Tulla på principerna

TULLY

 

Tulla på principerna

Kvinnor kan väl inte råna banker?

 

Verkligheten överträffar dikten, sägs det.

På ett ungdomsmöte för länge sedan i nya Centralskolan sedan den inte längre var skola men central diskuterades respekt för andra kulturer. Hur det kommer sig att jag var med där är mig en gåta, för jag var inte någon ungdom ens när Centralskolan fortfarande var skola. Men man får vara nöjd med det lilla.

Hur som haver hyste jag redan på den tiden misstänksamhet mot folk som hade gränslös respekt för andra kulturer men föga för sin egen. Därtill misstänksamhet mot farlig oskuldsfullhet. Bägge dessa mina attityder är högt suspekta i dagens västvärld, det visste jag redan då. Men jag hade träffat kvinnor som bar burka i landet där kvinnor bär burka och var luttrad. De kvinnorna var lika trevliga att prata med som andra och vissa visade sig utan burka i min närvaro, men det går inte att bortförklara att endast kvinnor anses behöva skyla sig. Jag sa på detta möte, att om jag jobbade på en bank, och någon kom in i burka, skulle jag omedelbart trycka på larmknappen. För säkerhets skull.

Den ärade läsaren ombeds nu att föreställa sig ljudet av föraktfullt tappade hakor.

Men, som sagt, verkligheten överträffar dikten. Någonstans i Belgien eller Nederländerna rånade några år senare en man en bank iförd burka. Alltså: banken var inte iförd burka, det var mannen. En man, således, inte en kvinna. – Därmed inte sagt, att inte kvinnor kan vara väl så skickliga bankrånare som män, om de sätter den sidan till. Alltnog! Under burkan kan fan själv hålla till. Med ögonskugga och lösögonfransar för ordningens skull, och kanske med en Kalasjnikov. (Mitt råd till banktjänstemän är att kolla skorna, om det går.)

Det hände också på närmare håll 2016, men den rånade var inte en bank utan en telebutik i Nacka. Och burkarånarna var två.

Härom dagen berättade Cecilia Uddén på Sveriges radio om de Isis-kvinnor, som givit sig fångna åt kurderna på grund av den svält de led av under slutstriderna. Dessa kvinnor var förhärdade Isisanhängare och förolämpade journalisterna och hotade med att deras barn skulle bli den nya generationens jihadister. Fångvaktarna försökte varna journalisterna för dessa kvinnor: »De är farliga«, sa de. Och nu hade tre kvinnor med sprängbälten under sina burkor – eller niqab, skit samma – sprängt sig själva och en massa civila som försökt komma undan terroristerna.

Förra veckans film på filmstudion beskrev ett av dessa kvinnofördömande samhällen utan pekpinnar, så att den iranska censuren inte fann något att förbjuda – men varenda människa i världen utanför skumbältet måste förfäras:

En flicka skulle en födelsedag klockan 13 fylla nio år och fick på nåder för sista gången följa med sin lekkamrat (en pojke) för att köpa glass, bara hon hade med sig en pinne, som hon regelbundet skulle sticka ned i marken för att se, om skuggan försvunnit. Det fick den inte göra, för då hade klockan blivit tolv, och då senast skulle hon vara hemma för att ikläda sig heltäckande särk.

En gift kvinna tävlingscyklade med modern cykel som ett trettiotal andra kvinnor på en asfalterad cykelbana längs kusten, hela tiden besvärade av sina svarta skynken i fartvinden. Kvinnans äkta make kom efter henne i galopp (bokstavligen, han satt till häst) för att förmå henne att hoppa av cykeln och gå hem. När hon inte stannade eller svarade, hämtade han en imam, som red ikapp henne i samma syfte. Då han vädjade till henne att ge upp eller ställas inför skilsmässa, valde hon med ett par ord skilsmässa. Som imamen med en suck på sin frustande häst då genomförde. Så enkelt.

Men inte nog med det. Nu kom fadern och alla hennes bröder efter henne – på hästrygg och helt bara på överkroppen. – Hur i all sin da’r tänker dessa figurer, när de tror att kvinnor måste skyla sig för att inte män kan stilla sina lustar. Tror de inte kvinnor har några lustar, då?

Nej, jag är inte såld på så kallad respekt för andra kulturer. Där brukar jag trots allt i ett avseende få stöd av fanatikerna, och det gäller kvinnlig omskärelse. Respekterar man inte den sedvänjan, har man redan brutit mot principen att godta allt främmande.

Den här veckans kvinnliga hjälte bär inte slöja men är betryckt ändå. Hon har blivit fången i hemmafrutagen med ungar och allt. Då kommer en ung tjej in i hennes liv, och något slags komedi uppstår: filmstudion visar Tully (2018) på Folkets hus på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

Fladdrande slöjor

DAGEN JAG BLEV KVINNA

Fladdrande slöjor

Bastun avslöjad

Den nederländske humanisten Erasmus av Rotterdam (1469 – 1536) sägs vara upphovsmannen till uttrycket In vino veritas, vilket farfars Kortfattad latinsk-svensk ordbok av Ivar A Heikel 1935 översätter med »under ruset kommer sanningen fram«. Vinpimplande heter vinum på latin, men efter ordet in blir det vino för att det böjs i ablativ, vilket inte är någon konstig förklaring för finsk- eller samisktalande. Detta är mycket gynnsamt för att som i Jukkasjärvi kunna lansera bastubadande med devisen In sauna veritas.

Således anses sanningen komma fram där på laven. Helt utan vino. Piskar man varann med lövruskor blir det förstås pino.

Även här i kvarteret kommer sanningen fram i vår gemensamma bastu. Hur det står till bland damerna på deras tider har jag dessvärre ingen aning om, men på karlarnas tider görs många djuplodande analyser av svåra inhemska och globala problem. Mången gång går jag hem därifrån lögad inpå inte bara kroppen utan även själen.

Ordet sauna har fått internationell ryktbarhet, och det är väl inte mer än rätt. Finländarna är bastubadandets okrönta majestäter, även om det också i Sverige har urgamla rötter. På Erasmus tid fanns det offentliga bastur i städerna, vilket säkert bidrog till allmän hygien i ett samhälle utan rinnande vatten i bostäderna. Men någon gång på 1500- eller 1600-talet förbjöds anläggningarna av myndigheterna, för att de bedömdes som osedliga, tillika smittohärdar för syfilis och annat otyg. – Hur kunde bastun sprida sådana sjukdomar? undrar kanske den vetgirige läsaren, dels för att den sjukdomen väl kom från indianerna – och dem hade ju Columbus rätt nyligen siktat första gången – och dels för att syfilis väl inte sprids av att någon sitter på en lave och svettas?

Till saken hör möjligen det faktum, att män och kvinnor bastade tillsammans. Kanske svetten rann in på onämnbara ställen. Hur som haver är svenskarna idag så pryda, att jag själv tappat lusten att gå på offentliga badhus. Det är inget kul att se pojkar passera tvättrummet på väg till simhallen utan att stanna till för att tvaga sig eller att sitta i bastun med påklädda karlar (de sitter med badbrallorna på sig, alltså). Lort-Sverige sa Ludvig Nordström 1938, och det kan man väl kalla det idag igen.

Är jag mossig för att jag saknar »in sauna veritas« på Kiruna simhallsbad varje vecka, då gamla gruvarbetare satt naket rengjorda och högljutt klagade på politiker och löste deras problem? Hur skulle jag för övrigt annars ha fått höra och se världens bästa gruvarbetare med sin seniga kropp och dånande stämma (han var visst lomhörd av någon anledning) käfta med de andra på bruten danska?

Detta om detta, som Krokodilen sa till Drutten. Eller var det Gena?

Kanske borde jag skriva om Melodifestivalen (eller Schlagerfestivalen eller vad som är rätt ord; Eurovisions-festivalen, kanske?). Den satt en bekant och tittade på i helgen, medan undertecknad satt nära hans fru på Folkets hus och följde Ronnie Erikssons senaste konsert. Under uppväxten följde jag den här festivalen, som då bara premierade låtar – inte texter, utseende eller framträdande. Och den hade en poäng: varje deltagare sjöng på sitt lands språk. Abba vann med Waterloo på svenska.

På den tiden sträckte sig inte Europa längre än till Medelhavet. Det gör det nu. Hur det har gått till är svårt att begripa sig på. När jag var pilt räknades inte Östeuropa in i schlagerfestivalen, och som vuxen har jag förstått, att den var en del av det kalla kriget. Den var ett sätt att dra uppmärksamheten från Sopotfestivalen i Polen, redan den en europeisk musikfestival. Jag fick upp ögonen för den genom finsk TV, då jag såg svenska artister uppträda i Sopot tillsammans med andra europeiska, däribland sovjetiska. I svenska massmedier nämndes inte den festivalen med ett ord.

