Hals- och benbrott

I, TONYA

Hals- och benbrott

Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge

 

Så sa i alla fall Verner von Heidenstam. Därmed menade han väl, att man måste våga spänna en pilbåge, även om det finns risk att bågsträngen plötsligt går av och smäller en i ansiktet. Av detta uppstod ett ordstäv (»bättre lyss«…), och generationen före mig – möjligen mer klassiskt bildad än min – kunde kanske sin Heidenstam, eftersom pilska unga män, som var ute för att jaga brudar, sa

bättre lyss till den säng som brast än att stå med slaknande låge

vilket mina ärade läsare själva får tolka till modern svenska.

Att våga med risk för att ramla är beundransvärt. I krig är det fatalt, inom idrotten önskvärt. En del idrottare som vågar att lyssna till den sena som brast men ändå inte vinner, tar nuförtiden gärna till salvor och piller. Sådant kallar vi åskådare fusk. – Ett bra, litet och tydligt ord, fusk. En ful sak men i krig användbar, inom idrott däremot rent föraktlig. Läppstift och pulver må vara nya sätt att fuska på, men att det fuskas inom idrotten är inte något nytt.

Kanske fuskades det redan i antiken, men då var idrottsmännen normalt helt nakna, vilket gamla grekiska statyer påminner oss om. Vad och var kunde de ha gömt något då?

Men på sommar-OS 1904 i Saint Louis i USA tog amerikanen Fredrick Lorz en rövare under maratonloppet. Han uppmärksammade en lastbil som for längs bansträckningen och hoppade helt sonika upp på flaket på den med den smidighet som maratonlöpare måhända besitter. Han blev ju inte upptäckt. Strax före målgång hoppade han av och blev arrangörslandets hjälte en halvtimme innan näste löpare nådde fram. Lyckan blev inte bestående, för en del granskande ögon längs vägen hade liksom »saknat honom«.

Maraton är kanske busfrönas gren. Eller latmaskarnas (kan man säga latmaskornas, när det handlar om kvinnor?). År 1980 vann en totalt okänd 26-åring damernas Boston Marathon, Rosie Ruiz hette hon. Hon tillfrågades av en sportreporter, om hon intervalltränat. »Intervaller – vad är det?«, svarade den knappt svettiga vinnaren. Hon nämnde inte då, att hon hade suttit i publiken och lämnat den i ett obevakat ögonblick och bara sprungit den sista halva amerikanska milen.

Fler damer: Under de famösa olympiska spelen i Berlin 1936 vann inte den tyska höjdhopperskan Dora Ratjen men slog två år senare världsrekord till Hitlers förtjusning och Tredje rikets ära. Det uppdagades emellertid ett litet aber – Ratjen var bara en man.

Ska då inte äkta kvinnor ha fuskat förr? Tja, belgiskan Femke van der Driessche var fena på cykelcross och försökte som 19-åring vinna VM med en motor inbyggd i hojen. Hon blev i alla fall etta i grenen »dömd för mekanisk dopning«.

Så finns det sporter, där man får och rentav förväntas ha motorer. Skulle man fuska i en sådan? I motorsport kan ju värre saker än en brusten sträng göra en riktigt illa. Men pengars makt är stor, och bilbranschen har kulor. I Renaults stall på Singapore grand prix ingick 2008 både en spanjor, Fernando Alonso, och en brasse, Nelson Piquet. De två får väl betraktas som Renaults gladiatorer. Spanjoren skulle vinna, hade Renaultbossen bestämt, och Piquet fick order att krascha för att han säkert skulle göra det. Så Piquet körde mitt i loppet in i en mur. Ave Imperator, morituri te salutant (hell dig kejsare, de som skola dö hälsa dig)! Hur som haver överlevde denne moderne gladiator, medan bossen avstängdes på livstid. Alltid något.

Modern femkamp består av terränglöpning, skytte, simning, hästhoppning och fäktning. Femkamp tyckte min far, att jag skulle ägna mig åt. Som den tvärvigg jag nog var som barn lydde jag inte hans goda råd, trots att jag understundom löpte, sköt, simmade, red och fäktade. Den sista grenen ägnade jag mig faktiskt åt i flera år. Den var ofarlig även för unga, ty varken vi eller de vuxna fick fäkta utan att bära mask. Maskorna var av stål. Det fanns bland utrustningen vi måste skaffa oss till och med små kupor med stålmask, som vi pojkar inte förstod vad de var till för. När det gick upp för oss, blev vi generade. Ordet sköldmö kom därvid för mig, så kanske hade jag en intellektuell ådra. Själva träningen ledde i alla fall till att vi fick resa på klubbtävlingar i Polen, där den sporten var stor (och klingorna billiga att köpa).

Om det finns någon Kirunabo med florett eller värja hemma, så får vederbörande gärna höra av sig för små dueller i all vänskaplighet.

Femkampen ådrog sig särskilt intresse under OS i Rom 1960 tack vare det tunisiska lagets insatser. Löpningen gick väl så där, men i skyttet stoppades hela laget, sedan en av domarna närapå träffats av en förlupen kula. I simningen blev laget nästan av med en av de sina medelst drunkning. Hästhoppning borde de väl ha tränat på något slags djur där hemma, men i Rom ramlade samtliga tunisier av sina hästar. Inget av detta kan dock kallas fusk. Återstod då fäktning, som de faktiskt briljerade i ämnet fusk med. Bakom stålmasken fanns i kamp efter kamp samme man, en riktig musketör. De hade hoppats, att ingen skulle kolla så noga, när han tog av sig masken.

Att fuska i fäktning skulle man tycka vore en vansklig uppgift. De tävlande hälsar alltid före och efter matcherna på varandra, på domaren och på publiken med masken i handen. Tunisierna hade kanske olika lösskägg, vad vet jag. Och det är väldigt svårt att se, när någon på en bråkdel av en sekund träffar sin motståndare, eftersom blodvite ej uppmuntras. Inte nog med att man ju bär stålmask, i florettfäktning räknas inte ens en träff i masken eller på armar och ben. För att en träff på bålen således över huvud taget ska uppfattas, när klingans spets är trubbig och inte rispar motståndaren, löper därför en tunn elektriskt tråd längs med klingan, vars trubbiga »spets« är intryckbar. Tråden kopplas ihop med en tråd under fäktarens väst och vidare ut där bak som en trollsvans, som fjädrande löper vidare till en apparat med en lampa som tänds vid träff. Hur skulle man kunna fuska med ett sådant system?

Vid de olympiska spelen i Montréal 1976 var den sovjetiske femkamparen Boris Onistjenko en av favoriterna. Pressen på favoriter är alltid hård, och det var den väl på Boris. För han hade fått en liten knapp inmonterad i kokillen (skålen som skyddar handen, när man parerar). Den knappen tryckte han omärkligt in, när han tyckte att han hade fått in en träff, som den dumma elapparaten inte känt av. Hur länge han hade fäktat med denna anordning, vet jag inte, men en av hans motståndare i OS anade argan list och krävde kontroll av Onisjtjenkos värja, och sedan var dennes saga all.

Så jadå, fusk är föraktligt men känns en aning mer mänskligt, när inte någon industriell verksamhet ligger bakom. Vem har inte drömt om att rusa ut ur skogen strax före Mora och gå upp i tätklungan i Vasaloppet? En krans och en puss av en kulla en gång i livet vore väl värt det!

