Ridpiskans pedagogik

WHIPLASH

Ridpiskans pedagogik

Ingresser och sociala medier kan locka fram det sämsta inom oss.

Dessa krönikor är inga partiinlagor. Partsinlagor ibland, men inte partiinlagor. Utan att det finns någon egentlig publik, som läser idéerna i idet, så råkar jag då och då ut för att människor runt mig har en uppfattning om mina allmänna åsikter.

Detta vore lättare att förstå på den tiden, då krönikorna publicerades i Kiruna annonsblad. En gång bombarderades Kiruna filmstudios e-postkonto av krav på att filmstudion skulle göra offentlig avbön för en av mina krönikor, som haft rubriken Kvinnan i det slutna rummet. Denna till synes menlösa rubrik syftade på den danska kriminalfilmen Kvinnan i rummet från 2013, för en svensk läsekrets kanske mer känd som roman av Jussi Adler-Olsen. Men ingressen må ha varit mindre oskyldig: »Är det politiskt korrekt att göra narr av blattar?«

Det måste man förstå upprör. Men redan första brödstycket tog udden av denna tillspetsade ingress: »Se där redan i ingressen, att jag inte är politiskt korrekt. Man kallar inte människor för blattar, Björn! Och inte för svartskallar eller skinnskallar heller.«

Den, som fortsatte med att läsa själva krönikan, kunde då finna, att alla ord däri gavs ett förklaringens skimmer. Vuxna läsare förväntas ju känna till, att en tidnings rubriker och ingresser fungerar som lockbeten. Folk ska börja läsa själva artikeln. Men många gör inte det, vilket personalen på det stackars Annonsbladet vid detta tillfälle fick erfara, ty även de blev nedringda och störda i sitt arbete. Antagligen hade det bästa varit, att jag inte alls satt rubriker och ingress utan i likhet med annan press överlåtit det på tidningsredaktionen. De hade väl inte blivit provocerande då, men krönikans innehåll hade varit detsamma.

Då när jag publicerades i Annonsbladet, var det alltså lättare att förstå reaktionerna. Förstå dem men inte acceptera, att de reagerande inte brytt sig om att läsa vidare. Och kanske har folk fått sina uppfattningar om mina åsikter från den tidens skriverier? Men i alla fall inte från mina rubriker och ingresser, för då hade jag nog erbjudits medlemskap i något mörkt parti, vilket inte skett.

Däremot har företrädare för det stora arbetarpartiet flera gånger sträckt ut en hand för att erbjuda mig medlemskap. Det har varit smickrande, när vänner kommit med förslaget, eftersom det partiets väljarkår är den som jag mest identifierar mig med efter alla de år jag jobbade som metallarbetare. Men när företrädare som bara hört mig ställa frågor på offentliga tillställningar blir angelägna att få mig som medlem, stelnar jag till. Mina minnen av den partipolitiska kontrollen i facket, på den tiden jag där var aktiv, har satt sina spår. Så när även företrädare för en spännande riktning – SAP (R) skulle man kunna kalla den – på ett offentligt möte gör en bra analys av tillståndet i landet och vad som bör göras åt det, ändå vid mer informella samtal efteråt visar varggrinet, när jag (dum som jag är) utkastar en politiskt obekväm kommentar, så känner jag igen Partilinjen. Oförmågan till intellektuell diskussion i ett ämne, som det finns en fastställd åsikt om. En vän kallade det härom dagen »att sitta på helspänn, beredd till försvar i stället för analyserande diskussion, därför att den andre huggit på något ord eller uttryck eller åsikt«. Vare sig det kommer sig av den så kallade partipiskan eller intellektuell paralysering, så kan man kanske kalla denna oförmåga en ridpiskans debattstil.

Vår tids August Strindberg, snart 92-årige Jan Myrdal, som förra veckan trots problem med flåset kommit till Kiruna för att presentera sin nya jag-bok, har flera gånger beskrivit fenomenet med oförmågan att fördomsfritt diskutera en persons eller en händelses olika sidor med orden: »Jag förstår inte folk som inte kan läsa innantill«. Så enkelt kan det också uttryckas. Därför förblir jag nog partilös och kan skriva vad jag vill.

Demonisk lärare tränar inbiten trumslagarelev. Så kan veckans film beskrivas. Filmen heter Whiplash, är regisserad av unge Damien Chazelle och finns i två versioner. Den första gjorde han 2013, den är tretton minuter lång. Den andra gjorde han året efter. Den blev en timme och fyrtiosex minuter lång.

Filmstudion har valt den senare versionen.

Denna senare version blev Chazelles genombrott. Antagligen hade det inte blivit något genombrott, om han inte hade gjort kortfilmen först. Idén hade nämligen varit att göra en långfilm, men till det fick han inte ekonomiskt stöd, och – som det är i filmbranschen – då blev det omöjligt att spela in filmen. Men en kortfilm fick han råd att göra, och den visade han på en festival. Och si, då fick han bidrag till inspelning av långfilmen.

Har man så slagit igenom, brukar det bli lättare att få produktionsstöd nästa gång. Nästa gång i Chazelles fall blev La la land (2016), vilken blev en stor Oscarsvinnare, rentav den största vinnaren. För några minuter. På podiet hade de fått fel kuvert, Chazelles film var inte den som fått priset för bästa film på engelska. Men sex andra Oscar är väl inte kattskit ändå.

I och med den filmens stora succé var det givet, att Chazelle nu lätt skulle få produktionsstöd till en långfilm. Och den blev längre både på längden och tvären*, First man (2018), som filmstudion visade på Rymdfartens (Gagarins) dag den 12 april i år.

Bortsett från den sistnämnda filmen har Chazelles produktion handlat om någon musiker. Han själv var trumslagare (eller slagverkare) i sin ungdom, men någon karriär inom musiken föresvävade honom ändå inte. »Musiken var en omväg«. Det var filmmakare han ville bli.

Whiplash betyder, som säkert de flesta vet på grund av att det finns en allvarlig skada med det namnet, pisksnärt. För en amatör låter pisksnärt som ett användbart namn också på en trumslagares slag mot trumlädret. I den här filmen kan det även få publiken att tänka på det mentala tillstånd, då man trots en hängiven insats blir totalt utskälld av den man försöker göra sitt bästa för.

En ung man, som en gång Chazelle själv, vill absolut bli en duktig trummis. Han får en kompetent lärare med demoniska drag, vilket möjligen är effektivt om man tror på en sådan pedagogik, men den skapar också hängivenhet och underkastelse av fanatiska proportioner. En ung Ingmar Bergman skrev och Alf Sjöberg regisserade 1944 ett sådant drama, Hets, där den demoniske instruktören var läraren Caligula. I »Whiplash« är instruktören musiklärare.

Med den filmen avslutas filmstudions vårsäsong nu på torsdag den 23 maj klockan 19. Sedan får vi vänta till september för att få se mer.

En idé i idet av Björn Forseth

* En vitsighet, som jag först tänker förklara någon gång i framtiden, då »First man« eventuellt visas på nytt.

Frälsaren

FLAMMAN & CITRONEN

Frälsaren

Är det hädiskt att tala om Bibeln och Sagan om ringen i samma andetag?

Klimatförändringen är en kris, från vilken världen söker en räddare. Förutsatt att man tror på människans roll i jordens uppvärmning.

I svåra tider söker människorna tröst och hoppas på någon, som kan stiga fram och frälsa dem ur svårigheterna. Tröst fick människorna i opium, har Karl Marx inte sagt. Religionen var »ett opium för folket«, skrev han. Då bör man tänka på, att opium på hans tid i första hand var känt som ett smärtlindrande medel. Religion kunde alltså som opium lindra de smärtor folket kände.