Då en israel senast vann Eurovisionstävlingen, ska den i år gå av stapeln i Israel. Men hur jag än vrider och vänder på världskartan, får jag inte in Israel i Europa. (Inte Marocko heller – var inte de också med härom året?) Men i vår gränslösa värld kan väl Asien och Afrika också få ingå i Europa på gammaldags kolonialt maner. Däremot är det uppseendeväckande, att det inte talas om det tvivelaktiga i att uppträda i ett apartheidland.

Man ska kunna resa till och uppträda i krigförande länder, i länder där allt underhåll sköts av utländsk arbetskraft på slavliknande villkor eller är odemokratiska på andra sätt. Men det har internationellt sett rått samförstånd om att inte behandla en apartheidstat som ett vanligt land. Sydafrika bojkottade vi således, när det begav sig. Artister som med skygglappar uppträdde där fick sina fiskar varma. Idag axlar Israel den otacksamma bördan av att kallas apartheidstat. Internationella protester har tidigare höjts mot utländska artister som uppträtt på ockuperat palestinskt land eller mot företag, som etablerat sig där, och efter Eurovision song contest 2018 undertecknade 141 internationella kulturartister en uppmaning till bojkott av tävlingen i Tel Aviv 2019. Uppropet publicerades i den engelska tidningen The Guardian den 7 september ifjol. Bland de 141 finns mängder av för mig okända namn inom musiksvängen, som jag bara kan erkänna mig hopplöst okunnig om. Men artisterna är från många länder och flera kulturgenrer. Filmen är representerad bland annat av Aki Kaurismäki, Julie Christie, Mike Leigh, Ken Loach och Pirjo Honkasalo, och förutom de finska här står många andra nordiska namn med på uppropet, även svenska. Det tycks dock inte röra upp något damm i svenska medier. Men i samiska gör det det. Norges bidrag innehåller nämligen en samisk musikdel, och en av uppropets undertecknare är Mari Boine.

En samisk forskare uttalade sig om »apartheidstaten« på sociala medier och visade sig tidigare också ha

delat en nyhetsartikel om ökande anti-semitism och hatbrott mot judar i Europa – den nyheten kallar hon för en standardnyhet där judar framställs som offer, och att det här sker varje gång Israel mördar en massa oskyldiga

enligt Sameradion.

Som ett brev på posten (ett mycket missvisande talesätt idag) kommenterade en expert på antisemitism på tidskriften Expo, att nämnda forskare därmed

ifrågasätter om det ökande hatet mot judar i Europa verkligen existerar men också om nyhetsrapporteringen är sann – trots att anti-semitism mot judar […] är väl dokumenterat.*

Sameradion frågade då den ifrågasatta forskaren om den »delade nyhetsartikeln«, men att hon förmedlat någon sådan artikel ville hon inte kännas vid.

Där kunde det ha slutat – och skulle det nog ha slutat i de flesta medier. Den samiska forskaren skulle sedan få stå med misstanken om latent antisemitism hängande över sig. Sameradions reporter Tobias Poggats gick emellertid på djupet och tog med, att hon senare ringde upp om att hon hittat, att hon visst »delat«** en artikel med denna innebörd under Israels bombningar av Gaza 2014. Nyhetsartikeln var skriven av »Judar för rättvisa åt palestinierna«. Det var renhårigt och bra journalistik.

Slut på dyster verklighet, över till fantasi – om verkligheten. Bastuliv, till exempel, finns även i beslöjade samhällen, vilket vi sett på bio i den tunisiska filmen Halfaouine – bakom slöjan (1990). Nu på torsdag visar filmstudion en iransk film – på tal om slöjor, inte om bastu – om tre kvinnor. En historia om var och en. Filmstudion visar, som bekant kanske, bara filmer med kvinnliga hjältar den här månaden. Här är alltså tre:

• Nioåriga Hava som vaknar på morgonen till sin nionde födelsedag och vill ut och leka som vanligt – men får veta, att då man fyller nio blir man kvinna och då är det slut med lekandet.

• Unga Ahoo som mot sin mans vilja deltar i en cykeltävling, där svartklädda cyklister i slöjor fladdrar fram genom öknen med hennes arga make i full galopp (till häst!) efter.

• Gamla Hoora som är på en flygplats med fickorna fulla av ärvda pengar som hon vill köpa ett helt möblemang för men som också kan användas till att bjuda kvinnliga tävlingscyklister och en nioåring på te.

Tyvärr har inte filmstudion fått tag på någon kopia med svensk text, så man får försöka klara sig med engelsk. Och så visas filmen denna vecka på folkhögskolan.

En idé i idet av Björn Forseth

* Efter att citaten från Sameradion kopierats och klistrats in här ovan, har de något justerats på Sameradions hemsida.

** »Dela« en artikel gör jag, när jag har klippt ut den ur en tidning för att kopiera den och finner, att den är för lång för att rymmas på en A4. När jag således delat den i två bitar, ryms den. – Språkbruket i de sociala medierna är språkdestruktion. »Ladda ned« bilagan, står det, som om det vore ammunition. Vilken kaliber då? Kan det vara 6,5 mm eller 7,62? Fast då kanske det heter »ladda upp«? Men det kanske är ett batteri man laddar, när man klickar på länken? – De kan inte svenska, de som översätter de där medierna. Share och download har andra betydelser.

Ikonostas

UNGA ASTRID

Ikonostas

Ikoner är inte de små figurer, som ska föreställa datafiler, så att man inte behöver vara läskunnig för att hitta rätt. Faktiskt inte! De är helgontavlor inom ortodoxa kyrkor. – Fast ikoner man minns, är hos oss något annat.

 

Pippi Långstrump är »naturligt stark«, står det i Wikipedia. Tro det. Onaturligt stark, skulle jag ha skrivit.

Sedan står det väldigt mycket mer om Pippi. Wikipedias konkurrent Nationalencyklopedin anger en litteraturlista över »Astrid Lindgrens trilogi« och inte mycket mer. Den uttrycker sig lakoniskt kortfattat:

Pippi Långstrump, ”världens starkaste flicka”, är med sin självständighet ett försvar för barnets rätt och en utmaning mot social konvenans och vuxnas krav på lydnad.

Där satt den, samhällskritiken som fått flera länder att frisera översättningarna av Pippiböckerna. Sådana flickor vill de inte ha, flickor ska sitta med knäna ihop och se söta ut. Som Pippi själv uttryckte det:

Jag är fräknigare och vackrare än någonsin. Fortsätter det så här blir jag direkt oemotståndlig.

Och kanske blev hon det. Vi vet just inte så mycket, men själv spådde hon att det snart skulle gå utför:

Ja, tiden går och man börjar bli gammal. Fram på höstkanten fyller jag tio år, och då har man väl sett sina bästa dar.

Hur det gick, måste i alla fall Stieg Larsson trott sig ha upptäckt, när han för snart tjugo år sedan ringde upp kamraten Robert Aschberg för att berätta, att han hade skrivit en trilogi om Pippi Långstrump som vuxen.

Trilogin var förstås Millennium, som började ges ut 2005, och Pippi heter där så klart Lisbeth Salander, som som bekant för alla läsare fick en förfärlig uppväxt efter den där tioårsdagen och blev ett vad som idag skulle ha kallats bokstavsbarn. Med förunderliga krafter. – Mentala! Titeln på den första boken var därför noga vald: Män som hatar kvinnor.

Men det gick tydligen inte an på den internationella kommersiella marknaden. Författaren förbjöd uttryckligen förlaget att ändra titeln, men i den engelskspråkiga utgåvan gjorde de det i alla fall och förskönade för övrigt översättningen till den grad, att översättaren krävde att få anges under pseudonym. (De ryska, ukrainska och turkiska utgåvorna bär den engelska titeln – fast på sina respektive språk – så man kan undra, om de översatts från engelska i stället för från originalet…)

Varför skriver jag nu om detta? Ska filmstudion på torsdag visa Inger Nilsson i någon långfilmsversion av Pippi Långstrump-böckerna, eller blir det tecknat?

Ingendera, men en förklaring kan tarvas. Det stör mig, att förläggare kan lägga sig i författares och översättares verk genom att utan upphovsmannens tillåtelse göra ändringar för att tillfredsställa perverst försiktiga kulturknuttars syn på god litteratur. Det borde inte gå, när upphovsmän i sjuttio år har ensamrätt till sina verk inom Europeiska unionen. Men mäktiga män är alltid benägna att kringgå eller rentav trampa på alla rättigheter och är vana att komma undan med det. Ett exempel på det var när den tyska delstaten Bayern 1992 i ett försök att stoppa ett svenskt förlag från att ge ut Adolf Hitlers bok Min kamp i nyutgåva hänvisade till, att Bayern skulle ha den ideella rätten till verket.

