i England. Svåra år var det väl när hon var med mor i hemlandet och Tyskland ockuperade det. Men sedan gjorde hon kometkarriär i Hollywood och var därför en kassako. Fast kanske fick producenten ångra sitt beslut. Hepburn klarade inte alla toner i sina sångnummer, så de lät någon annan sjunga de flesta av dem. Det tog Hepburn förfärligt hårt, hon ska ha varit otröstlig. Andrews, som gjort rollen på scen men nu inte fick den ens i denna situation, var ju en riktig sångerska och slog redan samma år (1964) igenom med Mary Poppins och redan året efter i en musikalroll jämförbar med Elizas i Sound of music. Rätt åt producenten. Hepburn ställde i alla fall inte upp på fler musikaler, om hon inte fick sjunga själv.

Vi i publiken lär dock inte höra att sköna Elizas sånger till stor del (men inte helt) är dubbade, och musikalen har samma slut som det Shaw hade förbannat – men vad det var tänker jag inte avslöja. Ty på självaste valborgsmässoafton visar filmstudion denna filmmusikal. Eftersom vi inte får vara ute och elda och vråla, så kan vi gott hålla oss inne i Folkets hus, och emedan dagen efter är en röd dag behöver man inte bekymra sig om att filmen är så lång, att det är fikapaus i mitten. Precis som på operorna.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Varför har britterna inte en shilling kvar? – För att de gjort en valutareform, som avskaffat densamma. Förr gick det 12 pence på en shilling och 20 shilling på ett pund. 21 shilling blev en guinea. Det trodde undertecknad på en resa fortfarande gällde och skulle betala teet med en påse mynt från en tidigare resa. Och blev utskrattad.

DS

JOURNAL 64

När mørcket lagt sig

Mycket danskt lyser upp vår virulenta tillvaro

Som språkpolis lyssnar man understundom på Språket på P1. Ett par nya begrepp har där gett sig tillkänna: flockimmunitet och social distansering.

Att man hör till en flock känns bra. Lite djuriskt. Björnar är nu inte flockdjur, men ändå. Fast social distansering: det har ju vi gamla ungkarlsstötar tillämpat hela livet, vad nytt är det på den fronten? – Inte frivilligt, för all del, men socialt distanserade? Egentligen är det fel ord som slagit igenom. Om man sitter i videosamtal med någon annan eller med flera andra, så är man ju inte socialt distanserad, bara fysiskt. Och det är väl det vi ska göra: hålla avståndet. I lumpen gällde 1,25 meters avstånd och armbågs lucka. Fast nu ska även luckan vara 1,25 meter. Fortfarande en fysisk distansering, inte social. Socialt distanserar sig gör eremiter.

Husorganet har lördagen den 18 april en av de tyngsta sidorna på länge. På sidan 17 analyserar en forskare bristerna inom äldreomsorgen, nu när gamlingarna coronadör:

Det har blivit en mycket hårdare tidspress och man jobbar mycket oftare underbemannat. Att då hinna sköta hygien och sedan organisera jobbet så att man faktiskt inte går mellan en sjuk och en frisk blir givetvis mycket svårt

säger forskaren Marta Szebehely. Och undersköterskornas fackombud Elisabeth Antfolk säger om coronan:

Vi har aldrig undrat om den skulle komma, vi undrade hur länge man skulle kunna hålla emot och hur väl man skulle hinna förbereda sig för när smittan väl skulle komma

och framhåller att såväl vinterkräksjuka som säsongsinfluensa varje år tar sig in på boenden, varför

Det är helt obegripligt att tänka sig att vi skulle ha hållit corona utanför.

Samma dag berättar i radio riksdagsledamoten Amerigo Vespucci…

Där tar jag nog fel någonstans – var det inte han som gav Amerikat sitt namn? Det var väl ett tag sedan, så i så fall tog jag fel, riksdagsmannen var inte en man utan en kvinna, det är jag säker på.