Förutom smärtlindring och tröst söker människorna i eländiga tider gärna en räddare – eller som man oftare sa förr: en frälsare. Bokens folk – alltså Bibelns – väntade på en frälsare som skulle rädda dem från allt elände. Judarna väntar än på Messias, de kristna menar att Jesus från Nasaret var Han och muslimerna väntar på mahdin. Inför dagens stora miljökris har ännu inga förväntningar ställts på någon särskild frälsare. Vetenskapen och Greta Thunberg vänder sig till de existerande människorna, folket, med hopp om att massorna ska vakna och göra något åt den fara, som hotar.

Dagens yngre svenska generationer är mindre bevandrade i Bibeln än min men möjligen mer i Sagan om ringen-trilogin. Särskilt i filmens form. Där finns också frälsare, som funnits slumrande någonstans i historiens bakgrund, beredda att rycka in när stora faror hotar i likhet med den medeltida tyska Fredrik Barbarossa, som ska ha suttit med skägget fastvuxet i en klippa i väntan på att när det tyska folket var i nöd vakna upp och frälsa dem. Frälsaren kan rentav vara en liten hobbit.

I flera länder röstar folk på vad de tror vara en stark ledare, som ska föra dem ut ur kriminalitet och misär. Gör de det kan de överse med demokrati och sådant. Adolf Hitler valdes och följdes ända ner i fördärvet. Djingis khan var inte vald enligt moderna demokratiska metoder men hyllas i Mongoliet idag som en frälsare, den som enade de mongolska stammarna. Ungefär som Gustav Vasa anses ha enat svenskarna och skapat det moderna Sverige. Nordkoreas ledare avgudas i linje med hur prins Sihanouk avgudades i Kambodja. Och Josef Stalins förtjänster som ledare under andra världskriget väger fortfarande starkt i den forna Sovjetunionen, trots förföljelser och terror under hans regim.

Svenskar har dock mycket svårt att förstå sådana resonemang, vilket jag personligen erfarit. En lumparkompis, som jag i två års tid under vår ungdom delat tillvaron med, frågade mig härom året vad jag tyckte om Stalin. Frågan kom utan föregående diskussion, och jag trodde att han väntade sig någon djupare analys. Men jag hade annat för mig då och uppsköt analysen genom att svara som min mor sa en gång: Han var en buse. Det fick min vän att tvärt och definitivt bryta med mig.

Hade han frågat vad jag tyckte om Winston Churchill, skulle jag nog ha svarat »en buse« den gången också. Men då hade jag fått följdfrågor, för i vår del av världen har denne engelsman enbart beskrivits som en Nelson Mandela-typ. Att Churchill länge hyllade Benito Mussolini och Francesco Franco och hade ett par miljoner indiers blod på sina händer i samband med den bengaliska svälten förbigås i Churchillbiografiska filmer som Darkest hour (2017).

Svenskar brukar alltså inte förstå å ena sidan – å andra sidan-resonemang, men jag säger om både Churchill och Stalin, att det var tur för oss att de ledde kampen mot Hitler. De var våra frälsare då.

Långt tillbaka i historien fanns sådana ledare i krissituationer, som för oss liknar sagor. På elvahundratalet fanns det en dansk sagohjälte, Holger Danske, som på klassiskt manér väntades dyka upp när nationen var i fara. Det tog några danska partisaner fasta på under besettelsen – den tyska ockupationen under andra världskriget – och benämnde sin motståndsgrupp efter honom.

Om dessa Holger Danske-kommandon handlar filmstudions näst sista film för vårsäsongen, Flamman & Citronen (2008), nu på torsdag. Citron stavas förstås inte med stort C i vanliga fall, men här är det (precis som Flamman) ett täcknamn. Kämpar i en motståndsrörelse går ju inte klädda i uniform utan lever farligt dubbelliv. Motståndaren kallar dem därför terrorister, vilket envar bör tänka på, när det i massmedierna talas om terrorister. Ockupanter kallar alltid medborgerligt motstånd för terrorism. Det betyder inte att det inte finns terrorister. Ytligt liknar terrorister och terrorister varandra, men civila motståndsrörelser är faktiskt erkända som kombattanter i krigets lagar, om de bara visar sina vapen öppet i stridssituationer (före 1977 krävdes dock att de också bar åtminstone något slags kännetecken såsom förbands- eller nationalitetsemblem).

Motståndsmannen Flamman spelas här av Thure Lindhardt, en skådespelare vi alla sett som Sagas danske kollega Henrik i teveserien Bron (2015 ­– 2018). Citronen är den högst bioaktuelle Mads Mikkelsen (som också slog igenom i en teveserie, Mordkommissionen (2000 – 2004).

En idé i idet av Björn Forseth

Valen Valdemar

THE BIG SICK

Valen Valdimir

Idet avslöjar den skrämmande historien om den simmande spionen från Sankt Petersburg

 

Allt är inte som på film. Det sägs, att verkligheten är underbarare än dikten. Veckans amerikanska film på filmstudion hamnar i skuggan av de spännande nyheterna från Norge. För dem har ni väl hört?

En beluga, ett annat namn för vitval, har snokat i nordnorska vatten. Det får väl valar göra, de små liven. De snokar vid andra kuster också. När jag i augusti förra året var i Tjuktjien och gick ombord på ett fartyg vid Anadyrbukten, kokade havet utanför kajen av vitval. Jag har dem på bild, men ingen bild blev så bra som de alldeles underbara fotona och filmerna från Nordnorge, vilka jag rekommenderar en titt på här.

Vid norska kusten är man van vid såväl sill som späckhuggare, så vad var så speciellt med denna vitval? – Jo, den var uppenbarligen tam. För det första för att den var kontaktsökande; den simmade fram till fiskebåtar och lät sig klappas. För det andra för att den hade koppel på sig.

Koppel. Sådana har man hundar i, någon enstaka gång kan man ha ett barn i koppel, tjudrat vid en tall så att det inte når fram till den nyfödda lillbrorsan, som snusar i vaggan där i gläntan ovetande om sin svartsjuka storebror. En metod när man är ensam med barnen och måste laga mat och sådant.

Nå, den rara vitvalen hade koppel på sig, vilket den inte hade snott in sig i bland allt skräp i världshaven. Det var ordentligt selat på valen. Norska fiskeriverket sände ut en räddningspatrull, vana som de var vid att djur fastnar i skräp. De klappade och matade valen, tills de kom åt att själva simmandes få loss kopplet.

Nu kommer det spännande. Kopplet hade ett spänne med firmamärket

(Syns det dåligt? Där står ST. PETERSBURG EQUIPMENT)

och då måste det förstås vara en rysk spionval. I folkhumorn döptes den snart till (jag försvenskar stavningen) Valdimir. Det hade man ju hört, att ryska marinen dresserar delfiner och dylika intelligenta djur till yrkessoldater. Eller dito sjömän.

Det är möjligt. Den svenska marinen bedrev under andra världskriget avancerad militär träning med sälar, kloka som hundar – och också de måste ibland selas.

Den uppmärksamme läsaren torde dock ha undrat, varför det petersburgska firmamärket är skrivet med latinska bokstäver och på engelska. Är ryssarna lika amerikaniserade som vi, månne? Borde det inte ha stått

СТ. ПЕТЕРБУРГ СНАРЯЖЕНИЕ

eller något i den stilen? I de norska och engelska tidningsartiklar om Valdimir jag sett ställer sig ingen den frågan. Själv har jag förstås hört talas om andra Sankt Petersburg än originalet. Det finns till exempel en sådan stad i Florida i Förenta staterna. En kuststad som kanske har företag som tillverkar bältesspännen, och rentav med engelsk text. Och kanske finns det någonstans längs den kusten ett delfinarium som förlorat någon rymmare?

Bara en tanke.

Spionjakten har bevakats även i rysk press. De har nog roligt. Men svenska medier som så gärna kastar sig över alla ryska spionämnen tycks ha missat Valdimir. Eller har jag inte följt med?

Nog om det. På torsdag fortsätter vårsäsongens sista filmserie i filmstudion med en amerikansk romantisk komedi om valfrihet. Inte frihet från närgångna småvalar utan från kulturkrockar. En kille född i Pakistan blir kär i en helylleamerikanska. I USA. Dit hade familjen flyttat för att få valfrihet, men det får ju inte han, eftersom de vill att han ska hitta en fin pakistanska.