Som om Bayerns folk vore upphovsmän till »Min kamp«!

De hade i så måtto framgång, att svensk polis då i en razzia beslagtog hela upplagan, men sex år senare fick förlaget ändå rätt i HD. (En pikant detalj är, att Bayern inte hade sökt förhindra en ny israelisk utgåva av boken året innan…)

Det må kännas omaka och till och med olustigt att nämna Hitler, Larsson och Lindgren i samma andetag, men tryckfrihet är en princip, inte en krydda man kan välja att ta eller inte ta.

Lever vi inte i ett fritt land kanske? Får man inte gå, hur man vill?

som Pippi sa, sedan hon tillfrågats varför hon promenerat baklänges på gatan.

Bayerska kulturvakter och skitnödiga kulturpotentater har mycket gemensamt med katolska kyrkans inkvisition och sovjetiska KGB – eller kanske inte med dessa institutioner utan snarare med den räddhågsna tjänstemannakultur, som utvecklats i deras skugga. Ett utslag av det är självcensur i medievärlden. Och sådan är mycket svårare att sätta fingret på och få folk att protestera mot. Det syns ju inte lika tydligt som mäktiga mäns barska bannbullor.

Astrid Lindgren var en av de kulturens ikoner, som vi har förlorat i modern tid. En annan är skådespelaren Björn Granath, som i en ljudboksinläsning gav den mest ormlikt giftiga röst åt dessa maktens män (John Grisham: Den oskyldige mannen). På en stödgala för IB-avslöjarna 1973 i gamla riksdagshuset drev samme Granath med den gamla överklassen i monologen »Polisens år«, där han talade med skorrande r i självsäkert dominerande ton som en gammal herreman från fordomdags:

Vänner! Det finns vissa element i vårt samhälle, som inte kan tolerera att det svenska folket hyser uppskattning för polisens arbete. […] Där di nya lagarna icke räcker, ska vi också kunna putsa av di gamla, hederliga svenska lagarna. Jag försäkrar Eder, vänner, att över dessa antidemokratiska huvuden ska den svenska polisens batonger spela rastlöst, oförväget och utan att låta sig påverkas av några styrda opinionsyttringar från några fjortondedagbulletiner eller annat krafs!

(Fjortondedagsbulletin syftar på Folket i Bild/Kulturfront, i vilken IB avslöjades.)

Den, som sett den förnämliga teveserien Vår tid är nu, såg då Björn Granath i en av sina sista roller som just en sådan personlighet, som med knävelborrar och klädd i gammaldags arméuniform var en trägen gäst på seriens restaurang.

En tredje av våra stora på tjugohundratalet avlidna kulturikoner är Hans Alfredson, som på nämnda stödgala på gamla riksdagshuset 1973 uppträdde i en satirisk sketch riktad mot samma överhet, som Granath några minuter tidigare låtsats tillhöra. I likhet med denne kunde Alfredson gärna spela den fulaste rollen i allvarliga sammanhang. I den av honom själv skrivna och regisserade filmen Den enfaldige mördaren (1982) är han den grymme godsägaren, en figur han sannolikt kände till från sin barndoms hembygd.

Vår store komiker Hasse skrev inte bara komiska böcker utan den blodigt mörka och tänkvärda Attentatet i Pålsjö skog (1996), en tänkt alternativ historia om andra världskriget. Hasse Alfredsson hade sett de svenska nazisterna när det begav sig, och i den här boken namnger han dem.

Pippis upphovsman Astrid Lindgren hade också erfarenheter från den tiden, vilket vi i nutid fått på pränt i hennes Krigsdagböcker 1939–1945 (2015). Hon var kanske inget bokstavsbarn men verkar tidigt ha velat gå sin egen väg och göra det på sitt eget sätt. Naturligtvis hade hon en ungdom före berömmelsen. Den har nu tagits an i filmen Unga Astrid, som gjordes 2018 (ogillat av familjen, påstås det – obegripligt varför) och visades på Folkets hus då. Trots det tar filmstudion upp den dagen före Internationella kvinnodagen. För tredje året har filmstudion nämligen satt hela mars månadsserie med filmer, som har kvinnliga hjältar.

»Hjältar«, alltså, inte »hjältinnor«. Det skulle nämligen låta, som om de vore hjältemodiga vid sidan av några självklara manliga hjältar. Icke så! Således går vi och ser Unga Astrid på torsdag denna vecka!

En idé i idet av Björn Forseth

Kromosomernas liv

X&Y

Kromosomernas liv

I Greta Tunbergs anda tar Kim Jong-Un tåget till mötet med Donald Trump. Hanoiborna blir förtjusta och bjuder på »Kim Jong-ale« och »Rocket man tacos«.

 

Så kan folket välkomna försök till försoning. Till möte med världens största innehavare av kärnvapen kommer musen som – trots hårda sanktioner – röt.

Detta sker samtidigt som pakistanska terrorister mördar 39 poliser i indiska Kashmir, Indien bombar pakistanska Kashmir och Pakistan hotar med vedergällning. Två atomvapenmakter som inte utsätts för internationella sanktioner sitter med fingret på atomknappen.

Under tiden käftar politikerna i den europeiska provinsen Britannia, om de ska göra om folkomröstningen eller göra ett sista försök att ångra utträdet ur Europariket. Och i Ultima Thule föreslås på liknande sätt en folkomröstning om var sametinget ska byggas redan dagen efter beslutet att det ska stå i Östersund.

I det läget kan det vara skönt att tänka på ens egna problem. Att hålla på med valberedning innebär så här års mycket arbete med att skilja ätbart kött från tran och ambra.

Nej, skämt åsido, som valberedare i två föreningar ringer jag runt och frågar, om hon eller han vill låta sig omväljas till styrelsen i föreningen i fråga. Med dagens teknik kan den som sitter upptagen i telefon skicka meddelande samtidigt, så att man får veta att den uppringda är upptagen. Nyss fick jag ett sådant meddelande:

Är på väg.

Det var inte så klargörande, eftersom jag inte visste vart hon var på väg. Knappast hem till mig, i alla fall, så jag skickade en motfråga, som jag hoppas kunde läsas av henne medan hon fortsatte sitt telefonsamtal med någon annan:

Quo vadis?

Nu gällde det, om hon läste sin bibel under skoltiden, annars bleve det platt fall. (Nog härom, jag vill inte skriva mina läsare på näsan – slå upp det i er egen husbibel, vetja!)

Kromosom låter gott. Färgat godis, gärna en lite seg stång. Eller så låter kromosomer som de där fingertjocka, vita maskarna som urinvånarna i norra Australien brukar peta ut ur hålor i mangroveträdens rötter efter senaste högvattnet och stoppa direkt i munnen. – Jättegott! skulle teve-Tina ha sagt.

Det är möjligt att kromosomer faktiskt är goda, att de liksom är smakämnen som kryddor. Detta är dock något för författare av science fiction. Men en naturserie på Kunskapskanalen kunde gott ha hetat »Kromosomernas vandringar«, och då tänker man väl genast på något ännu längre än seg godisstång. På kramosomer, rentav, något slags boaorm. Det fanns faktiskt en science fiction-liknande tecknad serie i den riktningen av holländaren Marten Toonder. I en berättelse om Tom Puss och Oliver B. Bumble besöker de en paradisisk varm ö, där emellertid byarna är avfolkade och i ruiner. Byborna dyker efterhand upp, återuppbygger sina förstörda hem och har det bra och idylliskt ett tag. Tills den återkommande katastrofen är på väg att återkomma, då en förfärlig jätteorm ska ringla ut från hålor i de skuggiga bergen och rasera allt igen. Byborna får emellertid i god tid aningar och dyker ned i en massa hålor som finns överallt i markerna runt byn. – Naturligtvis är kramosomen de själva, som i underjorden gyttrar ihop sig till denna jättelika orm…

Men åter till verklighetens kromosomer, som i allmänhet tilldrar sig folks intresse i fråga om de är x eller y. Folk tänker på kön – ska det bli en flicka eller en pojke? X borde väl vara pojkar, med tanke på film- och seriefigurer som American history X, X-men och Agent X (filmade 1998, 2000 respektive 2015). Inom matematiken är x bara något okänt, i de här filmerna och serierna är de väl dödseffektiva karlakarlar, som vill agera inkognito. Utom i den förstnämnda filmen, kanske, där huvudpersonen vill få rykte om sig som våldsverkare och bli fruktad. Vad x-et ska symbolisera i den amerikanska historien är dock frågan – kanske det stora hakkors, som han har tatuerat på sitt bröst.

Men att x skulle vara så manligt är vid närmare granskning en total missuppfattning. En man har en x- och en y-kromosom, en kvinna däremot två x. Ha! Så mycket var alltså alla mulliga mansgrisfantasier värda.