En slagning efter någon som inte var från 1400-talet ger America Vera-Zavala från radioprogrammet. Hon berättade om hur hon som treåring kom till Sverige och i skolan fick höra, att »Jaha, du har svårt med sje-ljud. Då ska du få en talpedagog som hjälper dig med det«. Det var ett annat Sverige då, tyckte americanen.

Vad allt detta som sades den 18 april pekar på är det enkla faktum, att Sverige helt ballat ur. Socialdemokratins ledning föll på åttiotalet och framåt för alla locktoner från influerare som vurmade för individens frihet – från ansvar för sina medmänniskor – och avreglerade naturliga monopol såsom skola och järnväg. Äldreomsorgen och hemtjänsten hälldes ut med badvattnet.

Det får nu gamlingarna äta upp.

En av dem som ändå inte äter upp det är undertecknad, som heller inte behövt ta äldrevården i anspråk ännu. Men man vet aldrig när det blir – se bara på den atletiske gamle Kirunabon Börje Salming, som tydligen upplevt en coronaliknande vandring i dödsskuggans dal. Man kan åka dit när som helst.

Så över till flärd och verklighetsflykt ett tag. Med litet språkpolis. Public service har utvecklat sig till en riktig bastion för en femtekolonn, som med många små steg försöker göra Sverige engelskspråkigt. Då stör jag mig inte så mycket på uttrycket public service som på det faktum, att Sveriges radio visar upp en underdånig hållning till det engelska språket genom att i åtskilliga program låta intervjuade prata på i upp till en halv minut ibland på engelska, innan programmakaren gör en sammanfattning. Inget annat språk bevisas denna upphöjda respekt. Och Sveriges television går alltmer in för att ha engelska titlar på teveserier, även när de är gjorda på något annat språk. Det senaste är dramaserien When the dust settles. »När dammet lägger sig«, tänker ni, det hade väl inte varit det sämsta namnet. Nu heter serien emellertid Når støvet lagt seg, vilket är danska, och »lagt seg« är inte detsamma som »settles«. Støv kan vara såväl damm som rök, och översättaren (undertextaren), som sett hela programmet, hade döpt det till När röken lagt sig, vilket också framgår i bild.

Detta är ännu ett kliv i samma riktning som när Folkets bio döpte den succéartade danska långfilmen En kongelig affære (2012) till A royal affair. Folkets bio hävdar, att de våndades över och diskuterade titeln mycket. Månn dä?

Än så länge släpar bokbranschen efter. Den är ju uppfödd med, att böcker på främmande språk översätts och »dubbas« till svenska inför utgivningen här i landet. På bokförlagen sitter folk som kan språk, enkannerligen svenska. De gör nog vad de kan för god språkvård (liksom SVTs undertextare, dock inte deras programchefer). Men även inom bokbranschen möter man marknadsföringsproblem. När Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse från 1985 (-86 på svenska) skulle ges ut i ny upplaga efter succén för teveserien The handmaid’s tale (som startade 2017), så fick de problem. I strid med svensk tradition gjordes inte en svensk omslagsbild utan sattes ett foto ur teveserien in (att göra egna affischer har den svenska biografbranschen totalt övergett). Skulle man därtill ändra titeln från svensk till engelsk?

Sådana problem har utgivarna av filminspelningarna efter Jussi Adler-Olsens deckare hittills inte dragit på sig. De danska titlarna på filmerna har varit efter boktitlarna, och detta har man i Sverige följt, så att den senaste filmatiseringen heter Journal 64 (2018). Ha! – Det hade den kunnat heta på snart sagt vilket språk som helst, säger nu den kritiske. Jodå, jodå, alla språk med latinet i sin bakgrund gör den titeln begriplig. Tro mig ändå, Kvinnan i rummet (2013) och Fasanjägarna (2014) klingar väl ändå svenskt? Hur som helst talar den fåordige kriminalaren Carl Mørck utmärkt danska (framförd av Nikolaj Lie Kaas), vilket inte hans städare tillika assistent Hafez el-Assad gör. Kanske för att skådespelaren är svensk, Fares Fares, men mer troligt för att han ska föreställa en invandrare.