Fusk i all vanära, men alla här uppräknade exempel har bara skadat den egna hedern och ibland kroppen – inte någon annans. De tävlande önskar säkert varandra lycka till, med förbehållet att inte lyckas så bra som en själv. Kanske säger de då på olika språk något skämtsamt makabert som »en lyckospark där bak«, »Hals- und Beinbruch« (hals- och benbrott) eller »break a leg« (bryt ett ben). Men en som hälsade en konkurrerande medtävlare sålunda på blodigt allvar var den amerikanska konståkerskan Tonya Harding inför OS i Lillehammer 1994.

Om detta berättar filmen I, Tonya från 2017. Den visar filmstudion på torsdag denna vecka (det är i morgon, om någon upptäcker hur sent denna krönika publiceras!).

En idé i idet av Björn Forseth

Kärlekstörst bland perfekta människor

LOVE, SIMON

Kärlekstörst bland perfekta människor

Tonåring var man en gång – och förblir. I ett avsnitt av Ensamma mamman, den svenska tecknade dagsserien, står huvudpersonens gamle far och ser sig i badrumsspegeln och mumlar för sig själv:

Här står en sextonårig yngling och ser en gammal gubbe i spegeln.

 

Så illa är det. Eller bra. Att man har ungdomssinnet i behåll, menar jag. Man har också en del ungdomsfärdigheter i behåll, om man tänker efter, vilket man blir påmind om när man till exempel hör om hur långt ned i världsligan Sverige har hamnat i fråga om skolresultat. Till exempel:

Man kan skriva långa texter med skrivstil, så att det går fortare än att texta och blir mer lättläst än när vissa nutida sextonåringar skriver. Textar.

Man kan räkna enkla tal i huvudet, till skillnad från en övre tonårspojke, som vid kassan på en servering jag var i på annan ort inte visste vad två portioner palt skulle kosta, när en kund ville betala både för sig själv och frun. Etthundratio kronor var kuvertpriset…

Och så känner man till en massa uttryck, som inte dagens unga har hört. Hon får äntligen njuta sitt otium och liknande. Just för det uttrycket fick jag alla mina arbetskamrater emot mig en gång. De blev liksom arga – trots att jag förklarade. Värre gick det för Norrbottens mest kände moderata riksdagsman, när han i en intervju hade kommenterat en händelse, då några personer hade uppfört sig som dansande dervischer. Han blev mer eller mindre offentligt utskälld.

Ska man bli arg på och skälla ut folk, för att de är mer bildade än en själv? Ska vi hylla okunnighet på samma sätt som den där sydsvensken för länge sedan, som efter ett långt liv i Tornedalen skröt över, att han fortfarande inte kunde ett ord finska?

Det där med otium och dervischer har jag känt till sedan – ja, sextonårsåldern? Om någon hade begärt en riktig översättning av uttrycken, så skulle jag ha klarat mig dåligt. Men jag hade en hum om dem, och den hummen var i bägge fallen riktig: att få en välförtjänt vila och njutning respektive att dansa som den där turkiska religiösa gruppen, vars specialitet är att snurra runt i en timme och hamna i trans.

En sådan verklig dansande dervisch fick jag se under en resa i Kappadokien, så jag vet att de kan.

Uttryck av det här slaget lärde man sig indirekt genom att läsa böcker. Så enkelt var det. Man behövde inte förstå exakt med en gång – det kom med tiden. Idag skulle jag nog lära mig uttryck som jiddra, jalla och annat invandrarpåverkat, om de hade varit ymnigt förekommande i litteraturen, eftersom jag inte bor där jag hör dessa uttryck i vardagen.

Naturligtvis missar jag mycket genom att inte bo där. Kunskap är kunskap, varifrån den än kommer. Av invandrare har jag tyvärr mest lärt mig främmande svordomar. Min förarbetare på varvet gick upp i varv och började med sitt häftiga humör svära på italienska, svenska, serbokroatiska, portugisiska och finska, så fort gasbrännaren slocknade och elden gick bakåt i munstycket. Hans inre munstycke var mångkulturellt, om man säger så.

Tonåringar är tonåringar i alla kulturer. Sexåringar är också som sexåringar på andra håll, förstås. Jag har någon gång hört, att de första sex åren är präglande, om sexåringen stått under ett jämnt inflytande de åren. En annan åldersgräns är tolv. Blir man invandrare före den gränsen, kommer man att tala det nya områdets språk utan brytning, kommer man ett år för sent kan man bli akademiledamot efter en lång karriärs författande av romaner på det nya språket och ändå tala det med brytning.

Allt sådant har förstås individuella undantag. Jag trodde en gång, att en datatekniker jag sökte hjälp hos var gotlänning. Så var han schweizare! Han hade kommit hit till landet i mogen ålder och ändå lärt sig svenska som en infödd. Stryk skulle han ha, den sorken.

Sådana typer hör man om emellanåt. På radio gick en gång en intervju med en azerbajdzjansk åldring, som talade flytande svenska. Det hade han lärt sig i Baku, efter att Cirkus Scott eller någon annan svensk cirkus hade åkt hem från sin årliga turné där. Det var under tidig sovjetisk tid, så han hade varit en liten pilt då. Cirkusarna var så exotiska för honom, så när han såg att de lämnade efter sig diverse tidningar, tog han hand om dessa och försökt tyda det lustiga, svenska språket.

Azerbajdzjanska skrevs i Azerbajdzjanska sovjetrepubliken med latinska bokstäver mellan 1929 och 1938, så möjligen var det en fördel.

Emellertid hade gossen aldrig hört de svenska cirkusartisterna tala mer än kanske i manegen, så det var med stor spänning han vid ett senare cirkusbesök nalkades cirkusdirektören, när denne var på väg in i sin husvagn:

Ursäkta, farbror, sa han, kan jag få prata med farbror?

Cirkusdirektören hejdade sig, såg på pojken och sa:

Vad, är du svensk?

Ni kan förstå, sa gubben till radioreportern, vad stolt jag blev att bli förstådd, när jag för första gången i mitt liv sa något på svenska, som jag inte hade hört förut!

Reportern hade hört, att mannen talade femtio språk flytande, var det så? frågade hon.

Nej, nej! svarade han, jag talar bara en tjugo – tjugofem språk bra, resten kan jag bara klara mig lite på.

Nå, åter till tonåren. Klasskillnader har stor betydelse för språkuppfattningen, och klasskillnader gör ens uppväxtår väldigt olika på alla håll i världen. I hollywoodfilmer beskrivs tonåren nästan alltid i välbärgade vita medelklassidyller. Svenska tonåringar får ta emot intryck av amerikanska skolbaler och präktiga familjeförhållanden, där tonåringarna visserligen är hållna i tygel men samtidigt får köra bil och är såååå världsvana. Filmstudions torsdagsfilm denna vecka är just en sådan beskrivning av den miljön (bortsett från att den är modern nog att innehålla mörkhyade ungdomar också). En på sitt sätt lika perfekt tillvaro som den som beskrevs i en Dox-dokumentär från Nordkorea på SVT i måndags.

Det amerikanska medelklassidealet i huvudrollen heter Simon, som är en välartad skolgrabb, som kör sina bästa klasskamrater med bil till skolan varje dag. Han vill som andra i hans ålder ha kärlek, men han har en hemlighet.

Kram på dig, Simon! (På engelska Love, Simon, vilket är filmens från 2018 namn.)

En idé i idet av Björn Forseth

Stridsyxor

YOU WERE NEVER REALLY HERE

Stridsyxor

Veteranbil, veteranbåt och veteranklass är ord vi använder för något gammalt. Nu har vi på senare år fått ett veteranord med ny betydelse.