Tärningen är alltså kastad för ett drama på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

Jungfrun som extramamma

ROMA

Jungfrun som extramamma

Rom, rom, rom, rom, Roma, Roma, Roma, romare, roman, romans, romansk. Det måste ha något med råma att göra.

Ingressen här listar en lång rad ord som verkar alltför lika för att kunna hållas isär. En riktig mix. Men de går naturligtvis att sära på och förklara. Ett av dem har en bärande betydelse på torsdag, och mixen leder tankarna till ett annat bärande ord samma dag: mixtek.

Mixteker är ett indianfolk i Mexiko, mixtekiska deras språk. Urinvånare tar sig i vår industrialiserade värld och världen över gärna till storstäder i jakt på jobb, sedan deras egna områden beskurits av den kapitalistiska utvecklingen och gjort det svårt för de infödda att försörja sig på hemmaplan. Undertecknad beskrev själv detta i det första av de två banden i jubileumsverket Kiruna 100-årsboken: i artikeln Kulturers korsväg träffas fyra samiska Kirunakvinnor från fyra olika samiska språkområden och jämför sin bakgrund: en sydsame, en nordsame, en enaresame och en skoltsame. Alla kom de ursprungligen till Kiruna för att tjäna som piga. (Sedan tog livet andra banor, men det är en annan historia.)

I torsdagens film på filmstudion är en mixtekiska piga i en övre medelklassfamilj i Mexiko. Jungfru skulle man också kunna kalla henne, för hon bor hos familjen hon tjänar och blir den huvudsakliga barnuppfostraren, varvid naturligtvis barnens kärlek till henne blir som barns kärlek till modern. Ett egendomligt förhållande som återfinns jorden runt; egendomligt därför att jungfrun ju inte är jämlik med föräldrarna hon arbetar åt men ändå kanske blir barnens främsta föremål för kärlek. Till och med slavar kan bli det främsta föremålet för fria barns kärlek, såsom läsaren av (eller åskådaren till) Margaret Mitchells Borta med vinden (som film 1939) kan se. Hjältinnan, plantageägarfamiljens dotter Scarlett (Vivien Leigh), har uppfostrats och tuktas ännu som ung vuxen av slavinnan Mammy (Hatty McDaniel).

Men åter ett tag till de romska orden, där ett har bäring på torsdagens film. Om vi tar dem i bokstavsordning, så är Rom Italiens huvudstad men var också romarrikets huvudstad och namn på hela riket. Roma på italienska. Roma kan också vara svenska, en gotländsk tätort som ska uttalas på gutamål. Bort då med dessa tre ord med stort R i början.

Närmast efter kommer tre rom. Ett äter vi som kaviar sedan någon fiskhanne spillt sin säd, ett dricker vi kanske därtill och ett är en zigenare, en av många romer. I det fallet uttalar vi inte ordet [råmm] utan [råm]. Tre ord mindre.

Därnäst står ett Roma till. Det väntar jag med (nu anar den uppmärksamme, att det är det som är det bärandet ordet). För övrigt uttalas det ordet också med å-ljud.

Romare uttalas däremot inte [råmare], som ju är en ko. En romare var en medborgare i det gamla riket Rom och är en sådan även i dagens huvudstad Rom. Bort ett ord.

Borta med vinden var en roman. Det ordet har svenskan använt sedan början av 1700-talet. Då betydde det först »berättelse på romanskt folkspråk«, alltså på ett språk som ättlingarna till romarrikets folk talade. De egentliga romarna hade ju talat latin. Om berättelsen är tantsnusk eller på något annat sätt blandar in kärlek eller liknande känslosvall, så blir den en romans. Många sådana romaner utgör genren romantik. Och därmed är listan genomgången.

Det återstående Roma är en stadsdel i staden Mexico i landet Mexiko. I Roma bor familjen, där jungfrun verkar (den utspelar sig 1970 – 1971). Och hela filmen har därför fått namnet Roma (2018). Ni lär ha hört talas om den, ty många i vårt land tittar på Oscarsgalan på teve, och i år vann denna film tre Oscar – en av dem för »Årets bästa film på främmande språk«.

Någon läsare må invända, att stora delar av Förenta staternas befolkning – särskilt de som lever nära den trumpska muren – har spanska som modersmål. Men nu är det med prisgivarakademins stadgar en gång så, att engelska är det språk som den allra bästa filmen måste vara inspelad på.

Alltnog. Filmen ansågs alltså bäst bland de främmande, och det trots två saker: 1) att den var fotograferad i svart-vitt och 2) att den inte hade släppts som biofilm. Nej, filmen var gjord för Netflix, som är ett US-amerikanskt företag vars ändamål är att livnära sig på filmer på DVD, bluray och strömmande video. Denna koppling till ett bolag som till synes drar uppmärksamheten ifrån biograferna gjorde, att Cannesfestivalen inte godkände filmen som tävlande festivalbidrag. Det gjorde dock Venedigfestivalen, som gav den full pott, som alltså sedan också Oscarsfestivalen gjorde.

Den som följde med, kunde ana att biograferna ändå var det ultimata målet, för filmen var inspelad på celluloid, inte digitalt, och därtill på jättedyr 65 mm-film (som för biograferna sedan omvandlas till 70 mm). Sådan upplösning och kvalitet kan inte strömmande video ge full rättvisa, därtill behövs biografer med stora dukar. Och ut på biograferna kom förstås filmen så småningom.

Förvisso finns det en roman om jungfrur och som blivit teveserie, Margaret Atwoods 1985 skrivna Tjänarinnans berättelse och 30 år senare för teve filmade A handmaid’s tale, och redan August Strindberg skrev ju om Tjänstekvinnans son, vilken var han själv. Filmen Romas regissör är också i centrum för berättelsen, eftersom det är hans egna upplevelser som ligger till grund för handlingen, »ett intimt porträtt av de kvinnor som uppfostrade mig i kärlekens tecken« med hans egna ord. Vem är då denne regissör och vem denna tjänstekvinna?

Regissören är man och mestisifierad mexikanare – kort sagt vit – jungfrun kvinna och mixtekisk mexikanska – urinvånare. Han heter Alfonso Cuarón och är för den stora biopubliken känd för något totalt annorlunda än Roma: rymdäventyret Gravity från 2013. En del gick väl också och såg Älska mig till döds (1991) och ännu fler Din morsa också! tio år senare. Även en Harry Potterfilm har han regisserat (Harry Potter och fången från Azkaban 2004), men nagelbitaren Gravity var nog den stora kassakon. – Och så kom han och tog storslam med en ömsint film om kvinnorna som uppfostrat honom.

Hon, den kvinnan som var hans extramamma, jungfrun, heter som skådespelerska Yalitza Aparicio och hade just gått ut förskollärarutbildningen, när systern hennes såg ett anslag om att skådespelerska söktes. I väntan på betygen kunde hon gott gå på uttagningstest (fast gjorde det ensam då systern backade ur för att hon var gravid). Film visste hon inget om och Alfonso Cuarón hade hon inte hört talas om. Men av drygt 110 sökande blev det hon som fick huvudrollen.

Oerfaren som hon var och emedan Cuarón inte berättade för skådespelarna om manuset i förväg utan delade ut bitar av det dag för dag och spelade in scenerna i kronologisk ordning, tog hon så vid sig av en tragisk scen, att hon grät hejdlöst.

Så kan en regissör spela in en film. Men inte hör det till vanligheterna.

Se Roma på torsdag och jämför med Gravity, om du tidigare har sett den. Större skillnad mellan två filmer får man leta efter.

En idé i idet av Björn Forseth

 

Djup film

UBÅTEN

Djup film

Man kan gräva ned sig för mindre, om man i Kiruna stannar hemma under påsken.