Adler-Olsen har valt huvudpersoner med udda utstrålning. Mørck själv är illa sedd av kollegorna i polishuset och svarar dem med närmast oförskämd butterhet och är ständigt trött på el-Assads danska felsägningar, söta te, bönestunder och skämthistorier med kameler inblandade. Ändå blir de två förstås ett radarpar, det förstår man. Filmskaparna har dock inte kunnat överföra de mørckska nästan rasistiska tankarna till filmen, så där missar åskådarna en stor del av spänningen mellan dem.

En tredje udda figur kommer in i senare böcker, den ytterst sturska och chefsföraktande sekreteraren Rose Knudsen med synnerligen avvikande, nästan suspekta, vanor (Johanne Louise Schmidt). I filmerna är hon en slät figur, möjligen med mindre släta frisyrer. Men städare eller sekreterare – alla har de huvudet på skaft och blir djupt indragna i de spännande historier, som denna filmserie utgör.

Kiruna filmstudio har visat varje filmatisering, när den kommit. Journal 64 är efter fjärde boken. Den filmen visas nu på torsdag på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

MARIA MAGDALENA

Den som Jesus älskade mest

För somliga är Lagen det som står i Skriften, för andra är det gamla landskapslagar – men är det för en coronatida regering helt enkelt ett hinder?

Finland ska nu stänga gränsen. Längs Tornedalen uppstår då problem: ett nittiotal sjuksköterskor och läkare bor på finska sidan av älven men jobbar i Sverige. Å andra sidan är ett hundratal av jobbarna på stålverket i Torneå från svenska sidan. Vilket är då problemet? – Låt syrrorna från Finland stanna i hemlandet och jobba på stålverket, medan stålisarna från Sverige stannar i Sverige och jobbar i vården.

Se där hur lätt vän av ordning kan lösa samhällsproblem!

Vi har alla vant oss vid öppna gränser och tror att det är ett EU-påfund. Det är det, men de var inte först; vem minns, att de nordiska rikena öppnade sina gränser sinsemellan redan 1954? När nu Danmark stängt sina gränser och Finland tänker göra detsamma, så bryts därmed mot både den nordiska passunionen och Schengenavtalet. I svallvågorna efter hotet om en finsk gränsstängning vill nu Sveriges regering införa en lag, som ger regeringen rätt att befalla utan att först höra riksdagen. Sådant kallas i Ryssland för ukas, i andra länder idag säger man dekret, vilka bägge är omskrivningar för att högsta statsledningen på egen hand utfärdar påbud, som vi alla måste rätta oss efter. Diktat är ett annat ord för det; diktatur kallar man envetet användande av detta styrelseskick.

Diktatur låter i nutida svenska öron främmande och skrämmande. Men det ordet har nu, i dagens diskussion om regeringens önskan om att få dessa utomordentliga befogenheter, använts. »Vill då Löfven införa diktatur?« frågades i söndags uttryckligen i en radiodiskussion på P1. Svaret från de inkallade förståsigpåarna blev förstås »Nej«, men tärningen var kastad. Regeringens ursprungliga förslag har därtill redan – allaredan första dagen – ändrats något med anledning av farhågan för detta onämnbara: riksdagen tänks nu få vetorätt mot regeringens påbud.

Allt detta härrör förstås ur läget med coronasmittan. I detta krävs en fast hand. När andra länder i beråd har beskrivits, har man uttryckt det som att de strävat efter »en stark ledare«. Just nu, i söndags, uttryckte Human rights watch sin oro för, att en del regimer utnyttjar coronasituationen till att stärka sin makt. Att bli en stark ledare sade man att Putin ville, när Ryssland höll på att upplösas i småbitar efter Jeltsins knäfall för Internationella valutafondens och svenska påtryckares tjat om att de måste nollställa hela ekonomin efter Sovjetunionen. (Oavsett vad man idag tycker om denne nye lillefar, så gjorde han något, som Sverige hade bort ta lärdom av: han stoppade avregleringen av den ryska järnvägen och sa »Det finns något som heter naturliga monopol«.)