Ordet veteran har nu också betydelsen erfaren soldat. Det var det mest länder med krigserfarenhet som talade om förr. Det vore egentligen bara en merit att inte ha anledning att ha något sådant ord.

Men Sverige har haft många människor i FN-tjänst, och det är faktiskt rätt kul, när någon busschaufför börjar surra med en, för att vederbörande sett en skymt av ens Veteran-kort i plånboken. Man känner liksom en samhörighet, oss yxor emellan.

Som barn blev jag besviken över att Piccadilly circus inte levde upp till sitt namn. Men där såg jag en veteran från andra världskriget sälja tidningar med utropet

»First pictures on the mooooon!

First pictures on the moooon!«,

då någon brittisk institution hade avkodat bilder som en sovjetisk mjuklandad sond hade tagit av månens yta. (Alltså inte »first pictures of the moon«.) Denne krigsveteran saknade både näsa och öra och blev världsberömd, eftersom alla som ville se England förr eller senare hamnade på Piccadilly circus.

Mina föräldrar berättade från en teaterresa i Transkaukasus om den mängd sovjetiska veteraner, som de såg fara omkring utan ben på brädor eller var halta och lytta på andra sätt, utan att någon »tillgänglighet« syntes vid butiks- eller institutionsentréer.

Och i USA nonchalerades veteraner från Vietnamkriget i så stor utsträckning, att den nordliga delstaten Washingtons skogar fylldes med enslingar, som inte klarade att återanpassa sig till samhället utan levde som skogsvarelser som inte vågade lita på människor.

Om en Vietnamveteran med begränsad anpassning handlade Martin Scorseses mörka film Taxi driver från 1976. Den filmen kommer man osökt att tänka på inför filmstudions film nu på torsdag, You were never really here (2017), om just en sådan veteran, som för sitt levebröd gör saker han kan. Våld kan han, och döden skrämmer honom inte. Men han kan även göra något bra – som att leta rätt på försvunna tonåringar. Inte just Missing people, men bättre än ingenting, antagligen.

Veteraner ska inte lämnas i rännstenen. Även om de är förlorare i ett orättfärdigt krig, har de gjort sina föraktliga regeringars jobb och fått lida för det. Staten ska kompensera dem efteråt. Annars kan de bli våldsamma taxichaufförer, eremiter eller a-lagare.

Helst ska man inte skapa veteraner. Starta då inte orättfärdiga krig! Det är inte modigt sagt av mig, för det håller alla med om. Det modiga är att säga det till dem, som anser att de för rättfärdiga krig.

Under det så kallade kalla kriget var rädslan för krig ömsesidig, det vill säga att bägge sidor faktiskt fruktade att det skulle bryta ut som atomkrig. Ett sådant hade man nämligen beräknat, att det skulle förloras av bägge sidor och av alla icke inblandade också. Den rädslan fick alla stater att iakttaga FNs regler och principer om umgänge. Skulle någon folkgrupp försöka bryta sig ur ett lands regelverk och starta eget, så skulle de inte utan vidare få stöd av omvärlden. Principen var att en statsmakt eller en upprorsrörelse skulle kontrollera sitt territorium och ha ansvariga ledare för att bli erkänd av omvärlden som det landets ledare. Vem som helst kunde inte kalla sig president och bli officiellt erkänd.

Som alla principer naggades den i kanten, men i stort hölls den. I Helsingforsöverenskommelsen 1975 avtalade man till exempel, att andra världskrigets gränser i Europa inte fick ändras med våld.

Men så upplöstes Sovjetunionen och en massa länder frigjordes utan våld. Dessvärre upplöstes också principfastheten, särskilt på den sida som övermodigt ansåg sig vara vinnare i det kalla kriget. När förbundsstaten Jugoslavien började krackelera, ställdes principfastheten på prov. Den lilla välmående delrepubliken Slovenien förklarade sig självständig och fick avskiljandet erkänt av Jugoslavien efter några veckors krig (ungefär som när Sverige sista gången krigade på hemmaplan genom att gå in i Norge och tvinga deras stortingsmän att acceptera, att en internationell fredskonferens beslutat »tilldela« Sverige Norge som beståndsdel i en union). Men sedan bröt sig den betydelsefulla delrepubliken Kroatien ut under ledning av en fascistanstruken president, som inte tänkte vänta på några rundabordssamtal.

I detta läge leddes Tyskland av en av dessa segerrusiga herrar, Helmut Kohl från ett Västtyskland som behållit nära band med Kroatien sedan Tredje rikets tid – och därmed med den kroatiska fasciströrelsen Ustasja, som nu på nytt blivit i ropet där nere. Den i Europeiska Gemenskapen aktive Kohl krävde nu, att Gemenskapen i strid med tidigare nämnda principer skulle erkänna Kroatiens självständighet – och gjorde inte de motsträviga medlemsländerna det, så skulle inte Tyskland ratificera det nya Maastrichtfördraget, enligt vilket Gemenskapen skulle bli Unionen. Med detta ultimatum erkändes Kroatiens självständighet, och därmed startade det fruktansvärda jugoslaviska sönderfallskriget.

Sverige var inte med i EG men följde hållningslöst efter för att inte visa sig sämre än de stora gossarna.

Sedan dess har principlösheten blivit närapå norm i alla länder, som ser USA som sitt föredöme. Det råder inte samma fruktan för civilisationens utplåning, och plötsligt erkänner västland efter västland, Sverige inräknat, en person som utnämnt sig själv till president som Venezuelas rättmätige ledare. Landets riktige president sa i en intervju i spansk teve, att det är som om han skulle erkänna Katalonien som självständigt land.

Nu verkar denne man, Nicolás Maduro, vara – om inte buse – så i alla fall misslyckad ledare. Men sådana vet jag flera. Till exempel en statsledare som låter en undersåte mördas och styckas vid besök på den egna ambassaden, en annan statsledare som stänger av stora delar av statsförvaltningen för att få pengar till en mur mot grannlandet och en tredje som vill plöja upp jordens lunga, regnskogen. Och dem erkänner vi ju.

Men »valet av Maduro gick inte rätt till!«, säger då vän av snabba tag utan krångliga principer. Jojo, det sa en stor del av USAs befolkning också om George W Bush efter att han hade vunnit presidentvalet, fastän alla som kunde räkna såg att han egentligen inte gjorde det. Men nog erkände vi honom.

En följd av dagens principlöshet i internationell politik är, att de länder som fortsätter att hålla på Helsingforsöverenskommelsen och är rädda för att vem som helst kan bli måltavla för de principlösa – dessa länder beskylls för att hålla på den person, som man ju måste vara emot. Det faller dem inte in, att dessa länder kanske bara avvaktar och inväntar att en ledare har kontroll över territoriet och ansvarig ledning.

Nästa steg kan bli det som ordet »kampanj« betyder: fälttåg. Och så börjar vi skapa nya veteraner. Som kan bli stridsyxor.

Till torsdag ska vi väl lugna ner oss, i alla fall. Det är den skotske regissören Lynne Ramsay, som gjort veteranfilmen »You were never really here«. Filmstudion har tidigare visat en film av henne, Vi måste prata om Kevin (2011), en obehaglig historia om ett barn, som från tidigaste stund visar olycksbådande tendenser. Som blir ödesdigra.

Låt se, om torsdagens veteran har något bättre i sig.