 

Kiruna är en dödstråkig plats under påsken. Under andra storhelger också. För Kirunabor utan stuga eller annat nöje att åka till är det nog inte så roligt då. För hemmavarande barn kanske till och med oroligt. Förvisso kan man åka skidor i spåren eller slalombacken. Men värst är det antagligen för turisterna.

De turister, som just under storhelgen är i sta’n, måtte bli väldigt förvånade. Tomt på gatorna, inga nöjen igång, knappt någon öppen krog. Att utsikten från nuvarande centrum är vacker är klen tröst, när man vill göra något. Om dagen kan man åka på gruvtur eller hyra skidor eller snöskor på Ripan och gå ut. Det är ju det de kommer att berätta om hemma efteråt.

Men kvällarna? Jo, det finns en öppen pub, som serverar mat också. Ändå kanske man skulle vilja gå på något nöje, särskilt om vädret är dåligt (det är inte alla påskar vi har haft det som denna). Barn och unga hemma under helgen lär också efterfråga nöjen, ifall vädret är dåligt.

Det skulle behövas en evenemangsorganisation för helger, då det mesta är stängt. Löst sammansatta sällskap för särskilda ändamål har funnits förut. Vi hade ett »försköningsråd« i några år, initierat av Sören Häggroth, om jag minns rätt.

Ett sådant sällskap kunde man ha för att försköna tråkiga helger. Sällskapet kunde få heta Dötrist och inrikta sig på en barntillåten film tidigt varje kväll och efter den en vuxenfilm och bygga på eldsjälar som ersattes på något trevligt sätt i stället för anställningsavtal. Filmer skulle noga utväljas för ålderns skull respektive för att vara tillgängliga på språk som de flesta turister skulle förstå.

För att respektera traditioner, kunde filmer med judiskt-kristna motiv visas på skärtorsdagen. Sådana finns ju för den som vet var man hittar dem och bryr sig. – Kom ihåg, var ni hörde den idén första gången!

För att återgå till vad man kan syssla med som invånare här, så kan man alltid söka statistjobb. Det spelas ju in film i parti och minut i vår stad! Undertecknad har exempelvis denna vårvinter i Björkliden staterat i en ny säsong av Andra åket och därvid fått sina axlar knådade av en skådespelare, under cateringlunchen fått en varm blick av en ljuv skådespelerska och därefter fått en ringa summa. Det är deltagandet, som är det roliga. I en ny Rebecka Martinsson-film fick jag gå över en gata flera gånger, vilket väl inte var en av mina mest spännande upplevelser – men även det gav inblickar i filmarbetet. Mest gav väl ändå det, att ett tredje filmbolag ringde och omedelbart ville ha mig till Gällivare för en liten talroll i Björnstad, en roll som »du är som klippt och skuren för«.

Nå, ringer de en och en halv dag innan, så måste det väl vara för att de råkat ut för manfall och bråttom att smörja någon. Eller också var det för mitt namns skull jag var så klippt och skuren.

Det är i filmningsarbete precis som i lumpen mycken väntan. Då kan man ha turen att råka i trevliga samtal med andra statister eller med skådespelare eller med annan personal. En filminspelning är likt en manöver en sammanflätad organisation med mängder av nyckelspelare i fråga om smink, statistöversikt, guvernanter, ljusbyggare och myggstickare (någon som fäster en liten mikrofon på den som ska säga något) och alla som håller reda på vilka som ska vara var och när. Och precis som i lumpen, när man ligger i skydd inför en stormning, får man avbryta alla samtal, när kommandot »Tystnad! Tagning!« hörs.

En kombination av dessa två världar infann sig i Gällivare, då jag hamnade i samma bil som en finlandssvensk skådespelare i serien vi spelade in. Jag undrade, om han gjort lumpen vid Nylands brigad. Jajamän, det hade han!

Hur kunde jag gissa det så bra? Jo, i Finland finns ett militärt förband, där utbildningen sker på svenska, och det är just Nylands brigad. Där utbildar de kustjägare, och Nylands brigad och den svenska Amfibiekåren samarbetar. Så där satt två kustjägare i bilen och råkades på grund av Björnstad.

Varför namnger jag inte dessa spännande personer? – För att det är ännu en med militären gemensam sak, det är hysch-hysch! Som statist får man skriva på ett kontrakt om att inte avslöja något, som publiken ska få veta först när det är så dags.

Mer militärt. Denna vecka efter påsk visar filmstudion aprilseriens sista film, som är så långt ifrån Ingmar Bergman man kan komma, Ubåten från 1981. Detta inte sagt för att klandra Bergman, men som tidigare nämnts i denna spalt, så förväntas man som filmaktivist – så kallad cineast – ofta vara stor anhängare av denne vår svenske regissör. Ubåtsfilmer förknippas inte med regissörer av hans kaliber eller djup. Ändå måste här sägas, att denne dämonkapten faktiskt spelade in en ubåtsfilm en gång – visste den ärade läsaren det? Filmen i fråga gjorde han 1968, och den hette Skammen. I den vänslades Max von Sydow och Liv Ullman skamlöst i ett växthus utan att bry sig särdeles om att världen utanför verkade gå under. Landet var ockuperat av främmande makt, nämligen, vilket 1968 var högeligen aktuellt i och med USAs krig i Vietnam. För Bergman kan den ockuperande makten möjligen ha åsyftat någon annan, dock. Han fick för bristande internationell solidaritet utstå en del kritik, vilket han säkert fnös som själva fan åt.

Ubåten, då? – Jo, med mycken möda och stort besvär fick han till slut den motvilliga Marinstaben att låna ut en ubåt, som då filmades i en scen.

Som Bergman sedan klippte bort ur den färdiga filmen.

Ur filmen denna torsdag är ubåten definitivt inte bortklippt. Originaltiteln är Das Boot, vilket uttalas »dass båt« och betyder båten och inte stöveln, som felaktigt uttal kan förleda en att tro. Den tyska titeln har ovanligt nog blivit den, som blivit berömd världen över. Nyligen har en ny teveserie spelats in med samma titel, och den går nu på SVT.

Denna nya teveserie föranledde Kiruna filmstudio att plocka upp den gamla originalfilmen (i en förlängd version, så kallad regissörens egen klippning) för att ge en bakgrund till teveserien, som ska vara en uppföljare. Denna uppföljare är välgjord men känns för undertecknad mer som en traditionell äventyrsserie med tydliga inslag syftande till försäljning på en bredare marknad. Som att några rollfigurer enbart talar engelska, fastän man förutom ombord på ubåten mest uppehåller sig i Frankrike. Det kan väl hända, i och för sig. Brittiska och nordamerikanska nedskjutna flygare gömde sig ju och skulle smugglas över till England. Men på den tiden var inte färdigheterna i varandras språk så stora som idag, så det verkar aningen konstruerat, att så många tyska sjömän och franska motståndsmän förstår engelska så bra som de i denna serie gör.

Alltnog, det är en lisa för själen att filmer av idag oftast använder rollfigurernas rätta språk i stället för det gamla hollywoodska brytandet på engelska för att få en amerikansk publik att tro, att personerna egentligen talar ett annat språk. Ett återfall i »alla pratar engelska« hade emellertid den nyligen visade skandinavisk-holländska filmen Kursk (2018) av den svenske regissören Thomas Vinterberg. Frånsett några engelska och norska roller föreställde hela rollbesättningen ryssar – som talade engelska.

Rätt språk var 1981 inte legio, och tyska filmer nådde inte ofta in på den svenska marknaden, vare sig från öst eller väst. När då Wolfgang Petersen detta år kom med en film om tyska sjömän som för Tredje riket torpederade amerikanska och brittiska fartyg, så var det för tiden djärvt. Tyska och japanska soldater hade så gott som alltid framställts ur de allierades synvinkel och då gärna som svartmuskiga och lömska. Ungefär som indianer och banditer i vilda västernfilmerna.