Nu kan man väl få tänka kvinnligt – manligt ändå. Det gör Anna Odell XX i sin nya film från 2018, vilken heter något så enkelt som X&Y. I den undersöker hon det femininas och det maskulinas väsen med Mikael Persbrandt XY. Hur detta ska kunna bli en fängslande historia, återstår att se. Publikens xx-åskådare kanske vill se en stilig xy i aktion, vad vet jag. Men man kan ju kolla, vad Odell har gjort tidigare.

Som en annan Agent XX lurade hon 2009 Stockholmspolisen och sjukvården att hon var psykiskt sjuk, hon skulle visst hoppa från en bro men blev hämtad under intensivt motstånd. I tvångströjans lokaler avslöjade hon, att hon bara skojade. Det visade sig vara en del av ett elevarbete på Konstfack, men de som hade trott på hennes sjukdomstillstånd och nedkämpat henne var väl inte odelat övertygade. Så är det ibland med konsten.

Odell tog examen på Konstfack med en långfilm, Återträffen (2013) och skrev därmed in sig i filmvärlden som regissör. Det examensarbetet gick inte heller obemärkt förbi. Hon spelade sig själv i en klassåterträff, som hon i verkligheten inte hade inbjudits till, varvid en del gamla klasskamrater tydligen kände sig träffade. Och nu är det alltså dags för nästa film, som väl hade kunnat heta »Kromosomernas liv« men inte gör det. Visas på filmstudion nu på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

Hals- och benbrott

I, TONYA

Hals- och benbrott

Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge

 

Så sa i alla fall Verner von Heidenstam. Därmed menade han väl, att man måste våga spänna en pilbåge, även om det finns risk att bågsträngen plötsligt går av och smäller en i ansiktet. Av detta uppstod ett ordstäv (»bättre lyss«…), och generationen före mig – möjligen mer klassiskt bildad än min – kunde kanske sin Heidenstam, eftersom pilska unga män, som var ute för att jaga brudar, sa

bättre lyss till den säng som brast än att stå med slaknande låge

vilket mina ärade läsare själva får tolka till modern svenska.

Att våga med risk för att ramla är beundransvärt. I krig är det fatalt, inom idrotten önskvärt. En del idrottare som vågar att lyssna till den sena som brast men ändå inte vinner, tar nuförtiden gärna till salvor och piller. Sådant kallar vi åskådare fusk. – Ett bra, litet och tydligt ord, fusk. En ful sak men i krig användbar, inom idrott däremot rent föraktlig. Läppstift och pulver må vara nya sätt att fuska på, men att det fuskas inom idrotten är inte något nytt.

Kanske fuskades det redan i antiken, men då var idrottsmännen normalt helt nakna, vilket gamla grekiska statyer påminner oss om. Vad och var kunde de ha gömt något då?

Men på sommar-OS 1904 i Saint Louis i USA tog amerikanen Fredrick Lorz en rövare under maratonloppet. Han uppmärksammade en lastbil som for längs bansträckningen och hoppade helt sonika upp på flaket på den med den smidighet som maratonlöpare måhända besitter. Han blev ju inte upptäckt. Strax före målgång hoppade han av och blev arrangörslandets hjälte en halvtimme innan näste löpare nådde fram. Lyckan blev inte bestående, för en del granskande ögon längs vägen hade liksom »saknat honom«.

Maraton är kanske busfrönas gren. Eller latmaskarnas (kan man säga latmaskornas, när det handlar om kvinnor?). År 1980 vann en totalt okänd 26-åring damernas Boston Marathon, Rosie Ruiz hette hon. Hon tillfrågades av en sportreporter, om hon intervalltränat. »Intervaller – vad är det?«, svarade den knappt svettiga vinnaren. Hon nämnde inte då, att hon hade suttit i publiken och lämnat den i ett obevakat ögonblick och bara sprungit den sista halva amerikanska milen.

Fler damer: Under de famösa olympiska spelen i Berlin 1936 vann inte den tyska höjdhopperskan Dora Ratjen men slog två år senare världsrekord till Hitlers förtjusning och Tredje rikets ära. Det uppdagades emellertid ett litet aber – Ratjen var bara en man.

Ska då inte äkta kvinnor ha fuskat förr? Tja, belgiskan Femke van der Driessche var fena på cykelcross och försökte som 19-åring vinna VM med en motor inbyggd i hojen. Hon blev i alla fall etta i grenen »dömd för mekanisk dopning«.

Så finns det sporter, där man får och rentav förväntas ha motorer. Skulle man fuska i en sådan? I motorsport kan ju värre saker än en brusten sträng göra en riktigt illa. Men pengars makt är stor, och bilbranschen har kulor. I Renaults stall på Singapore grand prix ingick 2008 både en spanjor, Fernando Alonso, och en brasse, Nelson Piquet. De två får väl betraktas som Renaults gladiatorer. Spanjoren skulle vinna, hade Renaultbossen bestämt, och Piquet fick order att krascha för att han säkert skulle göra det. Så Piquet körde mitt i loppet in i en mur. Ave Imperator, morituri te salutant (hell dig kejsare, de som skola dö hälsa dig)! Hur som haver överlevde denne moderne gladiator, medan bossen avstängdes på livstid. Alltid något.

Modern femkamp består av terränglöpning, skytte, simning, hästhoppning och fäktning. Femkamp tyckte min far, att jag skulle ägna mig åt. Som den tvärvigg jag nog var som barn lydde jag inte hans goda råd, trots att jag understundom löpte, sköt, simmade, red och fäktade. Den sista grenen ägnade jag mig faktiskt åt i flera år. Den var ofarlig även för unga, ty varken vi eller de vuxna fick fäkta utan att bära mask. Maskorna var av stål. Det fanns bland utrustningen vi måste skaffa oss till och med små kupor med stålmask, som vi pojkar inte förstod vad de var till för. När det gick upp för oss, blev vi generade. Ordet sköldmö kom därvid för mig, så kanske hade jag en intellektuell ådra. Själva träningen ledde i alla fall till att vi fick resa på klubbtävlingar i Polen, där den sporten var stor (och klingorna billiga att köpa).

Om det finns någon Kirunabo med florett eller värja hemma, så får vederbörande gärna höra av sig för små dueller i all vänskaplighet.

Femkampen ådrog sig särskilt intresse under OS i Rom 1960 tack vare det tunisiska lagets insatser. Löpningen gick väl så där, men i skyttet stoppades hela laget, sedan en av domarna närapå träffats av en förlupen kula. I simningen blev laget nästan av med en av de sina medelst drunkning. Hästhoppning borde de väl ha tränat på något slags djur där hemma, men i Rom ramlade samtliga tunisier av sina hästar. Inget av detta kan dock kallas fusk. Återstod då fäktning, som de faktiskt briljerade i ämnet fusk med. Bakom stålmasken fanns i kamp efter kamp samme man, en riktig musketör. De hade hoppats, att ingen skulle kolla så noga, när han tog av sig masken.

Att fuska i fäktning skulle man tycka vore en vansklig uppgift. De tävlande hälsar alltid före och efter matcherna på varandra, på domaren och på publiken med masken i handen. Tunisierna hade kanske olika lösskägg, vad vet jag. Och det är väldigt svårt att se, när någon på en bråkdel av en sekund träffar sin motståndare, eftersom blodvite ej uppmuntras. Inte nog med att man ju bär stålmask, i florettfäktning räknas inte ens en träff i masken eller på armar och ben. För att en träff på bålen således över huvud taget ska uppfattas, när klingans spets är trubbig och inte rispar motståndaren, löper därför en tunn elektriskt tråd längs med klingan, vars trubbiga »spets« är intryckbar. Tråden kopplas ihop med en tråd under fäktarens väst och vidare ut där bak som en trollsvans, som fjädrande löper vidare till en apparat med en lampa som tänds vid träff. Hur skulle man kunna fuska med ett sådant system?

Vid de olympiska spelen i Montréal 1976 var den sovjetiske femkamparen Boris Onistjenko en av favoriterna. Pressen på favoriter är alltid hård, och det var den väl på Boris. För han hade fått en liten knapp inmonterad i kokillen (skålen som skyddar handen, när man parerar). Den knappen tryckte han omärkligt in, när han tyckte att han hade fått in en träff, som den dumma elapparaten inte känt av. Hur länge han hade fäktat med denna anordning, vet jag inte, men en av hans motståndare i OS anade argan list och krävde kontroll av Onisjtjenkos värja, och sedan var dennes saga all.

Så jadå, fusk är föraktligt men känns en aning mer mänskligt, när inte någon industriell verksamhet ligger bakom. Vem har inte drömt om att rusa ut ur skogen strax före Mora och gå upp i tätklungan i Vasaloppet? En krans och en puss av en kulla en gång i livet vore väl värt det!