En idé i idet av Björn Forseth

Så går det till på tåg

DET STORA TÅGRÅNET

Så går det till på tåg

»Det stora tågrånet« är en bland banarbetare och tågåkare omtalad bok om hur det gick till, när marknadsfundamentalister rev ner ett fungerande järnvägssystem, tills inga resurser längre fanns att hindra havererade tåg från att kyla ned hundratals passagerare.

Om den boken ska här emellertid inte ordas. Men om att åka på räls ska vi tala. Detta sätt att resa har en särskild tjusning för många, till och med på spårvagn. Tjusning kan för all del vara fel ord i dessa minnesdagar om förintelsen av judar och zigenare och alla andra i Tredje riket icke-önskvärda, då man osökt erinrar sig transporterna i godsfinkor på just räls till utrotningsläger. Men det har mindre med rälsen än något annat att göra, eftersom transporter med täckta lastbilar, där avgasröret förlängts med en slang instucken i »passagerarutrymmet«, knappast lär ha känts bättre.

För att fortsätta på detta stickspår, så har en bok om judeutrotningen i Litauen i dagarna utkommit på svenska, skriven av en israel (med mördad släkt i denna förintelse) och en litauiska (med mördarna i sin släkt):

Efraim Zuroff, Ruta Vanagaite

Vårt folk

EN RESA GENOM DEN LITAUISKA FÖRINTELSEN

Med förord av Svetlana Aleksievitj

Karneval förlag 2019

Åter på spåret. Hör man om »Det stora tågrånet«, så tänker de flesta inte på, varför en stambana blivit så dåligt underhållen, att lokföraren bara får köra i sjuttio knyck på den. Snarare tänker man på vilda västern eller på »det gäng som låg bakom det spektakulära så kallade stora tågrånet 1963, då ett posttåg mellan Glasgow och London rånades på 2,6 miljoner pund, motsvarande 50 miljoner pund i 2014 års penningvärde« (Nationalencyklopedin). För min generation var det alla tiders vilda västernskt pang-pang, fast det utspelade sig i Storbritannien, och det spelades tre år senare in en tysk teveserie om det, Det stora tågrånet 1966. Samma titel fick en annan teveserie om samma rån 2013. År 2004 gjordes en film om följderna av ett sådant tågrån, varvid en pengasäck utkastad från det rånade tåget upphittas av en sjuåring. – Vad göra med de pengarna? är frågan i Millions (2004). Att detta sker just när euron ska införas komplicerar den moraliska kluvenheten hos en som just börjat förstå pengars värde.

Men redan 1903 gjorde Edwin S Porter en elva minuter lång film med namnet The great train robbery (fast på svenska Den stora tågplundringen), och han var inte sämre än att han två år senare gjorde en parodi på densamma, The little train robbery. Tolv minuter lång.

Fransmännen, som – fördomsfullt uttryckt – har gjort sig kända för lika ljudlösa som gastkramande scener i kriminalfilmer (tänk bara på milstolpen Rififi från 1955), gjorde på 1970-talet en film med ett tågrån från en helikopter mot ett tåg, som i full fransk fart rusade fram i natten längs en sju mil lång raksträcka. Boven skulle halas ned på taket på rätt vagn, där kassavalvet skulle finnas, såga upp taket och återvända med bytet, innan spåret skulle vika av efter de sju milen, hissas upp i helikoptern och segerrusig flyga bort.

Filmen har jag förgäves letat efter namnet på, men min tanke när jag såg denna scen var: Finns det så långa raksträckor på franska järnvägar? Och franska tåg var redan dåförtiden kända för hastigheter, som vi i Sverige bara kunde drömma om. Vi har ju inte de raksträckorna.

Om det finns så långa raksträckor och tåget går i, säg, 200 knyck, så skulle helikopterboven ha 21 minuter på sig alltsomallt. Svettigt.

Nu vet jag. De raksträckorna finns, och de hastigheterna finns. Mer därtill. Och inte bara i Frankrike. När jag förra året tågluffade genom kontinenten satt jag fascinerad och såg det flacka landskapet se ganska stilla ut, men teckenfönster i vagnstaket avslöjade hastigheter på 250 km/h. Detsamma upplevde jag även året innan mellan Sankt Petersburg och Moskva på »Pilgrimsfalken«, Rysslands svar på X2000. Där var ändå inte spåret rakt eller terrängen flack. Konstigt, men det kändes inte som att vagnen rörde sig.

Poslätten är ett känt namn och – som framgår av namnet – en slätt. En stooor slätt i Italien efter att man åkt såsom i de skandinaviska fjällen i timmar – med den uppenbara skillnaden, att på deras fjälltoppar ligger byar och städer med slingrande vägar som leder upp till sig. Med början i Milano stack tåget iväg med fullständigt rasande hastighet, och landskapet var verkligen platt som havet. Vid horisonten såväl om babord som om styrbord syntes dramatiska bergskedjor hela tiden, men marken några mil åt ömse håll från banan var platt jordbruksland. På en slätt kan förvisso en och annan kulle eller berg finnas, och det fanns det på Poslätten. Men gick banan runt sådana kullar? – Nej, tåget bara dånade rätt in i dem och höll samma spikraka kurs timme efter timme. Ett land ska väl ha stor befolkning för att ha råd med sådan infrastruktur. Och så minskar risken för tågrån från luften.

Tågluffar man i Europa ser man sådana slätter men desto fler berg och dalar. På flygresor syns inte, att Sverige i jämförelse med stora delar av Europa har ganska stillsam, beskedlig natur. Men från tågfönster ser man dessa enormt kuperade länder och sitter inte två–tre minuter i tunnlar utan tio, tjugo, trettio minuter åt gången.

En del turister tycks lida av narkolepsi gå sin färd genom världen, det ser vi på nattågen mot malmfälten. Om vintern kan man väl förstå det, men om sommaren har de faktiskt något att titta på. Men de kanske messar hem bilder från någon broschyr i stället. Om den kära läsaren skulle göra som undertecknad och tågluffa i Europa, så kan jag rekommendera att sova ut ordentligt på vandrarhemmen och inte åka så långt varje dag. Men om man inte vill sitta och titta eller läsa en bok hela tiden, så träffar man ideligen människor att småprata med, om man inte själv är sluten som en mussla. En ung kille mittemot mig på ett tåg genom italiensktalande Schweiz visade sig senare i Italien ha fotograferat mig. Han berättade det själv och frågade, om han fick behålla sina bilder. Killen var en sådan där bröllopsfotograf, som vi har visat filmer om i filmstudion, och han var genuint intresserad av annat fotograferande. Bilderna han hade tagit av mig var också riktigt konstnärliga.

Precis som på Stockholms tunnelbana sitter folk i fullpackade tåg i Europa ganska tysta och håller sig för sig själva, men de hör. De hör när en ung italiensk fotograf och en lastgammal svensk tågluffare fridsamt talar med varandra på ett språk som ingen av dem har som modersmål, och rätt som det är är det någon på andra sidan mittgången som kan svara på något som någon av de tu har undrat över. Och så har någon av dem på andra sidan jobbat i Sverige. Det händer jämt!

Så började förhållandet mellan två för varandra okända män i Alfred Hitchcocks Främlingar på tåg (1951). De har det gemensamt, att de helst skulle vilja bli av med en person där hemma, och eftersom de bägge männen inte känner varandra sedan förut kommer de överens om att byta brott. Slå ihjäl varandras närstående. Polisen skulle inte finna någon koppling mellan brotten.