Petersen bröt därmed ett tabu, när han gjorde »hjältar« av nazityska sjömän. Ett liknande tabu hade redan 1970 regissörerna Richard Fleischer och Kinji Fukasaku brutit med filmen Tora! Tora! Tora!, visad härom året i filmstudion. Då gällde det »gulingar« som för första gången beskrevs som människor och regisserades av en av sina egna på sitt eget språk. För oss européer kan tabut mot nazityska hjältar ha varit mer svårsmält, men även i USA var det det, när filmen fick sin premiär på en filmfestival i Los Angeles 1981. Den kallsinniga publiken fick inte liv förrän en textruta berättade, att av 40.000 tyska sjömän på ubåtar kom aldrig 30.000 hem igen. Då applåderade publiken…

Men rätt ska vara rätt: när filmen var slut fick den stående ovationer.

Och det fick den överallt. Tyska som filmspråk blev liksom accepterat, det talades om Das Boot. Men hjältar skrev jag inom citationstecken. Det gör man normalt inte, huvudpersonerna i en film kallas dess hjältar, dem man hejar på. Petersen var inte heller ute efter att man skulle se sjömännen som andra världskrigets hjältar, däremot som individuella hjältar i en film, som ville beskriva hur livet i liten plåtburk kan te sig i krig. Som sådan liknar den israeliska filmen Lebanon från 2009 mycket Petersens »Ubåten«, fast plåtburken den gången var en stridsvagn.

Wolfgang Petersen hade besvärligheter, som dagens filmare kan undvika. Vi är till exempel numera vana vid dataanimeringar av hög klass. »Kursk« använder sådana flitigt med så lyckat resultat, att en felfinnare som jag själv ett tag trodde, att den faktiskt var inspelad i Murmansk och Kolafjorden. Det var den inte, den var gjord i Rumänien…

År 1981 var sådant bara en dröm. Merparten av Petersens budget gick åt till att bygga två ubåtar, som den ursprungliga tillverkaren fick i uppdrag att göra efter sina ritningar från andra världskriget. Den ena ställdes på land för interiörinspelningar, den andra flöt och seglade på riktigt med en enkel motor. Men bara i lugnt vatten. En dag var det grov sjö, och ubåten gick mitt itu och sjönk till botten. Eftersom den behövdes, bärgades den och lappades.

En annan sak som hade gjorts lättare idag var rusningarna med kameran genom ubåten, när det hände något. Den skakfria kameran, steadycam, var ännu inte uppfunnen 1981, så fotografen Jost Vacano uppfann själv tillsammans med sin far en föregångare (och fick bära hjälm för att inte slå sig fördärvad).

När de faktiskt vid ett tillfälle seglade med filmubåten (i lugn sjö, märk väl, man sprutade låtsat svall med slang över bryggan) spolades oplanerat en av skådespelarna överbord under filmning, varpå en annan av skådespelarna spontant ropade »Man överbord!«. Skitbra, tyckte Petersen, skrev om manuset och behöll scenen. Skådespelaren fick skjutsas fram och tillbaka mellan sjukhuset och ubåten dag efter dag för inspelningarnas skull, och i det nya manuset var han – skadad.

Filmstudion visade en annan ubåtsfilm förra året, också med tyska hjältar. Den var en sannhistoria om ett misstag. Ubåten hade sänkt ett passagerarfartyg och tog efteråt ombord så många överlevande som fick rum och resten på släp i jollar. En åskådare sa efteråt, att hon hade tänkt gå hem den första kvarten, eftersom hon inte gillade krigsfilmer. Men, som hon sa, »Jag är så glad att jag inte gjorde det, för det var ju en film om humanitet«.

Humanitet är väl inte ordet för dagen angående denna veckas film, men krigsfilm och krigsfilm kan även här vara olika saker. Den, som kommer, får se. Redan klockan 18, ty detta blir en helaftonsföreställning före en arbetsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

Seriefiguren som drog

LUCKY LUKE

Seriefiguren som drog

För att dra (revolver) snabbare än din egen skugga: Gå från Wild West mot Key West utan att passera Florida. Och dra, dra, dra!

 

Barn gillar serier, kanske pojkar än mer än flickor – det vet jag inte, men jag var pojke.

Det fanns inte så många i min barndom. Serier, alltså. Pojkar fanns. Det fanns då svenska serier som Kronblom, 91:an och Åsa-Nisse – och naturligtvis ännu fler i veckotidningar. Men det fanns också en ytterst annorlunda, som hette Mästerkatten, naturligtvis efter sagans Mästerkatten i stövlar. Dels för att omslagen var skurna efter konturerna på omslagsbilden (vilket förlag skulle kosta på sig en sådan sak idag?), dels för att en enda berättelse genom ett helt nummer kunde börja som illustrerad prosa och fortsätta som tecknad serie. Inte ett så dumt sätt att tillfredsställa olika nivåer på läskunnighet och tålamod på!

Kalle Anka & c:o var den självklara favoriten bland de utländska. Så kallade album kom i mitten av sextiotalet, först fyra Tintin, inbundna med tygrygg. De slog inte. Ett annat förlag tog över några år senare med mjukband.

Det fanns ju Stålmannen, Läderlappen och många andra serietidningar, för all del, men det svenska språket vårdades oväntat nog av Disneys svenska förläggare. Det berodde antagligen på, att den första översättaren var filosofie licenciat och noga med sådant. Den traditionen har de mig veterligt fullföljt. Därmed fick också figurerna svenska namn med anknytning till vårt klassamhälle och de namn som var vanliga på den tiden: arbetarkillen Kalle och överklassgubben Joakim (så hette inte arbetarbarn då), därtill med adelsmärket von.

I original var Joakim inte en Disneyprodukt utan påhittad av den anställde tecknaren Carl Barks, som gjorde en längre julserie, Jul i Ankeborg, efter Charles Dickens En julsaga, vars huvudperson var den gnidne krösusen Scrooge. Så hette Joakim också i Barks original (i Norge fick han heta Skrue).

Rättigheterna tecknades av olika företag, så att Hemmets veckotidning kunde kalla Musse Pigg Micke Mus och en del andra roligheter. I Danmark heter Kalle Anka Anders And, vilket kanske är en vinkning till H C Andersen. I Norge fick han fantasilöst behålla sitt amerikanska namn Donald Duck.

Det är väl tur för Sverige, att Kristdemokraterna inte fått utse någon stats- eller utrikesminister, för det första land en ny svensk regering gör statsbesök i är ju Finland. Tänk er, att minister Acko Ankarberg skulle presenteras inför riksdagen i vårt grannland, där Kalle Anka heter Aku Ankka!

Rättighetsdifferenser förekommer på fler håll. När jag gick i folkskolan fanns det en lektyrtidskrift, en veckotidning med noveller och reportage samt knep och knåp, som hette Lektyr. I den fanns en helsida med en tecknad serie, som hette Snabba Ville, mannen som drar snabbare än sin egen skugga.

Som album under annat förlag utkom denna fransktalande vilda västern-parodi under namnet Lucky Luke flera år senare. Vid det laget hade Lektyr blivit en så kallad herrtidning…

Ville/Luke blev så småningom tecknad film. Men nu visar filmstudion denna torsdag en seriös komedi med levande skådespelare om denne seriefigur, Lucky Luke (2009). Månne det kan vara något? I alla fall har de stora skrattfesterna på senare år varit franskspråkiga. Citatet i ingressen ovan är från en av många sentenser (på franska) i filmens sluttexter.

En idé i idet av Björn Forseth

Snattande familjer

SHOPLIFTERS

Snattande familjer

I det här landet ställer de tjuvar och banditer på piedestal! utropade en skoltsamisk mormor från Sovjet, när hon i Finland fick se en staty av den finsk-svenske »bondeledaren« Pekka Vesainen, som 1589 hade bränt ned Petsamo kloster.

Banditer som hjältar eller att hjältar är banditer är stundom en fråga om synvinkel.

I Charles Dickens roman Oliver Twist är en central figur snattare. Snällt sagt. Snarare rövarkung, en stadens motsvarighet till Ronja rövardotters pappa. Denne rövarkung styr över ett band av snattare och ficktjuvar med förgreningar till tyngre brottslighet.