Fusk i all vanära, men alla här uppräknade exempel har bara skadat den egna hedern och ibland kroppen – inte någon annans. De tävlande önskar säkert varandra lycka till, med förbehållet att inte lyckas så bra som en själv. Kanske säger de då på olika språk något skämtsamt makabert som »en lyckospark där bak«, »Hals- und Beinbruch« (hals- och benbrott) eller »break a leg« (bryt ett ben). Men en som hälsade en konkurrerande medtävlare sålunda på blodigt allvar var den amerikanska konståkerskan Tonya Harding inför OS i Lillehammer 1994.

Om detta berättar filmen I, Tonya från 2017. Den visar filmstudion på torsdag denna vecka (det är i morgon, om någon upptäcker hur sent denna krönika publiceras!).

En idé i idet av Björn Forseth

Kärlekstörst bland perfekta människor

LOVE, SIMON

Kärlekstörst bland perfekta människor

Tonåring var man en gång – och förblir. I ett avsnitt av Ensamma mamman, den svenska tecknade dagsserien, står huvudpersonens gamle far och ser sig i badrumsspegeln och mumlar för sig själv:

Här står en sextonårig yngling och ser en gammal gubbe i spegeln.

 

Så illa är det. Eller bra. Att man har ungdomssinnet i behåll, menar jag. Man har också en del ungdomsfärdigheter i behåll, om man tänker efter, vilket man blir påmind om när man till exempel hör om hur långt ned i världsligan Sverige har hamnat i fråga om skolresultat. Till exempel:

Man kan skriva långa texter med skrivstil, så att det går fortare än att texta och blir mer lättläst än när vissa nutida sextonåringar skriver. Textar.

Man kan räkna enkla tal i huvudet, till skillnad från en övre tonårspojke, som vid kassan på en servering jag var i på annan ort inte visste vad två portioner palt skulle kosta, när en kund ville betala både för sig själv och frun. Etthundratio kronor var kuvertpriset…

Och så känner man till en massa uttryck, som inte dagens unga har hört. Hon får äntligen njuta sitt otium och liknande. Just för det uttrycket fick jag alla mina arbetskamrater emot mig en gång. De blev liksom arga – trots att jag förklarade. Värre gick det för Norrbottens mest kände moderata riksdagsman, när han i en intervju hade kommenterat en händelse, då några personer hade uppfört sig som dansande dervischer. Han blev mer eller mindre offentligt utskälld.

Ska man bli arg på och skälla ut folk, för att de är mer bildade än en själv? Ska vi hylla okunnighet på samma sätt som den där sydsvensken för länge sedan, som efter ett långt liv i Tornedalen skröt över, att han fortfarande inte kunde ett ord finska?

Det där med otium och dervischer har jag känt till sedan – ja, sextonårsåldern? Om någon hade begärt en riktig översättning av uttrycken, så skulle jag ha klarat mig dåligt. Men jag hade en hum om dem, och den hummen var i bägge fallen riktig: att få en välförtjänt vila och njutning respektive att dansa som den där turkiska religiösa gruppen, vars specialitet är att snurra runt i en timme och hamna i trans.

En sådan verklig dansande dervisch fick jag se under en resa i Kappadokien, så jag vet att de kan.

Uttryck av det här slaget lärde man sig indirekt genom att läsa böcker. Så enkelt var det. Man behövde inte förstå exakt med en gång – det kom med tiden. Idag skulle jag nog lära mig uttryck som jiddra, jalla och annat invandrarpåverkat, om de hade varit ymnigt förekommande i litteraturen, eftersom jag inte bor där jag hör dessa uttryck i vardagen.

Naturligtvis missar jag mycket genom att inte bo där. Kunskap är kunskap, varifrån den än kommer. Av invandrare har jag tyvärr mest lärt mig främmande svordomar. Min förarbetare på varvet gick upp i varv och började med sitt häftiga humör svära på italienska, svenska, serbokroatiska, portugisiska och finska, så fort gasbrännaren slocknade och elden gick bakåt i munstycket. Hans inre munstycke var mångkulturellt, om man säger så.

Tonåringar är tonåringar i alla kulturer. Sexåringar är också som sexåringar på andra håll, förstås. Jag har någon gång hört, att de första sex åren är präglande, om sexåringen stått under ett jämnt inflytande de åren. En annan åldersgräns är tolv. Blir man invandrare före den gränsen, kommer man att tala det nya områdets språk utan brytning, kommer man ett år för sent kan man bli akademiledamot efter en lång karriärs författande av romaner på det nya språket och ändå tala det med brytning.

Allt sådant har förstås individuella undantag. Jag trodde en gång, att en datatekniker jag sökte hjälp hos var gotlänning. Så var han schweizare! Han hade kommit hit till landet i mogen ålder och ändå lärt sig svenska som en infödd. Stryk skulle han ha, den sorken.

Sådana typer hör man om emellanåt. På radio gick en gång en intervju med en azerbajdzjansk åldring, som talade flytande svenska. Det hade han lärt sig i Baku, efter att Cirkus Scott eller någon annan svensk cirkus hade åkt hem från sin årliga turné där. Det var under tidig sovjetisk tid, så han hade varit en liten pilt då. Cirkusarna var så exotiska för honom, så när han såg att de lämnade efter sig diverse tidningar, tog han hand om dessa och försökt tyda det lustiga, svenska språket.

Azerbajdzjanska skrevs i Azerbajdzjanska sovjetrepubliken med latinska bokstäver mellan 1929 och 1938, så möjligen var det en fördel.

Emellertid hade gossen aldrig hört de svenska cirkusartisterna tala mer än kanske i manegen, så det var med stor spänning han vid ett senare cirkusbesök nalkades cirkusdirektören, när denne var på väg in i sin husvagn:

Ursäkta, farbror, sa han, kan jag få prata med farbror?

Cirkusdirektören hejdade sig, såg på pojken och sa:

Vad, är du svensk?

Ni kan förstå, sa gubben till radioreportern, vad stolt jag blev att bli förstådd, när jag för första gången i mitt liv sa något på svenska, som jag inte hade hört förut!

Reportern hade hört, att mannen talade femtio språk flytande, var det så? frågade hon.

Nej, nej! svarade han, jag talar bara en tjugo – tjugofem språk bra, resten kan jag bara klara mig lite på.

Nå, åter till tonåren. Klasskillnader har stor betydelse för språkuppfattningen, och klasskillnader gör ens uppväxtår väldigt olika på alla håll i världen. I hollywoodfilmer beskrivs tonåren nästan alltid i välbärgade vita medelklassidyller. Svenska tonåringar får ta emot intryck av amerikanska skolbaler och präktiga familjeförhållanden, där tonåringarna visserligen är hållna i tygel men samtidigt får köra bil och är såååå världsvana. Filmstudions torsdagsfilm denna vecka är just en sådan beskrivning av den miljön (bortsett från att den är modern nog att innehålla mörkhyade ungdomar också). En på sitt sätt lika perfekt tillvaro som den som beskrevs i en Dox-dokumentär från Nordkorea på SVT i måndags.

Det amerikanska medelklassidealet i huvudrollen heter Simon, som är en välartad skolgrabb, som kör sina bästa klasskamrater med bil till skolan varje dag. Han vill som andra i hans ålder ha kärlek, men han har en hemlighet.

Kram på dig, Simon! (På engelska Love, Simon, vilket är filmens från 2018 namn.)

En idé i idet av Björn Forseth

Stridsyxor

YOU WERE NEVER REALLY HERE

Stridsyxor

Veteranbil, veteranbåt och veteranklass är ord vi använder för något gammalt. Nu har vi på senare år fått ett veteranord med ny betydelse.

Ordet veteran har nu också betydelsen erfaren soldat. Det var det mest länder med krigserfarenhet som talade om förr. Det vore egentligen bara en merit att inte ha anledning att ha något sådant ord.

Men Sverige har haft många människor i FN-tjänst, och det är faktiskt rätt kul, när någon busschaufför börjar surra med en, för att vederbörande sett en skymt av ens Veteran-kort i plånboken. Man känner liksom en samhörighet, oss yxor emellan.

Som barn blev jag besviken över att Piccadilly circus inte levde upp till sitt namn. Men där såg jag en veteran från andra världskriget sälja tidningar med utropet

»First pictures on the mooooon!

First pictures on the moooon!«,

då någon brittisk institution hade avkodat bilder som en sovjetisk mjuklandad sond hade tagit av månens yta. (Alltså inte »first pictures of the moon«.) Denne krigsveteran saknade både näsa och öra och blev världsberömd, eftersom alla som ville se England förr eller senare hamnade på Piccadilly circus.

Mina föräldrar berättade från en teaterresa i Transkaukasus om den mängd sovjetiska veteraner, som de såg fara omkring utan ben på brädor eller var halta och lytta på andra sätt, utan att någon »tillgänglighet« syntes vid butiks- eller institutionsentréer.