Så spännande har det ännu inte utvecklats för mig, tro mig (å andra sidan skulle ni aldrig få veta det)! Min farfar däremot var med om lite filmisk dramatik i sin ungdom. På en station gick han av för att köpa en tidning, medan farmor satt i kupén med min far som spädbarn på knät. Emellertid var det kö vid tidningsståndet, tåget sa Tut! och gick, så farfar kastade in betalningen i ståndet och rusade ikapp tåget, vars sista vagns ståbräda han ställde sig på med ena foten (sådana ståbrädor gick längs hela vagnens långsida), medan han slängde den andra foten över bufferten i vagnsändan. Så där hängde han med sin tidning genom fjorton tunnlar, tills tåget stannade vid en ny station och en kolsvart farfar steg in i sin skräckslagna hustrus kupé (det var ångtåg på den tiden). Far sa inget.

Nej, något tågrån har jag inte varit med om, däremot stannade nattåget mellan Helsingfors och Rovaniemi en ljus vårnatt 1984 en längre stund för korrespondens med annat tåg (antagligen i Hyvinge), varvid undertecknad låg i underslaf i en trebädds sovkupé. Ovanför mig låg ett par tjejer i den klassresa jag var på. Min nattsömn märkte av stillaståendet, men jag hade väl somnat om, ifall jag inte hade märkt, att dörren mot korridoren stod öppen, så att vårljuset lyste in. Det ville jag inte ha i ögonen, så jag koncentrerade mig på att ha ögonen stängda, irriterad över att någon av tjejerna glömt stänga dörren efter något toalettbesök.

Men ljuset dröjde sig kvar, och till slut öppnade jag ilsket ögonen. Då såg jag en fullständig främling stå vid tvättstället och rota igenom flickornas handväskor, och jag stammade fram:

Kuka h-i sinä olet?

Det där h-i får envar fylla i själv, men som läget var satt det bra i munnen. Karln vände sig tankspritt mot mig, som om han hade tänkt mina ord, inte hört dem. Men plötsligt såg han mina ögon som jag såg hans, släppte vad han hade för händerna och rusade ut. Eftersom min huvudkudde var närmast dörren hann jag kasta mig ur sängen och slå armarna om hans ena lår, men han fortsatte ändå. Jag som bromskloss gjorde det trögt för honom, men han fick ut mig i kalsongerna på korridorgolvet och ryckte och ryckte. En av tjejerna vaknade och skrek – Iiii! precis som i serietidningarna (men det mindes hon trettio år senare ingenting av). När jag efter ett tag fruktade att bli sparkad i huvudet av den desperate tjuven, gled han ur mitt grepp och rusade ut på perrongen och försvann. Som en björn på vårutsläpp på Skansen sprang jag efter men hejdade mig i dörröppningen. Att springa efter på den tomma stationen mitt i natten i bara kallingarna verkade inte som en bra idé, när jag inte hade koll på tidtabellen.

Jaja, man får skämmas över sin feghet ibland, men värre kunde det väl ha varit.

På torsdag blir det i alla fall tågrån på filmstudion, Sean Connery och Donald Sutherland i stormhatt och Lesley Anne-Down utan genomför Det stora tågrånet 1855. Filmen är från 1979.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Så går det till i krig (alltså inte …på tåg) hette 1926 en film av Buster Keaton, i vilken en lokförare under det nordamerikanska inbördeskriget försöker rädda sitt älskade lok Generalen ur den lede fis klor.

DS

Matchboll för lööfvet sedan hon anslutit sig till löfven och aflöfvat rasbjörken

CINEMA PARADISO

Matchboll för lööfvet sedan hon anslutit sig till löfven och aflöfvat rasbjörken

»Jimmie Åkesson valde denna dag att kommentera kvinnors klädsel. Låt mig notera att min kostym bär samma färg som Jimmie Åkessons slips.«

Inför statsministervalet den 18 januari 2018 raljerade Jimmie Åkesson i kammaren om att Annie Lööfs kavaj för dagen var röd (vilken den inte var, den var lila). Lööf inledde sitt anförande enligt ovan. För detta tilldelar jag Annie Lööf matchboll.

I Kiruna visades helt respektlöst film på bio utan att ett ord berörde de världsavgörande händelserna i Sverige. Glass hette filmen, som är gjord i år. En titel som får det att vattnas i munnen och väcker minnen av andra lika läckra: Lasse Hallströms Chocolat från 2000 – för att inte tala om den kubanska Jordgubbar och choklad från 1993 och den svenska debutfilmen Jordgubbslandet (2017), koreanska taekwondorullen Clementine (2004), Birgitta Stenbergs Apelsinmannen (1990), John Fords Vredens druvor (1940), Anton Tjechovs Körsbärsträdgården i svensk version 1970 och japansk tjugo år senare (och naturligtvis ett antal till), libanesiska Caramel (2007), Hallonbåtsflyktingen med Jonas Karlsson (2014) och Ingmar Bergmans Smultronstället (1957) med flera. Året 1971 var särskilt fruktbart med Woody Allens Bananas, Svenska ords Äppelkriget och Stanley Kubricks A clockwork orange.

Om man går mycket på bio (eller ser biofilmer hopkrympta i en teve), så får man smaka mycket gott, särskilt om man gapar stort. Man kallar den som älskar mat gourmand eller frossare, och den som är finsmakare kallas gourmet. Ofta sägs det att bioentusiasten är finsmakare eller cineast, om vederbörande går på filmklubbsvisningar och ser smal film. Men kan man vara frossare och ändå äta smal mat, så kan man väl frossa i all slags film också. »Smal film« kan nog accepteras som begrepp, om det inte säger något om »bra« eller »dålig«. En kulturknutte sa på svensk teve en gång om premiärer på en rad italienska filmer, att det var viktigt att få »bra film« på bio någon gång. Som om amerikansk film skulle vara dålig.

Det är översitteri. Men smal film kan nog kallas smal, eftersom det finns många i och för sig spännande filmer som bevisligen inte lockar så stor publik ens om Hollywood hade gjort dem. Många vill inte riskera att få vardagen i knät, om de vill ut och se något som rör på sig ordentligt. En del smala filmer visar sig då vara mindre lyckade, men en hel del av de rörligaste filmerna är verkligen inte lyckade!

Så smal film och film som drar stor publik kan vara bra eller dålig bäggedera. Kiruna filmstudio driver nog en sådan linje, i det den blandar dramer med science fiction, rafflare med kostymfilmer och krigsfilmer med romantik. Och för den ringa summa man betalar kan man gott våga se nästa film också, även om den tycks vara smal. Det gällde till exempel undertecknad, som inte kunde se något lockande i förra veckans film The Florida project från 2017 men gick och såg den. Denna amerikanska film verkade länge som att den inte skulle leda till något – men som så många gånger med dramer blev man överraskad. I betygssättningen efteråt kom det senare på kvällen ett ångerbrev. Filmen hade länge varit oinspirerande men blev på slutet dramatiskt gripande till den grad, att ett par åskådare ville höja sina betyg i efterhand.

Den här veckan blir det ett säkert kort: en klassiker, som nyligen upprustats med den ursprunglige regissören och lika ursprunglige fotografen bredvid digitaliseringsbordet. Nu på torsdag alltså den mycket prisbelönta italienska filmen Cinema Paradiso från 1988 med franske Philippe Noiret i huvudrollen. På den internationella filmdatabasen IMDB rankas den som nummer 53 bland de högst rankade filmerna världen över!

En idé i idet av Björn Forseth

Välbärgade skolskjutsar och fattig bussning

THE FLORIDA PROJECT

Välbärgade skolskjutsar och fattig bussning

Svenska barn rör sig för lite, säger man på radion. Det är väl klart, när föräldrarna skjutsar dem till skolan.