Dickens ville väl visa den samhälleliga verkligheten med fattiga och rika i det viktorianska London. – Som är densamma som förhållandet mellan fattiga och rika i många av vår tids stora metropoler, låt vara att idag knarkförsäljning brukar vara ligornas huvudsakliga födkrok. Rövarkungen i Dickens London heter Fagin, en sträng figur men också en faderlig en. Tjuvgänget är som en enda, stor familj.

Sådan minns jag själv Fagin, ty även jag var en av dessa tjuvpojkar, när jag var i elvaårsåldern. Inte i London, dock, utan på tiljan. Lionel Bart hade gjort musikal av Oliver Twist, Oliver! hette den kort och gott, där det talades och sjöngs på cockney. Det hade man i den svenska versionen bytt ut mot ekenslang, något slags stockholmska. Således undrar den främste av Fagins tjuvpojkar, Räven, varför lantisen Oliver vid deras första möte stirrar så på honom:

Har du aldrig sett en snitsare förut?

Nej, aldrig, svarar Oliver.

Du var mig en riktig gröngöling!

Personligen blandade jag ihop det där och frågade vid provspelningen Oliver:

Har du aldrig sett en gröngöling förut?

Men så blev det heller aldrig någon teaterbana för mig. Alltnog, känslan av att vara i en stor, varm familj hade vi småtjuvar, när vi låtsades sova men tjuvkikade på Fagin, Jarl Kulle, där han satt och räknade alla dyrbarheter vi hade fått ihop.

När detta begav sig, förstod jag inte den djupare innebörden av denna scen, där Fagin gräver i ett skrin fullt med smycken, håller upp dem mot ljuset och sjunger Reviewing the situation, vars svenska titel jag har glömt. Han framstår som en riktig Joakim von Anka-figur. Som vuxen ser jag det mer som den klassiska nidbilden av den gnidne juden. Att Fagin skulle vara jude framgick över huvud taget inte i den svenska teateruppsättningen, men Dickens Fagin är jude.

I Asien finns också stereotyper som hatobjekt av liknande slag. Minns fördrivningen av kinesiska handelsmän från Vietnam efter kriget (första gången vi hörde ordet båtflykting). De var Vietnams judar.

Vilka som fyller behovet att ha någon att skylla på i Japan, det vet jag inte. Koreanerna lär vara föraktade, ättlingarna till dem som »importerades«, när Japan koloniserade Korea. Men det låter snarare som att de skulle vara Japans zigenare. En fattigare folkgrupp som föraktas, likt romerna i Europa, finns ju också på andra håll – se bara hazarerna i Afghanistan. Det är pojkar bland dem som blir ensamkommande barn i Sverige.

Men Japan, alltså. En film därifrån nominerades senast för en Oscar som bästa utländska film, Shoplifters (2018). Snattare på svenska. I den får man se en modern version av Fagin och hans tjuvgäng, en varm familj. Det säger redan den japanska titeln: »Snattande familjen«, ungefär.

Visas av filmstudion denna torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

Pilska potentater politiskt potenta

THE FAVOURITE

Ej en bild ur filmen ”Hair”…

Pilska potentater politiskt potenta

Det täcka könet kan vara otäckt, när det i maktställning avtäcker könet

 

Män är från Mars, kvinnor är från Venus, skrev den amerikanske relationsrådgivaren John Gray 1994. Konstigt att de två alls kan mötas, tyckte han. Mars var krigets gud i antikens Rom, men också jordbrukets. Venus var kärleksgudinnan och hade visst anknytning till trädgårdsodling. – Guuud vad de kunde antyda, romarna! Där plöjer Mars nära venusberget, varvid trädgården börjar växa.

Med en tillbakablick mot Romarriket och alla andra antika riken och överblickande hela mellantiden fram till idag, så måste vi väl lite till mans erkänna, att männen har utmärkt sig för krigföring, medan kvinnorna suttit på piedestal för skönhetens skull, beskyddade av männen.

Samtidigt som krigen i stor utsträckning inte varit det minsta utmärkta utan mest gjort skada, har den fåniga rollen som kuttersmycke varit lika förödande för bägge könen. Men har det varit så överallt? Den amerikanska kulturantropologen Margaret Mead beskrev 1935 i boken Kvinnligt, manligt, mänskligt andra sätt att uppträda och förhålla sig till det andra könet efter iakttagelser av olika folkslag på Samoa och särskilt på Nya Guinea. Hos ett av de av henne besökta folken var det snarare kvinnorna, som var från Mars. Hos ett av de andra var bägge könen enligt västerländsk uppfattning uppenbart feminina till sitt sätt. Om inte annat visade det, att de romerska gudabilderna knappast hade fått sin näring från Nya Guinea.

Men män som slåss och kvinnor som skyddas (av män som slår kvinnor?) tycks ändå vara en vanligare rollfördelning världen över. Vid ett besök i Nordkorea 1979 frågade mig en korean, om jag verkligen lagade mat inför en kvinnas ögon. »Vi hedrar kvinnan och vill skydda henne«, sa han. Jaha, samma gamla visa i västerlandet som i orienten. De vill skydda kvinnan från allt ont, såsom hennes egna lustar och önskemål. För hennes egen skull och helt utan att fråga henne om lov.

Man blir trött av det uttalandet. Våra husorgan trycker notis efter notis året runt om män som värnar sina kvinnor genom att bestämma över dem och värre. Just nu är det aktuellt med en känd sångerska, vars man slagit sönder henne men fortfarande får jobba på teatern, där alla vet vad han har gjort. För han är ju ett stort geni. Se där ännu en uttjatad plattityd!

Men kvinnor kan också slåss. Det fanns ju sådana på Nya Guinea. Och amazoner talas det om i historiens dunkel. Se bara den här 101 år gamla tidningsnotisen om »de ryska amazonerna«:

Vid den kvinnliga dödsbataljonen inträffade nyligen en otreflig händelse. Bataljonens medlemmar pryglade nämligen bataljonens grundläggarinna, löjtnant Boskareva halfdöd, emedan hon klandrat dem. Ett grannregemente måste tillkallas för att undertrycka oordningarna. Dödsbataljonen kommer att dessa dagar upplösas. Af dess medlemmar skola 250 sändas till den kvinnliga bataljonen vid fronten. De öfriga frikallas från militärtjänst och hemsändas.

Notisen stod i finska Hufvudstadsbladet den 21 september 1917 och återges i min bok Revolutionernas och Finlands 1917 i filmkrönikans form. Den kvinnliga »dödsbataljonen« var väl en produkt av den ryska revolutionen och därmed följande kvinnlig frigörelse (det var ju textilarbeterskornas strejk i Petrograd i mars det året som utgjorde den tändande gnistan till revolutionen).

Och anledningen till att Kiruna filmstudio i mars alltid visar filmer med kvinnliga hjältar.

Denna vecka, mars månads sista torsdag, visas The favourite från 2018. De kvinnliga hjältarna i den är tre, varav en är rikets regerande drottning 1702 – 1714, Anna. Filmen är en mustig historia om intriger i rikets innersta rum, där man förlustar sig med kvinnorna. Det vill i detta fall säga, att det mest är kvinnor, som förlustar sig med kvinnor.

Men så får man väl inte hålla på i hovet? Jodå, historiens härskare hade visserligen krig att ombesörja genom att besluta vem som skulle skickas ut i dem, men annars hade de nog rätt mycket fritid i sina salonger. Och något måste de ju hålla på med efter att ha klätts och tvättats av andra.

Att skildra drottning Anna på detta vis kanske skulle leda till livstids fängelse i dagens Thailand, om det handlade om deras kungahus. Det brittiska av idag tål skildringen, det kan undertecknad intyga efter att ha sett filmen vid Piccadilly circus.

Men har en sådan historia någon verklighetsbakgrund? Efter att ha slagit i den engelska historieskrivningen, så tycker jag att det verkar så.