Kanske även vi mjäkiga svenskar nu inser problemet med att styra landet i kampen mot covid-19 och därför kan tänka oss en stark ledare, som tillåts utfärda påbud utan riksdagsbeslut? I praktiken innebär detta om inte annat så i alla fall något slags undantagstillstånd.

Här kan man behöva skärskåda orden. I det gamla Rom utnämndes stundom någon dåtida romersk Löfven till diktator, när nöden krävde en stark ledning. I det nyss till självständig republik utropade Finland blev det våren 2018 uppror, varvid socialdemokraterna ersatte riksdagen med Den finska folkdelegationen och tänkte skriva ny grundlag. Men upproret blev till inbördeskrig, och folkdelegationens ordförande Manner utropades till Finlands diktator.

Uppenbarligen klingade ordet diktator inte likadant den gången som det gör i dagens debatt.

Undantagstillstånd har flera länder utropat för att med pondus kunna leda sina riken under pågående coronakaos. I princip innebär detta att en regering åsidosätter grundlagen och styr som den vill. (Diktatur kanske vore på sin plats, när vi nu konstaterat, att ordet inte behöver betyda blodspillan?) På militära kurser på nittotalet lärde undertecknad sig, att något sådant som undantagstillstånd inte fanns i svensk lagstiftning. Men vad annat än undantagstillstånd är det, om regeringen självsvåldigt får bestämma?

Låt oss därför begrunda begrepp som ukas, påbud, diktatur och undantagstillstånd. Förut brukades sådana ord bara om de andra, inte om oss i lilla Svitjod. Det är möjligt, att denna väg är den rätta att gå i den svåra situation, som vi befinner oss i – men det är inte frågan här.

Hur har vi utan buller och bång kunnat börja tala om att åsidosätta grundlagen? Det skulle ju inte vara lätt, har vi fått lära oss i skolan, det är därför grundlag endast kan ändras efter två riksdagsbeslut med mellanliggande riksdagsval.

Men vi har det senaste årtiondet skådat ett smygande åsidosättande av lagar, som vi kanske inte känt oss berörda av. Regionindelningen är en sådan, hävdar jag. Sverige var indelat i landskap, län, härader, socknar och kommuner, lärde jag mig i skolan. Socknar, härader och landskap är numera historiska, men de andra gäller i lag. Län var och är statliga utskott under ledning av Konungens befallningshavande, det vill säga landshövdingen. Vissa funktioner inom dem var dock demokratiskt styrda av folkvalda landsting. På 1990-talet gjordes försök att få riksdagen att ändra länsindelningen, men det slog lokala och regionala politiker bakut emot. Då försökte man i stället att slå ihop landsting och i bästa fall frigöra dem så mycket som möjligt från länens – statens – bestämmande. Sådant kallade de regioner. Vad är det för ord? Region betyder bara område och kan användas i snart sagt alla sammanhang. Landstingen var redan regionala ledningar, nu kunde man försiktigt börja ta sig friheter i beslutsfattandet och så småningom döpa om landstingen till regioner. Fast ordet region var inte stadgat i lag, så detta har omärkligt smugit sig på oss med följden, att regionledningarna kan hävda rätten att bestämma om saker, som inte landstingen beslöt om. Som om region var en ny indelning av Sverige enligt lag.

Landet fungerar ju ändå. Kanske till och med bättre? Med den löfvenska undantagslagen kanske ännu bättre i orostid? Detta vill jag låta vara osagt, men minns var du först läste om detta krypande underminerande av Sveriges grundlagar.

Lagen med stort L brukar annars åsyfta Den heliga skrift, alltså Bibeln. Eller Koranen. Eller Toran. På Jesu tid var det den judiska lagen man skulle följa.

Hur vår kyrka i historien kunde utmåla judarna såsom de, som dödade Frälsaren, är svårt att begripa. »Var inte Jesus själv jude?«, frågade jag min kristendomslärare en gång, och det svarade han ja på och log. Han utdelade understundom nattvarden i något kapell, och dit gick jag och fick smaka äkta vin och oblat och fick bättre betyg. Men det är en annan historia.