 

Vad är det för dumheter, att svenska barn helt i onödan skjutsas kors och tvärs? Då jag för femton år sedan jobbade i Gällivare, gick jag om morgnarna till mitt arbete förbi en skola, utanför vilken det rådde livsfarligt kaos på grund av en mängd bilar, ur vilka barn klev för att gå till sina klassrum. »Det måste vara något slags friskola«, tänkte jag, »Varför skulle annars alla ungar skjutsas hit?«. Men där hade jag fel. Så småningom fick jag veta, att det helt enkelt var områdets lokala skola.

Varifrån då denna missriktade omsorg? – Barn har i generation efter generation promenerat eller cyklat till skolan, och därav fått motion, lärt sig att se sig för och blivit självständiga. Av att ständigt skjutsas blir de tjocka och riskerar dessutom att bli överkörda av andra föräldrar. De vuxna måste ha sett för många amerikanska filmer och missat poängen. Amerikanarna skjutsar barnen till skolan för att de inte ska bli kidnappade och hamna som efterlysta på mjölkpaketens baksidor.

Dessutom tyder väl skjutsandet på välstånd. Onödigt många bilar i familjen.

Välstånd finns dock inte överallt, men barn klarar av det mesta. Har de ingen förälder, så lyckas de tigga eller stjäla sig till mat för dagen, eller så tas de om hand av någon herr Fagin, som i Oliver Twist. Vi ser ju dagligen på teve, hur barnen leker i flyktingläger och hänger som vantar i föräldrarnas händer, när dessa rusar fram på flykt. Med föräldrar, Faginar eller andra målsmän tycks de klara sig hyggligt (om de inte är undernärda) och får kanske också hyggliga liv som uppväxta. Om än uppväxta i förtid och med ärr i själen, förstås.

På filmfestivalen i höstas gick en libanesisk film, Flykten Aleppo-Istanbul (2017) vars innehåll kan gissas med ledning av dess titel. En tioårig flicka tvingas på flykt tillsammans med en kvinna, som inte är hennes mor men i krissituationer måste föreställa modern. Till flickans förtret, då hon inte till fullo förstår allvaret i deras belägenhet och inte vet sin verkliga mammas öde.

Men barn och målsmän i kris har alltså skildrats på vita duken förut, till exempel i otaliga tolkningar av Charles Dickens roman Oliver Twist. Den gode Dickens var tidigt och ofta ute med sådana skildringar, förutom den ovan nämnda Lysande utsikter, Nicholas Nickleby och Lilla Dorrit för att nämna några. Och alla är de filmade.

Dickens miljöer är England och London, och då kan man lugnt luta sig tillbaka med förvissningen om, att »det där var då, det, idag råder där ett civiliserat samhälle«.

Det kan man få äta upp, om man ser filmer av snart åtttiotreårige Ken Loach, som skulle kunna beskrivas som en Charles Dickens i vår tid, låt vara att han är filmregissör och inte författare. Det brittiska samhället klär han av, och med barn och unga i blick kan vi tänka på till exempel Kes – falken (1969), Looks and smiles (1981) och Sweet sixteen (2002).

Hollywood är inte så värst inne på det spåret, men amerikansk film görs stundom utanför hollywoodska domäner; då kallas sådana filmer independent, oberoende, och annars välbetalda skådespelare samarbetar med varandra för att ändamålet med produktionen är gott om än föga lönsamt. En sådan film i dickensk eller loachsk stil är tevefilmen Hidden in America från 1996, i vilken en nybliven änkling och före detta välbetald bilarbetare i Detroit, nu ersatt av en robot, ensam försöker försörja två barn och sig själv, med stigande undernäring hos barnen som följd. Den olycklige men stolte fadern spelas av Beau Bridges, som har sin bror Jeff och Frances McDormand med sig i smärre roller. Filmen visar ett USA med storstadsfattigdom och »bussning« av fattiga barn till välbärgade skolor, varvid vi kan sluta oss till, att bussning inte bara gäller mellan svarta och vita stadsdelar i det landet. Filmen gick på Sveriges television och kan då ha haft ett annat namn; oförtjänt bortglömd är den i alla fall, liksom dess regissör, Martin Bell.

Kanske speglar en ny amerikansk film detta land med liknande ögon, The Florida project (2017). Obemärkt som nyss nämnda film har den i alla fall inte passerat, för den har fått flera priser. Nu är det tjugo år senare än när Beau Bridges försökte rädda sin dotter från att somna på skolans lektioner, och här är det en rebellisk ung moder (Bria Vinaite), som försöker hålla sin sexåriga dotter (Brooklyn Prince) borta från gatan och hotande hemlöshet, där de lever på det sociala i ett motell med det magiska namnet Trollslottet i närheten av Walt Disney world. Willem Dafoe spelar motellföreståndaren.

Ett tidigare namn för denna disneyvärld var The Florida project, och när man vet det kan man ställa in sig på att se filmen nu på torsdag den 17 januari 2019, då filmstudion visar den på Folkets hus. Regi: Sean Baker, för övrigt, likt Martin Bell en vi kanske borde se närmare på?

En idé i idet av Björn Forseth

Gräfvande historiker

THE DEATH OF STALIN

Gräfvande historiker

Murfvel contra murfvel frikännes, murfvel contra hederlig karl fälles, sa en juryman cirka 1850. Journalister sågs således ned på redan då. Idag kanske man skulle bedöma satiriker på samma sätt?

Till satir av tveksam halt återkommer jag, först ett glatt reportage för den språkintresserade.

På Norrländska socialdemokratens hundraårsdag fick köparna ett jubileumsnummer tillsammans med ett nytryck av den hundraåriga förstautgåvan, som ger en kul inblick i forna tider även utöver de händelser som beskrivs. Titta bara på tidningens rubriker. Dåförtiden var det kutym att sätta punkt i överskrifter, även i underrubriker i en och samma spalt:

Lithauen vill närmande till Norden.

Intressanta uttalanden av Lithauens regeringschef.

Lenin hotar i samverkan med tyska bolsjeviker och reaktionärer.

Idag sätter man punkt i en rubrik bara om man vill framhäva den som »punkt slut« eller »tänk, bara!«. Den store regissören i att filma politiska händelser, Costa-Gavras, gjorde 2002 en film om den kristne SS-mannen Kurt Gerstein, som levererade Zyklon B-gas till de tyska koncentrationslägren men fick ångest, när han fick se vad leveranserna användes till och då förtvivlat försökte få Vatikanen att stoppa mördandet eller åtminstone få världen att berätta om det. Den filmen, Den slutliga lösningen, hette i original Amen. (notera, att punkten ingick i titeln; tänk, bara!).

För övrigt misslyckades Gersteins försök att larma världen, trots att han på en tågresa träffat en svensk ambassadtjänsteman och berättat för denne. Men det är en annan historia.

När NSD № 1 1919 gavs ut var annonsmakarna inte tränade av amerikanska psykkrigföringsbyråer för att få folk att handla konserverad gröt med mördande reklam; nej, de var betydligt blygsammare:

Axel E. Vallerströms

Bok- och Pappershandel

Kiruna

Rekommenderas.

.

Centralkaféet

KIRUNA –

rekommenderas.

Till och med nöjesannonserna var modesta:

TEATER-BIOGRAFEN I KIRUNA

där visas de bästa filmer alla söckendagar från kl. 6,30 till 11 e.m.