Anna föddes vid rätt tid för att bli drottning. Fem år före hennes födelse 1665 blev England åter monarki efter en elva år lång period som republik. – Tänk bara, England hade föregått de franska och amerikanska revolutionerna med ett hundra år! Hur hade det inte kunnat se ut idag, om EU-medlemmen UK i stället hade varit UR, Förenade republikerna England, Wales, Skottland och Nordirland? Kanske inget brexit?

Nå, lilla Anna blev i koltåldern lekkamrat med Sarah Jennings, som kom att gifta sig Churchill och då så småningom bli grevinna av Marlborough och som vuxen upptas av Anna i hovet och alltmer förtrogen bli drottningens främsta rådgivare. De blev ytterst förtroliga, om man säger så, de duade varandra och kallade varandra fru Morley (grevinnan) och fru Freeman (drottningen) – var de nu fick just de namnen ifrån.

Men så bröts idyllen av att en avlägsen släkting till Sarah, Abigail Hill, i eländigt tillstånd dök upp vid slottet och sökte jobb för gammal släktskaps skull. Det gick henne bra, för efter en tid hade hon avancerat till kammarjugfru och till slut ända in i den innersta kammaren. Att hon gifte sig Masham avbröt inte intrigerandet i toppen.

När jag lämnade salen vid Piccadilly circus kunde jag inte längre komma ihåg männen i filmen. Jag mindes bara tre kvinnor. Då stod det klart, att en sådan film ju måste passa in i filmstudions marsserie, vilket jag förklarade för filmbolaget, som egentligen inte hade den till uthyrning till filmklubbar så tidigt. De höll med.

Sedan tog ändå Folkets hus upp den några veckor före filmstudion. Taskigt, men missade man filmen då och gillar taskspel, så har man chansen att se Olivia Colman (oscarsbelönad för sin roll som Anna), Rachel Weisz (lady Sarah) och Emma Stone (uppkomlingen Abigail) nu på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

Tulla på principerna

TULLY

 

Tulla på principerna

Kvinnor kan väl inte råna banker?

 

Verkligheten överträffar dikten, sägs det.

På ett ungdomsmöte för länge sedan i nya Centralskolan sedan den inte längre var skola men central diskuterades respekt för andra kulturer. Hur det kommer sig att jag var med där är mig en gåta, för jag var inte någon ungdom ens när Centralskolan fortfarande var skola. Men man får vara nöjd med det lilla.

Hur som haver hyste jag redan på den tiden misstänksamhet mot folk som hade gränslös respekt för andra kulturer men föga för sin egen. Därtill misstänksamhet mot farlig oskuldsfullhet. Bägge dessa mina attityder är högt suspekta i dagens västvärld, det visste jag redan då. Men jag hade träffat kvinnor som bar burka i landet där kvinnor bär burka och var luttrad. De kvinnorna var lika trevliga att prata med som andra och vissa visade sig utan burka i min närvaro, men det går inte att bortförklara att endast kvinnor anses behöva skyla sig. Jag sa på detta möte, att om jag jobbade på en bank, och någon kom in i burka, skulle jag omedelbart trycka på larmknappen. För säkerhets skull.

Den ärade läsaren ombeds nu att föreställa sig ljudet av föraktfullt tappade hakor.

Men, som sagt, verkligheten överträffar dikten. Någonstans i Belgien eller Nederländerna rånade några år senare en man en bank iförd burka. Alltså: banken var inte iförd burka, det var mannen. En man, således, inte en kvinna. – Därmed inte sagt, att inte kvinnor kan vara väl så skickliga bankrånare som män, om de sätter den sidan till. Alltnog! Under burkan kan fan själv hålla till. Med ögonskugga och lösögonfransar för ordningens skull, och kanske med en Kalasjnikov. (Mitt råd till banktjänstemän är att kolla skorna, om det går.)

Det hände också på närmare håll 2016, men den rånade var inte en bank utan en telebutik i Nacka. Och burkarånarna var två.

Härom dagen berättade Cecilia Uddén på Sveriges radio om de Isis-kvinnor, som givit sig fångna åt kurderna på grund av den svält de led av under slutstriderna. Dessa kvinnor var förhärdade Isisanhängare och förolämpade journalisterna och hotade med att deras barn skulle bli den nya generationens jihadister. Fångvaktarna försökte varna journalisterna för dessa kvinnor: »De är farliga«, sa de. Och nu hade tre kvinnor med sprängbälten under sina burkor – eller niqab, skit samma – sprängt sig själva och en massa civila som försökt komma undan terroristerna.

Förra veckans film på filmstudion beskrev ett av dessa kvinnofördömande samhällen utan pekpinnar, så att den iranska censuren inte fann något att förbjuda – men varenda människa i världen utanför skumbältet måste förfäras:

En flicka skulle en födelsedag klockan 13 fylla nio år och fick på nåder för sista gången följa med sin lekkamrat (en pojke) för att köpa glass, bara hon hade med sig en pinne, som hon regelbundet skulle sticka ned i marken för att se, om skuggan försvunnit. Det fick den inte göra, för då hade klockan blivit tolv, och då senast skulle hon vara hemma för att ikläda sig heltäckande särk.

En gift kvinna tävlingscyklade med modern cykel som ett trettiotal andra kvinnor på en asfalterad cykelbana längs kusten, hela tiden besvärade av sina svarta skynken i fartvinden. Kvinnans äkta make kom efter henne i galopp (bokstavligen, han satt till häst) för att förmå henne att hoppa av cykeln och gå hem. När hon inte stannade eller svarade, hämtade han en imam, som red ikapp henne i samma syfte. Då han vädjade till henne att ge upp eller ställas inför skilsmässa, valde hon med ett par ord skilsmässa. Som imamen med en suck på sin frustande häst då genomförde. Så enkelt.

Men inte nog med det. Nu kom fadern och alla hennes bröder efter henne – på hästrygg och helt bara på överkroppen. – Hur i all sin da’r tänker dessa figurer, när de tror att kvinnor måste skyla sig för att inte män kan stilla sina lustar. Tror de inte kvinnor har några lustar, då?

Nej, jag är inte såld på så kallad respekt för andra kulturer. Där brukar jag trots allt i ett avseende få stöd av fanatikerna, och det gäller kvinnlig omskärelse. Respekterar man inte den sedvänjan, har man redan brutit mot principen att godta allt främmande.

Den här veckans kvinnliga hjälte bär inte slöja men är betryckt ändå. Hon har blivit fången i hemmafrutagen med ungar och allt. Då kommer en ung tjej in i hennes liv, och något slags komedi uppstår: filmstudion visar Tully (2018) på Folkets hus på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

Fladdrande slöjor

DAGEN JAG BLEV KVINNA

Fladdrande slöjor

Bastun avslöjad

Den nederländske humanisten Erasmus av Rotterdam (1469 – 1536) sägs vara upphovsmannen till uttrycket In vino veritas, vilket farfars Kortfattad latinsk-svensk ordbok av Ivar A Heikel 1935 översätter med »under ruset kommer sanningen fram«. Vinpimplande heter vinum på latin, men efter ordet in blir det vino för att det böjs i ablativ, vilket inte är någon konstig förklaring för finsk- eller samisktalande. Detta är mycket gynnsamt för att som i Jukkasjärvi kunna lansera bastubadande med devisen In sauna veritas.

Således anses sanningen komma fram där på laven. Helt utan vino. Piskar man varann med lövruskor blir det förstås pino.

Även här i kvarteret kommer sanningen fram i vår gemensamma bastu. Hur det står till bland damerna på deras tider har jag dessvärre ingen aning om, men på karlarnas tider görs många djuplodande analyser av svåra inhemska och globala problem. Mången gång går jag hem därifrån lögad inpå inte bara kroppen utan även själen.