Land ska med lag byggas, står det i ett antal gamla landskapslagar. Men att följa Lagen har under tryck av strängt religiösa under min uppväxttid betytt hårda regler om avhållsamhet i umgänget med det täcka könet. För att inte tala om, hur hårda reglerna var just för de täcka, som alltid fick skulden, om något otäckt inträffade.

Var det så på Jesu egen tid, månne? Medelhavsregionen (notera ordvalet) och särskilt Västasien, »Mellanöstern«, är ju idag den mörkaste delen av jorden, när det gäller hur man ser på kvinnor. Det behöver inte nödvändigtvis ha varit så, när Skriften kom till. Gamla testamentet innehåller texter som kunde hetsa upp annars så kyska konfirmander. Och Maria från Magdala som var en av Jesu lärjungar, fastän junge betyder pojke (i äldre översättningar användes i Apostlagärningarna 9:36 ordet lärjunginna), har av kyrkomän i generationer utan belägg förtalats såsom sköka. Hora, alltså. Därmed har de bara visat var de själva stått, ungefär vad Stieg Larsson visade med sin roman Män som hatar kvinnor.

Elitsimmerskan Magdalena Andersson, som blev finansminister, är möjligen i sin tid och land lika betydelsefull som Maria från Magdala var. Annars har hon bara namnet gemensamt med henne, men det har många – och det ska de vara glada för, tycker jag. Den förtalade Maria var den som Jesus älskade mest och som han pussade på munnen, om man får tro Filippus gnostiska evangelium (gnostisk och apokryfisk är ord som skriker, att de officiella kristna kyrkorna inte räknar dem som äkta vara). Emellertid ska man kanske återigen tänka, att det på den tiden kanske inte gick till som idag i Mellanöstern. Och för övrigt kysser ju ibland ryssarna varandra på mun trots samma kön. Även denna Maria efterlämnade ett evangelium, som naturligtvis kyrkorna inte räknar som kanoniskt. Evangelium enligt Maria Magdalena finns det tyvärr bara små fragment kvar av, men däri ber Petrus henne att berätta om vad Jesus sagt till henne mellan fyra ögon, vilket hon gör, bara för att efteråt inte bli trodd av åtminstone Andreas. När då till och med chefslärjungen Petrus uttrycker tvivel, börjar hon att gråta och ställer en motfråga (och här måste jag erkänna, att koptiska inte är undertecknads paradgren; låt mig därför använda Thor-Leif Strindbergs översättning):

Min broder Petrus, vad tror du? Tror du att jag har tänkt ut detta i mitt hjärta eller att jag ljuger om Frälsaren?

Här kommer sedan en riktigt stieglarssonsk replik från Levi:

Petrus, du är alltid hetsig. Nu ser jag att du angriper kvinnan på samma sätt som motståndarna. Men om Frälsaren gjorde henne värdig, vem är då du att avvisa henne?

Bör man inte bli nyfiken på denna Maria, som vi mest hört illasinnat snack om (nåja, yngre generationer vet väl inte ens, vem hon är men kallar flickor gärna för Magdalena ändå)?

Detta kan man på torsdag göra genom att gå på Kiruna Folkets hus. – Folkets hus? På skärtorsdagen? – Jodå, Kiruna filmstudio har faktiskt några gånger förut visat film på skärtorsdagen, när den infallit på en torsdag, som skärtorsdagar brukar göra. En gång visades den italiensk-amerikanska Barabbas (1961), en filmatisering av Pär Lagerkvists roman från 1950 (det finns en svensk inspelning från 1953), en annan den US-kanadensiska Kristi sista frestelse (1988) efter Nikos Kazantzakis grekiska roman från 1952. Det gemensamma för dessa nämnda och ämnet för dagen är, att filmerna har bibliska motiv. En vink åt skärtorsdagen för att den är vad den är. Denna veckas film vinkar alltså också åt skärtorsdagen (vilket kanske är mer behövligt än vanligt, när i år alla uppmanas att inte resa bort, inte ens under påsken). Den heter Maria Magdalena, är brittisk och från 2018.

Bio på skärtorsdagen, alltså.

En idé i idet av Björn Forseth