Och i USA nonchalerades veteraner från Vietnamkriget i så stor utsträckning, att den nordliga delstaten Washingtons skogar fylldes med enslingar, som inte klarade att återanpassa sig till samhället utan levde som skogsvarelser som inte vågade lita på människor.

Om en Vietnamveteran med begränsad anpassning handlade Martin Scorseses mörka film Taxi driver från 1976. Den filmen kommer man osökt att tänka på inför filmstudions film nu på torsdag, You were never really here (2017), om just en sådan veteran, som för sitt levebröd gör saker han kan. Våld kan han, och döden skrämmer honom inte. Men han kan även göra något bra – som att leta rätt på försvunna tonåringar. Inte just Missing people, men bättre än ingenting, antagligen.

Veteraner ska inte lämnas i rännstenen. Även om de är förlorare i ett orättfärdigt krig, har de gjort sina föraktliga regeringars jobb och fått lida för det. Staten ska kompensera dem efteråt. Annars kan de bli våldsamma taxichaufförer, eremiter eller a-lagare.

Helst ska man inte skapa veteraner. Starta då inte orättfärdiga krig! Det är inte modigt sagt av mig, för det håller alla med om. Det modiga är att säga det till dem, som anser att de för rättfärdiga krig.

Under det så kallade kalla kriget var rädslan för krig ömsesidig, det vill säga att bägge sidor faktiskt fruktade att det skulle bryta ut som atomkrig. Ett sådant hade man nämligen beräknat, att det skulle förloras av bägge sidor och av alla icke inblandade också. Den rädslan fick alla stater att iakttaga FNs regler och principer om umgänge. Skulle någon folkgrupp försöka bryta sig ur ett lands regelverk och starta eget, så skulle de inte utan vidare få stöd av omvärlden. Principen var att en statsmakt eller en upprorsrörelse skulle kontrollera sitt territorium och ha ansvariga ledare för att bli erkänd av omvärlden som det landets ledare. Vem som helst kunde inte kalla sig president och bli officiellt erkänd.

Som alla principer naggades den i kanten, men i stort hölls den. I Helsingforsöverenskommelsen 1975 avtalade man till exempel, att andra världskrigets gränser i Europa inte fick ändras med våld.

Men så upplöstes Sovjetunionen och en massa länder frigjordes utan våld. Dessvärre upplöstes också principfastheten, särskilt på den sida som övermodigt ansåg sig vara vinnare i det kalla kriget. När förbundsstaten Jugoslavien började krackelera, ställdes principfastheten på prov. Den lilla välmående delrepubliken Slovenien förklarade sig självständig och fick avskiljandet erkänt av Jugoslavien efter några veckors krig (ungefär som när Sverige sista gången krigade på hemmaplan genom att gå in i Norge och tvinga deras stortingsmän att acceptera, att en internationell fredskonferens beslutat »tilldela« Sverige Norge som beståndsdel i en union). Men sedan bröt sig den betydelsefulla delrepubliken Kroatien ut under ledning av en fascistanstruken president, som inte tänkte vänta på några rundabordssamtal.

I detta läge leddes Tyskland av en av dessa segerrusiga herrar, Helmut Kohl från ett Västtyskland som behållit nära band med Kroatien sedan Tredje rikets tid – och därmed med den kroatiska fasciströrelsen Ustasja, som nu på nytt blivit i ropet där nere. Den i Europeiska Gemenskapen aktive Kohl krävde nu, att Gemenskapen i strid med tidigare nämnda principer skulle erkänna Kroatiens självständighet – och gjorde inte de motsträviga medlemsländerna det, så skulle inte Tyskland ratificera det nya Maastrichtfördraget, enligt vilket Gemenskapen skulle bli Unionen. Med detta ultimatum erkändes Kroatiens självständighet, och därmed startade det fruktansvärda jugoslaviska sönderfallskriget.

Sverige var inte med i EG men följde hållningslöst efter för att inte visa sig sämre än de stora gossarna.

Sedan dess har principlösheten blivit närapå norm i alla länder, som ser USA som sitt föredöme. Det råder inte samma fruktan för civilisationens utplåning, och plötsligt erkänner västland efter västland, Sverige inräknat, en person som utnämnt sig själv till president som Venezuelas rättmätige ledare. Landets riktige president sa i en intervju i spansk teve, att det är som om han skulle erkänna Katalonien som självständigt land.

Nu verkar denne man, Nicolás Maduro, vara – om inte buse – så i alla fall misslyckad ledare. Men sådana vet jag flera. Till exempel en statsledare som låter en undersåte mördas och styckas vid besök på den egna ambassaden, en annan statsledare som stänger av stora delar av statsförvaltningen för att få pengar till en mur mot grannlandet och en tredje som vill plöja upp jordens lunga, regnskogen. Och dem erkänner vi ju.

Men »valet av Maduro gick inte rätt till!«, säger då vän av snabba tag utan krångliga principer. Jojo, det sa en stor del av USAs befolkning också om George W Bush efter att han hade vunnit presidentvalet, fastän alla som kunde räkna såg att han egentligen inte gjorde det. Men nog erkände vi honom.

En följd av dagens principlöshet i internationell politik är, att de länder som fortsätter att hålla på Helsingforsöverenskommelsen och är rädda för att vem som helst kan bli måltavla för de principlösa – dessa länder beskylls för att hålla på den person, som man ju måste vara emot. Det faller dem inte in, att dessa länder kanske bara avvaktar och inväntar att en ledare har kontroll över territoriet och ansvarig ledning.

Nästa steg kan bli det som ordet »kampanj« betyder: fälttåg. Och så börjar vi skapa nya veteraner. Som kan bli stridsyxor.

Till torsdag ska vi väl lugna ner oss, i alla fall. Det är den skotske regissören Lynne Ramsay, som gjort veteranfilmen »You were never really here«. Filmstudion har tidigare visat en film av henne, Vi måste prata om Kevin (2011), en obehaglig historia om ett barn, som från tidigaste stund visar olycksbådande tendenser. Som blir ödesdigra.

Låt se, om torsdagens veteran har något bättre i sig.

En idé i idet av Björn Forseth

Så går det till på tåg

DET STORA TÅGRÅNET

Så går det till på tåg

»Det stora tågrånet« är en bland banarbetare och tågåkare omtalad bok om hur det gick till, när marknadsfundamentalister rev ner ett fungerande järnvägssystem, tills inga resurser längre fanns att hindra havererade tåg från att kyla ned hundratals passagerare.

Om den boken ska här emellertid inte ordas. Men om att åka på räls ska vi tala. Detta sätt att resa har en särskild tjusning för många, till och med på spårvagn. Tjusning kan för all del vara fel ord i dessa minnesdagar om förintelsen av judar och zigenare och alla andra i Tredje riket icke-önskvärda, då man osökt erinrar sig transporterna i godsfinkor på just räls till utrotningsläger. Men det har mindre med rälsen än något annat att göra, eftersom transporter med täckta lastbilar, där avgasröret förlängts med en slang instucken i »passagerarutrymmet«, knappast lär ha känts bättre.

För att fortsätta på detta stickspår, så har en bok om judeutrotningen i Litauen i dagarna utkommit på svenska, skriven av en israel (med mördad släkt i denna förintelse) och en litauiska (med mördarna i sin släkt):

Efraim Zuroff, Ruta Vanagaite

Vårt folk

EN RESA GENOM DEN LITAUISKA FÖRINTELSEN

Med förord av Svetlana Aleksievitj

Karneval förlag 2019

Åter på spåret. Hör man om »Det stora tågrånet«, så tänker de flesta inte på, varför en stambana blivit så dåligt underhållen, att lokföraren bara får köra i sjuttio knyck på den. Snarare tänker man på vilda västern eller på »det gäng som låg bakom det spektakulära så kallade stora tågrånet 1963, då ett posttåg mellan Glasgow och London rånades på 2,6 miljoner pund, motsvarande 50 miljoner pund i 2014 års penningvärde« (Nationalencyklopedin). För min generation var det alla tiders vilda västernskt pang-pang, fast det utspelade sig i Storbritannien, och det spelades tre år senare in en tysk teveserie om det, Det stora tågrånet 1966. Samma titel fick en annan teveserie om samma rån 2013. År 2004 gjordes en film om följderna av ett sådant tågrån, varvid en pengasäck utkastad från det rånade tåget upphittas av en sjuåring. – Vad göra med de pengarna? är frågan i Millions (2004). Att detta sker just när euron ska införas komplicerar den moraliska kluvenheten hos en som just börjat förstå pengars värde.

Men redan 1903 gjorde Edwin S Porter en elva minuter lång film med namnet The great train robbery (fast på svenska Den stora tågplundringen), och han var inte sämre än att han två år senare gjorde en parodi på densamma, The little train robbery. Tolv minuter lång.