Om det inte vore för papperstidningens ekonomi, kunde det se trivsamt ut, om vi idag finge se annonser av det slaget i stället för klatschiga bilder:

KIRUNA FILMSTUDIO

där visas de bästa filmer.

Den uppmärksamme kan i NSDs bioannons lägga märke till det närmast engelska sättet att ange tider på: kl. 6,30 till 11 e.m. Observera, att de med säkerhet inte visade film för skiftarbetare från arla morgonstund – nej, med 6,30 menas inte f.m. utan även här e.m.

Med åren ändrades det till att biograferna visade film kl. 6.30 och 8.30 (alternativt 18.30 och 20.30), vilket förblev standard för Sveriges landsort ända fram till att garderobsbiograferna började byggas någon gång på 1980-talet. Endast i Stockholm var normalföreställningarna 7 och 9. Ansågs stockholmare vara drönare, som inte tidigt steg upp för att utföra ett redigt hantverk?

Klockslagen i annonsen från 1919 visar också, att Sverige ännu inte hade anammat det som kom att bli ISO-standard för matematiska tiondelar: kommatecknet som decimalmarkör. I klockslag ska det däremot vara punkt: 6.30 och 18.30.

Att decimalkommat inte slagit igenom ännu syns också i annonser som

Stockholms Handelsbank

Egna fonder 140,000,000 kronor.

där kommatecknet används som tusentalsavskiljare. Detta sätt att använda kommatecknet praktiseras än idag av de anglosaxiska länderna, som sätter punkt för tiondelar och därmed har åstadkommit hart när obotlig skada för den mellanfolkliga förståelsen.

Jag syftar på datorernas tidevarv, som när ett stort svensk telekomföretag i anbudstävlan fick jätteuppdraget att bygga ut Brasiliens telefonnät. En av de besegrade konkurrenterna överklagade beslutet, för att det svenska bolagets anbud var orimligt lågt. Det visade sig, att det svenska storbolaget inte hade reda på, att Brasilien precis som Sverige följde ISO-standarden. De hade skrivit sitt anbud med amerikanska decimaltecken, vana som de var vid att svänga sig med engelska i jobbet. Att erbjuda sig att göra ett jobb för 55,700 real är ju för en portugisisktalande detsamma som 55,70 real. Inte femtiofem tusen sju hundra, som väl var tanken.

Spaniens år 2013 byggda nya flaggskepp bland ubåtar, Isaac Peral, sjösattes inte som tänkt, därför att någon hade satt ett decimaltecken fel så att skorven blivit 70 ton för tung och vid en sjösättning skulle komma att röna samma öde som salig Wasa en gång: gå till botten med flaggan i topp. Ett amerikanskt företag fick försöka finna en lösning och bytte väl till ett amerikanskt decimaltecken, kantänka.

Efter dessa utvikningar får man väl ändå säga, att gamla NSD i alla fall skriver ganska modern svenska. Det var 1906, som Sverige fastställde en förenklad stavning, men den slog igenom nästan lika långsamt som decimalteckensstandarden. Så sent som på dagen ett år före NSDs förstautgåva skrev Svenska Dagbladet, alltså 1918-01-04:

Litauernas fredskraf.

En resolution af ombuden i Stockholm.

Däremot skriver Norrländskan likaväl som Svenskan fortfarande med gammal grammatik, som här i »Julklappen«, en av de anmärkningsvärt många novellerna i det fyrsidiga premiärnumret:

Vi alla i guldgrävarlägret voro så högfärdiga över vår julgran, att vi fingo den färdigklädd en halv timme innan julklappsutdelningen skulle ske.

De gamla formerna voro så exakta, att man näppeligen skulle kunna taga miste på, om det skrevos om en eller flere personer. Den stilen blev långlivad och kan i jubileumstidningen ses ännu vid tiden för andra världskriget – se bara artikeln den 4 juli 1944 om en minolycka:

Elva värnpliktiga äro skadade

De gåvo sitt liv för sitt land

En inblick i tilltalsformer, som var vid liv ända till slutet av 1960-talet, kan man få av att läsa en söt liten romans på premiärnumrets sista sida, »När kvinnorna fria.«. Där framgår, hur herren tilltalar tjänaren:

Var så god och låt munlädret löpa, lilla fröken. Det är väl inte en uppsägning ni kommer med?

och vice versa:

Får jag uppta direktörens tid ett ögonblick?

En chef kunde alltså nia en anställd, men den anställde kunde inte nia chefen utan skulle tilltala vederbörande i tredje person. (Därför skär det i undertecknad, varje gång unga expediter idag niar mig som kund – de har blivit itutade att det var så man gjorde förr; jag föredrar att de duar mig som vanligt folk nuförtiden.)

Men notera att direktören och hans sekreterare omärkligt byter tilltal en bit in i berättelsen. Men när – och framför allt: varför? Jag har i det följande dragit samman texten ordentligt för att visa detta, och – för att säkert klargöra vem som är vem, har jag gjort direktörens utsagor maskulint fetstilta och sekreterarens feminint kursiverade. Var nu uppmärksam…

Jag har härmed äran anhålla om direktörens hand.

Om min hand?! (Med ett litet vänligt leende): Vågar jag fråga om ni har talt med mina föräldrar?

(Under försök att hålla sig allvarlig): Jag ansåg det korrektast att först tala med direktören själv.

Nå ja, om jag skall vara fullkomligt ärlig, kan det ju icke annat än smickra mej, att ni har valt mej.

Men direktören återgäldar kanske inte mina känslor?

Jo–oh! Så här mellan fyra ögon tror jag nog, att jag törs säga, att jag återgäldar dem. (Han reser sig, går bort och tager hennes händer i sina.) Det har ni väl också haft en liten aning om, innan ni friade?

(Med ett glatt skratt): Kanhända!

Och hur fick ni den aningen?

Det var när direktören… när ni dikterade för mig. Då kunde jag läsa det i edra ögon.

(Litet betänksam, släppande hennes händer): Det finnes alltså andra, som ha sett på er med samma ögon?

Inte med riktigt desamma, ty dina ögon äro de vackraste.

(Drager henne tätt intill sig): Men vad tror du att kontorspersonalen skall säga?

Den skall säga: »Lycka till!«

Den som annars vill stifta bekantskap med alla de tilltalsformer, som var i omlopp före »du-reformen«, kan med fördel se någon gammal film med Thor Modéen.

Hade arbetarrörelsen när det begav sig högre ideal än borgerligheten? Det kan man undra, när jubileumstidningen återger en NSD-artikel från den 14 februari 1925 om att en »gift kvinnas plats bör vara i hemmet«. Titta då närmare på premiärnumret 1919, på sidan 3. Där framför en artikel med rubriken »Vi kvinnor.« en diametralt motsatt ståndpunkt.

Men, lite ålderdomlig kostar NSD på sig att vara ibland, vilket jubileumstidningen återger med en notis från januari 1930:

Norrland bortglömt i arbetet på landets »glorvyrdighet«.

Det märkliga ordet (alternativt »glorvördighet«) återfinns faktiskt i Svenska akademins ordbok samma år med betydelsen »ärevördighet« men anses redan vara »arkaiserande«. Lastgammalt.

Förvånande moderna är NSD däremot 1948-01-08, då de berättar om en kyrkhelg i Lannavaara och därvid använder ordet same i stället för lapp både i rubrik och brödtext.

NSDs jubileumsnummer och förstautgåva i nytryck kan slippa gå till pappersinsamlingen.