Ordet sauna har fått internationell ryktbarhet, och det är väl inte mer än rätt. Finländarna är bastubadandets okrönta majestäter, även om det också i Sverige har urgamla rötter. På Erasmus tid fanns det offentliga bastur i städerna, vilket säkert bidrog till allmän hygien i ett samhälle utan rinnande vatten i bostäderna. Men någon gång på 1500- eller 1600-talet förbjöds anläggningarna av myndigheterna, för att de bedömdes som osedliga, tillika smittohärdar för syfilis och annat otyg. – Hur kunde bastun sprida sådana sjukdomar? undrar kanske den vetgirige läsaren, dels för att den sjukdomen väl kom från indianerna – och dem hade ju Columbus rätt nyligen siktat första gången – och dels för att syfilis väl inte sprids av att någon sitter på en lave och svettas?

Till saken hör möjligen det faktum, att män och kvinnor bastade tillsammans. Kanske svetten rann in på onämnbara ställen. Hur som haver är svenskarna idag så pryda, att jag själv tappat lusten att gå på offentliga badhus. Det är inget kul att se pojkar passera tvättrummet på väg till simhallen utan att stanna till för att tvaga sig eller att sitta i bastun med påklädda karlar (de sitter med badbrallorna på sig, alltså). Lort-Sverige sa Ludvig Nordström 1938, och det kan man väl kalla det idag igen.

Är jag mossig för att jag saknar »in sauna veritas« på Kiruna simhallsbad varje vecka, då gamla gruvarbetare satt naket rengjorda och högljutt klagade på politiker och löste deras problem? Hur skulle jag för övrigt annars ha fått höra och se världens bästa gruvarbetare med sin seniga kropp och dånande stämma (han var visst lomhörd av någon anledning) käfta med de andra på bruten danska?

Detta om detta, som Krokodilen sa till Drutten. Eller var det Gena?

Kanske borde jag skriva om Melodifestivalen (eller Schlagerfestivalen eller vad som är rätt ord; Eurovisions-festivalen, kanske?). Den satt en bekant och tittade på i helgen, medan undertecknad satt nära hans fru på Folkets hus och följde Ronnie Erikssons senaste konsert. Under uppväxten följde jag den här festivalen, som då bara premierade låtar – inte texter, utseende eller framträdande. Och den hade en poäng: varje deltagare sjöng på sitt lands språk. Abba vann med Waterloo på svenska.

På den tiden sträckte sig inte Europa längre än till Medelhavet. Det gör det nu. Hur det har gått till är svårt att begripa sig på. När jag var pilt räknades inte Östeuropa in i schlagerfestivalen, och som vuxen har jag förstått, att den var en del av det kalla kriget. Den var ett sätt att dra uppmärksamheten från Sopotfestivalen i Polen, redan den en europeisk musikfestival. Jag fick upp ögonen för den genom finsk TV, då jag såg svenska artister uppträda i Sopot tillsammans med andra europeiska, däribland sovjetiska. I svenska massmedier nämndes inte den festivalen med ett ord.

Då en israel senast vann Eurovisionstävlingen, ska den i år gå av stapeln i Israel. Men hur jag än vrider och vänder på världskartan, får jag inte in Israel i Europa. (Inte Marocko heller – var inte de också med härom året?) Men i vår gränslösa värld kan väl Asien och Afrika också få ingå i Europa på gammaldags kolonialt maner. Däremot är det uppseendeväckande, att det inte talas om det tvivelaktiga i att uppträda i ett apartheidland.

Man ska kunna resa till och uppträda i krigförande länder, i länder där allt underhåll sköts av utländsk arbetskraft på slavliknande villkor eller är odemokratiska på andra sätt. Men det har internationellt sett rått samförstånd om att inte behandla en apartheidstat som ett vanligt land. Sydafrika bojkottade vi således, när det begav sig. Artister som med skygglappar uppträdde där fick sina fiskar varma. Idag axlar Israel den otacksamma bördan av att kallas apartheidstat. Internationella protester har tidigare höjts mot utländska artister som uppträtt på ockuperat palestinskt land eller mot företag, som etablerat sig där, och efter Eurovision song contest 2018 undertecknade 141 internationella kulturartister en uppmaning till bojkott av tävlingen i Tel Aviv 2019. Uppropet publicerades i den engelska tidningen The Guardian den 7 september ifjol. Bland de 141 finns mängder av för mig okända namn inom musiksvängen, som jag bara kan erkänna mig hopplöst okunnig om. Men artisterna är från många länder och flera kulturgenrer. Filmen är representerad bland annat av Aki Kaurismäki, Julie Christie, Mike Leigh, Ken Loach och Pirjo Honkasalo, och förutom de finska här står många andra nordiska namn med på uppropet, även svenska. Det tycks dock inte röra upp något damm i svenska medier. Men i samiska gör det det. Norges bidrag innehåller nämligen en samisk musikdel, och en av uppropets undertecknare är Mari Boine.

En samisk forskare uttalade sig om »apartheidstaten« på sociala medier och visade sig tidigare också ha

delat en nyhetsartikel om ökande anti-semitism och hatbrott mot judar i Europa – den nyheten kallar hon för en standardnyhet där judar framställs som offer, och att det här sker varje gång Israel mördar en massa oskyldiga

enligt Sameradion.

Som ett brev på posten (ett mycket missvisande talesätt idag) kommenterade en expert på antisemitism på tidskriften Expo, att nämnda forskare därmed

ifrågasätter om det ökande hatet mot judar i Europa verkligen existerar men också om nyhetsrapporteringen är sann – trots att anti-semitism mot judar […] är väl dokumenterat.*

Sameradion frågade då den ifrågasatta forskaren om den »delade nyhetsartikeln«, men att hon förmedlat någon sådan artikel ville hon inte kännas vid.

Där kunde det ha slutat – och skulle det nog ha slutat i de flesta medier. Den samiska forskaren skulle sedan få stå med misstanken om latent antisemitism hängande över sig. Sameradions reporter Tobias Poggats gick emellertid på djupet och tog med, att hon senare ringde upp om att hon hittat, att hon visst »delat«** en artikel med denna innebörd under Israels bombningar av Gaza 2014. Nyhetsartikeln var skriven av »Judar för rättvisa åt palestinierna«. Det var renhårigt och bra journalistik.

Slut på dyster verklighet, över till fantasi – om verkligheten. Bastuliv, till exempel, finns även i beslöjade samhällen, vilket vi sett på bio i den tunisiska filmen Halfaouine – bakom slöjan (1990). Nu på torsdag visar filmstudion en iransk film – på tal om slöjor, inte om bastu – om tre kvinnor. En historia om var och en. Filmstudion visar, som bekant kanske, bara filmer med kvinnliga hjältar den här månaden. Här är alltså tre:

• Nioåriga Hava som vaknar på morgonen till sin nionde födelsedag och vill ut och leka som vanligt – men får veta, att då man fyller nio blir man kvinna och då är det slut med lekandet.

• Unga Ahoo som mot sin mans vilja deltar i en cykeltävling, där svartklädda cyklister i slöjor fladdrar fram genom öknen med hennes arga make i full galopp (till häst!) efter.

• Gamla Hoora som är på en flygplats med fickorna fulla av ärvda pengar som hon vill köpa ett helt möblemang för men som också kan användas till att bjuda kvinnliga tävlingscyklister och en nioåring på te.

Tyvärr har inte filmstudion fått tag på någon kopia med svensk text, så man får försöka klara sig med engelsk. Och så visas filmen denna vecka på folkhögskolan.

En idé i idet av Björn Forseth

* Efter att citaten från Sameradion kopierats och klistrats in här ovan, har de något justerats på Sameradions hemsida.

** »Dela« en artikel gör jag, när jag har klippt ut den ur en tidning för att kopiera den och finner, att den är för lång för att rymmas på en A4. När jag således delat den i två bitar, ryms den. – Språkbruket i de sociala medierna är språkdestruktion. »Ladda ned« bilagan, står det, som om det vore ammunition. Vilken kaliber då? Kan det vara 6,5 mm eller 7,62? Fast då kanske det heter »ladda upp«? Men det kanske är ett batteri man laddar, när man klickar på länken? – De kan inte svenska, de som översätter de där medierna. Share och download har andra betydelser.