Fransmännen, som – fördomsfullt uttryckt – har gjort sig kända för lika ljudlösa som gastkramande scener i kriminalfilmer (tänk bara på milstolpen Rififi från 1955), gjorde på 1970-talet en film med ett tågrån från en helikopter mot ett tåg, som i full fransk fart rusade fram i natten längs en sju mil lång raksträcka. Boven skulle halas ned på taket på rätt vagn, där kassavalvet skulle finnas, såga upp taket och återvända med bytet, innan spåret skulle vika av efter de sju milen, hissas upp i helikoptern och segerrusig flyga bort.

Filmen har jag förgäves letat efter namnet på, men min tanke när jag såg denna scen var: Finns det så långa raksträckor på franska järnvägar? Och franska tåg var redan dåförtiden kända för hastigheter, som vi i Sverige bara kunde drömma om. Vi har ju inte de raksträckorna.

Om det finns så långa raksträckor och tåget går i, säg, 200 knyck, så skulle helikopterboven ha 21 minuter på sig alltsomallt. Svettigt.

Nu vet jag. De raksträckorna finns, och de hastigheterna finns. Mer därtill. Och inte bara i Frankrike. När jag förra året tågluffade genom kontinenten satt jag fascinerad och såg det flacka landskapet se ganska stilla ut, men teckenfönster i vagnstaket avslöjade hastigheter på 250 km/h. Detsamma upplevde jag även året innan mellan Sankt Petersburg och Moskva på »Pilgrimsfalken«, Rysslands svar på X2000. Där var ändå inte spåret rakt eller terrängen flack. Konstigt, men det kändes inte som att vagnen rörde sig.

Poslätten är ett känt namn och – som framgår av namnet – en slätt. En stooor slätt i Italien efter att man åkt såsom i de skandinaviska fjällen i timmar – med den uppenbara skillnaden, att på deras fjälltoppar ligger byar och städer med slingrande vägar som leder upp till sig. Med början i Milano stack tåget iväg med fullständigt rasande hastighet, och landskapet var verkligen platt som havet. Vid horisonten såväl om babord som om styrbord syntes dramatiska bergskedjor hela tiden, men marken några mil åt ömse håll från banan var platt jordbruksland. På en slätt kan förvisso en och annan kulle eller berg finnas, och det fanns det på Poslätten. Men gick banan runt sådana kullar? – Nej, tåget bara dånade rätt in i dem och höll samma spikraka kurs timme efter timme. Ett land ska väl ha stor befolkning för att ha råd med sådan infrastruktur. Och så minskar risken för tågrån från luften.

Tågluffar man i Europa ser man sådana slätter men desto fler berg och dalar. På flygresor syns inte, att Sverige i jämförelse med stora delar av Europa har ganska stillsam, beskedlig natur. Men från tågfönster ser man dessa enormt kuperade länder och sitter inte två–tre minuter i tunnlar utan tio, tjugo, trettio minuter åt gången.

En del turister tycks lida av narkolepsi gå sin färd genom världen, det ser vi på nattågen mot malmfälten. Om vintern kan man väl förstå det, men om sommaren har de faktiskt något att titta på. Men de kanske messar hem bilder från någon broschyr i stället. Om den kära läsaren skulle göra som undertecknad och tågluffa i Europa, så kan jag rekommendera att sova ut ordentligt på vandrarhemmen och inte åka så långt varje dag. Men om man inte vill sitta och titta eller läsa en bok hela tiden, så träffar man ideligen människor att småprata med, om man inte själv är sluten som en mussla. En ung kille mittemot mig på ett tåg genom italiensktalande Schweiz visade sig senare i Italien ha fotograferat mig. Han berättade det själv och frågade, om han fick behålla sina bilder. Killen var en sådan där bröllopsfotograf, som vi har visat filmer om i filmstudion, och han var genuint intresserad av annat fotograferande. Bilderna han hade tagit av mig var också riktigt konstnärliga.

Precis som på Stockholms tunnelbana sitter folk i fullpackade tåg i Europa ganska tysta och håller sig för sig själva, men de hör. De hör när en ung italiensk fotograf och en lastgammal svensk tågluffare fridsamt talar med varandra på ett språk som ingen av dem har som modersmål, och rätt som det är är det någon på andra sidan mittgången som kan svara på något som någon av de tu har undrat över. Och så har någon av dem på andra sidan jobbat i Sverige. Det händer jämt!

Så började förhållandet mellan två för varandra okända män i Alfred Hitchcocks Främlingar på tåg (1951). De har det gemensamt, att de helst skulle vilja bli av med en person där hemma, och eftersom de bägge männen inte känner varandra sedan förut kommer de överens om att byta brott. Slå ihjäl varandras närstående. Polisen skulle inte finna någon koppling mellan brotten.

Så spännande har det ännu inte utvecklats för mig, tro mig (å andra sidan skulle ni aldrig få veta det)! Min farfar däremot var med om lite filmisk dramatik i sin ungdom. På en station gick han av för att köpa en tidning, medan farmor satt i kupén med min far som spädbarn på knät. Emellertid var det kö vid tidningsståndet, tåget sa Tut! och gick, så farfar kastade in betalningen i ståndet och rusade ikapp tåget, vars sista vagns ståbräda han ställde sig på med ena foten (sådana ståbrädor gick längs hela vagnens långsida), medan han slängde den andra foten över bufferten i vagnsändan. Så där hängde han med sin tidning genom fjorton tunnlar, tills tåget stannade vid en ny station och en kolsvart farfar steg in i sin skräckslagna hustrus kupé (det var ångtåg på den tiden). Far sa inget.

Nej, något tågrån har jag inte varit med om, däremot stannade nattåget mellan Helsingfors och Rovaniemi en ljus vårnatt 1984 en längre stund för korrespondens med annat tåg (antagligen i Hyvinge), varvid undertecknad låg i underslaf i en trebädds sovkupé. Ovanför mig låg ett par tjejer i den klassresa jag var på. Min nattsömn märkte av stillaståendet, men jag hade väl somnat om, ifall jag inte hade märkt, att dörren mot korridoren stod öppen, så att vårljuset lyste in. Det ville jag inte ha i ögonen, så jag koncentrerade mig på att ha ögonen stängda, irriterad över att någon av tjejerna glömt stänga dörren efter något toalettbesök.

Men ljuset dröjde sig kvar, och till slut öppnade jag ilsket ögonen. Då såg jag en fullständig främling stå vid tvättstället och rota igenom flickornas handväskor, och jag stammade fram:

Kuka h-i sinä olet?

Det där h-i får envar fylla i själv, men som läget var satt det bra i munnen. Karln vände sig tankspritt mot mig, som om han hade tänkt mina ord, inte hört dem. Men plötsligt såg han mina ögon som jag såg hans, släppte vad han hade för händerna och rusade ut. Eftersom min huvudkudde var närmast dörren hann jag kasta mig ur sängen och slå armarna om hans ena lår, men han fortsatte ändå. Jag som bromskloss gjorde det trögt för honom, men han fick ut mig i kalsongerna på korridorgolvet och ryckte och ryckte. En av tjejerna vaknade och skrek – Iiii! precis som i serietidningarna (men det mindes hon trettio år senare ingenting av). När jag efter ett tag fruktade att bli sparkad i huvudet av den desperate tjuven, gled han ur mitt grepp och rusade ut på perrongen och försvann. Som en björn på vårutsläpp på Skansen sprang jag efter men hejdade mig i dörröppningen. Att springa efter på den tomma stationen mitt i natten i bara kallingarna verkade inte som en bra idé, när jag inte hade koll på tidtabellen.

Jaja, man får skämmas över sin feghet ibland, men värre kunde det väl ha varit.

På torsdag blir det i alla fall tågrån på filmstudion, Sean Connery och Donald Sutherland i stormhatt och Lesley Anne-Down utan genomför Det stora tågrånet 1855. Filmen är från 1979.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Så går det till i krig (alltså inte …på tåg) hette 1926 en film av Buster Keaton, i vilken en lokförare under det nordamerikanska inbördeskriget försöker rädda sitt älskade lok Generalen ur den lede fis klor.

DS

Matchboll för lööfvet sedan hon anslutit sig till löfven och aflöfvat rasbjörken

CINEMA PARADISO

Matchboll för lööfvet sedan hon anslutit sig till löfven och aflöfvat rasbjörken

»Jimmie Åkesson valde denna dag att kommentera kvinnors klädsel. Låt mig notera att min kostym bär samma färg som Jimmie Åkessons slips.«

Inför statsministervalet den 18 januari 2018 raljerade Jimmie Åkesson i kammaren om att Annie Lööfs kavaj för dagen var röd (vilken den inte var, den var lila). Lööf inledde sitt anförande enligt ovan. För detta tilldelar jag Annie Lööf matchboll.

I Kiruna visades helt respektlöst film på bio utan att ett ord berörde de världsavgörande händelserna i Sverige. Glass hette filmen, som är gjord i år. En titel som får det att vattnas i munnen och väcker minnen av andra lika läckra: Lasse Hallströms Chocolat från 2000 – för att inte tala om den kubanska Jordgubbar och choklad från 1993 och den svenska debutfilmen Jordgubbslandet (2017), koreanska taekwondorullen Clementine (2004), Birgitta Stenbergs Apelsinmannen (1990), John Fords Vredens druvor (1940), Anton Tjechovs Körsbärsträdgården i svensk version 1970 och japansk tjugo år senare (och naturligtvis ett antal till), libanesiska Caramel (2007), Hallonbåtsflyktingen med Jonas Karlsson (2014) och Ingmar Bergmans Smultronstället (1957) med flera. Året 1971 var särskilt fruktbart med Woody Allens Bananas, Svenska ords Äppelkriget och Stanley Kubricks A clockwork orange.

Om man går mycket på bio (eller ser biofilmer hopkrympta i en teve), så får man smaka mycket gott, särskilt om man gapar stort. Man kallar den som älskar mat gourmand eller frossare, och den som är finsmakare kallas gourmet. Ofta sägs det att bioentusiasten är finsmakare eller cineast, om vederbörande går på filmklubbsvisningar och ser smal film. Men kan man vara frossare och ändå äta smal mat, så kan man väl frossa i all slags film också. »Smal film« kan nog accepteras som begrepp, om det inte säger något om »bra« eller »dålig«. En kulturknutte sa på svensk teve en gång om premiärer på en rad italienska filmer, att det var viktigt att få »bra film« på bio någon gång. Som om amerikansk film skulle vara dålig.

Det är översitteri. Men smal film kan nog kallas smal, eftersom det finns många i och för sig spännande filmer som bevisligen inte lockar så stor publik ens om Hollywood hade gjort dem. Många vill inte riskera att få vardagen i knät, om de vill ut och se något som rör på sig ordentligt. En del smala filmer visar sig då vara mindre lyckade, men en hel del av de rörligaste filmerna är verkligen inte lyckade!

Så smal film och film som drar stor publik kan vara bra eller dålig bäggedera. Kiruna filmstudio driver nog en sådan linje, i det den blandar dramer med science fiction, rafflare med kostymfilmer och krigsfilmer med romantik. Och för den ringa summa man betalar kan man gott våga se nästa film också, även om den tycks vara smal. Det gällde till exempel undertecknad, som inte kunde se något lockande i förra veckans film The Florida project från 2017 men gick och såg den. Denna amerikanska film verkade länge som att den inte skulle leda till något – men som så många gånger med dramer blev man överraskad. I betygssättningen efteråt kom det senare på kvällen ett ångerbrev. Filmen hade länge varit oinspirerande men blev på slutet dramatiskt gripande till den grad, att ett par åskådare ville höja sina betyg i efterhand.

Den här veckan blir det ett säkert kort: en klassiker, som nyligen upprustats med den ursprunglige regissören och lika ursprunglige fotografen bredvid digitaliseringsbordet. Nu på torsdag alltså den mycket prisbelönta italienska filmen Cinema Paradiso från 1988 med franske Philippe Noiret i huvudrollen. På den internationella filmdatabasen IMDB rankas den som nummer 53 bland de högst rankade filmerna världen över!

En idé i idet av Björn Forseth

Välbärgade skolskjutsar och fattig bussning

THE FLORIDA PROJECT

Välbärgade skolskjutsar och fattig bussning

Svenska barn rör sig för lite, säger man på radion. Det är väl klart, när föräldrarna skjutsar dem till skolan.

 

Vad är det för dumheter, att svenska barn helt i onödan skjutsas kors och tvärs? Då jag för femton år sedan jobbade i Gällivare, gick jag om morgnarna till mitt arbete förbi en skola, utanför vilken det rådde livsfarligt kaos på grund av en mängd bilar, ur vilka barn klev för att gå till sina klassrum. »Det måste vara något slags friskola«, tänkte jag, »Varför skulle annars alla ungar skjutsas hit?«. Men där hade jag fel. Så småningom fick jag veta, att det helt enkelt var områdets lokala skola.

Varifrån då denna missriktade omsorg? – Barn har i generation efter generation promenerat eller cyklat till skolan, och därav fått motion, lärt sig att se sig för och blivit självständiga. Av att ständigt skjutsas blir de tjocka och riskerar dessutom att bli överkörda av andra föräldrar. De vuxna måste ha sett för många amerikanska filmer och missat poängen. Amerikanarna skjutsar barnen till skolan för att de inte ska bli kidnappade och hamna som efterlysta på mjölkpaketens baksidor.

Dessutom tyder väl skjutsandet på välstånd. Onödigt många bilar i familjen.

Välstånd finns dock inte överallt, men barn klarar av det mesta. Har de ingen förälder, så lyckas de tigga eller stjäla sig till mat för dagen, eller så tas de om hand av någon herr Fagin, som i Oliver Twist. Vi ser ju dagligen på teve, hur barnen leker i flyktingläger och hänger som vantar i föräldrarnas händer, när dessa rusar fram på flykt. Med föräldrar, Faginar eller andra målsmän tycks de klara sig hyggligt (om de inte är undernärda) och får kanske också hyggliga liv som uppväxta. Om än uppväxta i förtid och med ärr i själen, förstås.

På filmfestivalen i höstas gick en libanesisk film, Flykten Aleppo-Istanbul (2017) vars innehåll kan gissas med ledning av dess titel. En tioårig flicka tvingas på flykt tillsammans med en kvinna, som inte är hennes mor men i krissituationer måste föreställa modern. Till flickans förtret, då hon inte till fullo förstår allvaret i deras belägenhet och inte vet sin verkliga mammas öde.

Men barn och målsmän i kris har alltså skildrats på vita duken förut, till exempel i otaliga tolkningar av Charles Dickens roman Oliver Twist. Den gode Dickens var tidigt och ofta ute med sådana skildringar, förutom den ovan nämnda Lysande utsikter, Nicholas Nickleby och Lilla Dorrit för att nämna några. Och alla är de filmade.

Dickens miljöer är England och London, och då kan man lugnt luta sig tillbaka med förvissningen om, att »det där var då, det, idag råder där ett civiliserat samhälle«.

Det kan man få äta upp, om man ser filmer av snart åtttiotreårige Ken Loach, som skulle kunna beskrivas som en Charles Dickens i vår tid, låt vara att han är filmregissör och inte författare. Det brittiska samhället klär han av, och med barn och unga i blick kan vi tänka på till exempel Kes – falken (1969), Looks and smiles (1981) och Sweet sixteen (2002).

Hollywood är inte så värst inne på det spåret, men amerikansk film görs stundom utanför hollywoodska domäner; då kallas sådana filmer independent, oberoende, och annars välbetalda skådespelare samarbetar med varandra för att ändamålet med produktionen är gott om än föga lönsamt. En sådan film i dickensk eller loachsk stil är tevefilmen Hidden in America från 1996, i vilken en nybliven änkling och före detta välbetald bilarbetare i Detroit, nu ersatt av en robot, ensam försöker försörja två barn och sig själv, med stigande undernäring hos barnen som följd. Den olycklige men stolte fadern spelas av Beau Bridges, som har sin bror Jeff och Frances McDormand med sig i smärre roller. Filmen visar ett USA med storstadsfattigdom och »bussning« av fattiga barn till välbärgade skolor, varvid vi kan sluta oss till, att bussning inte bara gäller mellan svarta och vita stadsdelar i det landet. Filmen gick på Sveriges television och kan då ha haft ett annat namn; oförtjänt bortglömd är den i alla fall, liksom dess regissör, Martin Bell.

Kanske speglar en ny amerikansk film detta land med liknande ögon, The Florida project (2017). Obemärkt som nyss nämnda film har den i alla fall inte passerat, för den har fått flera priser. Nu är det tjugo år senare än när Beau Bridges försökte rädda sin dotter från att somna på skolans lektioner, och här är det en rebellisk ung moder (Bria Vinaite), som försöker hålla sin sexåriga dotter (Brooklyn Prince) borta från gatan och hotande hemlöshet, där de lever på det sociala i ett motell med det magiska namnet Trollslottet i närheten av Walt Disney world. Willem Dafoe spelar motellföreståndaren.

Ett tidigare namn för denna disneyvärld var The Florida project, och när man vet det kan man ställa in sig på att se filmen nu på torsdag den 17 januari 2019, då filmstudion visar den på Folkets hus. Regi: Sean Baker, för övrigt, likt Martin Bell en vi kanske borde se närmare på?

En idé i idet av Björn Forseth