Till celluloidinsamlingen kunde man stundom önska kalkonfilmer. Kiruna filmstudio inleder vårserien med en komedi, som hyllats av alla recensenter såsom en rolig drift med maktkampen bakom kulisserna i Kreml, när Sovjetunionens ledare Josef Stalin tvärdog 1953. Jag skulle gärna se en rysk satir över detta makabra skådespel, men här är det engelsmän och amerikaner* som driver med något de inte riktigt förstår. Och hyllas naturligtvis för det. Men kan det kallas satir, när arbetet är fullständigt ofarligt för ens karriär eller anseende som skådespelare eller regissör; när man inte trampar någon på tårna? Med sin konstnärligt fria hantering av fakta är denna sortens grävande reportage så politiskt korrekt, att upphovsmännen genast omfamnas av alla med makt och pengar inom mediebranschen.

Filmen är gjord efter en fransk seriebok, La Mort de Staline av Robin Thierry och Fabien Nury. Men döm själv! Är filmen The death of Stalin (2017) en lyckad politisk satir eller bara simpel buskis? Folkets hus nu på torsdag den 10 januari 2019!

*En skotte ingår också.

En idé i idet af Björn Forseth

Ovett och sjövett

ATT ANGÖRA EN BRYGGA

Ovett och sjövett

Man angör inte en brygga. Att ett fartyg angör en hamn eller fyr innebär, att det siktar dem. Fartyget behöver inte stanna till. En brygga lägger man till vid, så det så!

Vid 01-tiden natten mot söndagen den andra december i Nådens år 2018 upptäcks två intränglingar på örlogsbasen på Muskö, där de inte får vara. Inte ens obehöriga svenskar får gå in på skyddsområden. Vid omhändertagandet har skyddsvakten skjutit varningsskott på grund av att individerna inte agerat enligt skyddsvaktens direktiv, säger Magnus Jirlind, vakthavande kommunikatör vid Försvarsmakten, till TT.

Åklagaren har begärt de här två personerna häktade, på sannolika skäl misstänkta för otillbörligt tillträde till skyddsobjekt, säger kommunikationsdirektör Karin Rosander två dagar senare, och den 5 december häktas verkligen ryssen och vitryssen (bägge i trettioårsåldern), misstänkta för att ha tagit sig in på basen mer än en gång mellan 30 november och 2 december.

Sedan hörs på tio långa dagar inte mycket i massmedia – först i lördags den 15 december kommer SVT Nyheter med Utesluten advokat försvarar misstänkt för Muskö-intrång – upp till domstol om hon kan fortsätta. Den egendomliga svenskan i rubriken torde innebära, att en domstol ska ta ställning till, om advokaten får ta uppdraget. Hon ska visst ha förfalskat fullmakter för att få det – men det är en annan historia.

»Den egendomliga svenskan« här ovan syftar inte på »hon« – det vill säga den uteslutna advokaten – utan på svenska språket i satsen »upp till domstol om hon kan fortsätta«. Den var ju svårbegriplig. Och inte gjorde undertecknad det lättare med formuleringen om svenskan, om någon förstår vad jag menar.

Men åter till saken. Det märkliga är nu, att artikeln inte finns kvar på SVT Nyheters hemsida dagen efter.

De tio dagarnas tystnad är lång nog att väcka misstankar hos personer med fallenhet för konspirationsteorier. Att en till sist ny artikel bara försvinner gör inte saken bättre. Och den 16 december omhändertas ännu en person för intrång på skyddsobjekt, den här gången i Bålsta. Ska ryssarna (vanliga, vita eller lillryssar) verkligen få hålla på på våra skyddsobjekt?

Barnspråk. Mellanstadiets Stina klagar hos fröken på mellanstadiets Sture: »Fröken, han håller på!«. Det ska räcka som förklaring.

I skrivande stund, tisdagen den 18 december, meddelar Sveriges Radio, att Bålstamannen är en person som var ute och tränade och som passerade in på skyddsobjektets område, vilket låter betryggande. Ingen ryss, alltså. Fast: Tidigare i höstas begärdes en utländsk medborgare häktad på sannolika skäl misstänkt för olovlig avbildning av ett skyddsobjekt i samma område. Och ryssar är ju kända för att vara bra bildkonstnärer, det har man ju hört.

Men för att nu sätta färg och form på en konspiratorisk tanke, så har jag i ovanstående redogörelse givit de lömska typerna fel färg. Av de två kända är den ene britt och den andre belgier, inte något annat. Nu ska vi vara uppmärksamma på, om de nationaliteterna får »hålla på«. Kommer våra massmedier att ligga i som iglar i nivå med hur de gjorde med ubåtsrapporterna för att följa händelsernas vidare utveckling? – Om inte, så får enskilda journalister med huvudet på skaft anledning att börja gräva.

Som synes kan filmkrönikorna i Idet vara högst egna. Ovanstående är ju ingen film, om nu någon undrat om det egentligen inte var så det var tänkt. Nej, det är verklighet men skulle avgjort platsa i ett filmmanus. Då blir det ryssar av intränglingarna, hur skulle man annars få filmen distribuerad?

Däremot var film på tapeten i Sisu-radios program Huomenta, Ruotsi! i morse. De har alltid en liten tävling just när jag ska gå in i duschen och jag missar den därför ofta. Ett par gånger har jag vunnit en Sisu-luva, och ett par gånger har jag till synes vunnit, men de har inte nått mig på telefon, då det strilat för mycket. Alltnog – i morse frågade de, vad den fjärde filmen i den finländska deckarserien Kommissarie Palmu hette. Nämnda figur har den store finske författaren Mika Waltari som upphovsman, och de tre första filmerna gick på SVT i min ungdom (då det hette Sveriges Radio TV):

Mysteriet Rygseck, kommissarie Palmu (1960)

Gas, kommissarie Palmu! (1961)

Stjärnorna, kommissarie Palmu, stjärnorna… (1962)

Den fjärde såg jag på finsk teve. Den var i färg och var halvsovjetisk:

Vodka, kommissarie Palmu (1969)

Av årtalet att döma kan man kalla den filmen ett sladdbarn. Sju år har gått, och så kommer en ny – nu i färg! – och där kommissarien är pensionerad och går som assistent till sin egen assistent i de tidigare filmerna, en man med något enfaldig sida. Det uppvägs av att den sovjetiska kvinnliga agenten är i klass med James Bond – eller miss Moneypenny.

Hur som haver – nu vann jag igen och blev uppringd och intervjuad i direktsändning på finska. Det hade nog varit bättre, om jag inte hade vunnit.

Nu förväntar sig väl den julstämda läsaren, att säsongens sista film i filmstudion nu på torsdag ska handla om kommissarie Palmu. För julkänslans skull då »Stjärnorna…« eller möjligen »Vodka…« beroende på hur man brukar uppleva dopparedagen. Men så enkelt är det inte, dock ska det vara roligt så nära jul. Därför visar filmstudion en riktig komediklassiker av AB Svenska ord: Att angöra en brygga från 1965. Samma tidsperiod som kommissariefilmerna, i alla fall.

En till förnäm man förklädd lodis med krycka sätter sig på en stockholmsk kaj för att inta en i tidningspapper inslagen enkel måltid, då han får syn på en i vattnet guppande flaska innehållande något. Med beundransvärd vighet fiskar han upp flaskan, öppnar densamma och finner däri ett hårresande nödrop, som genast får honom på fötter utan käpp på jakt efter närmaste polisbil i den vänsterkörande trafiken.

Där börjar en fars om en planerad kräftskiva långt ute på Ensamholmen i Stockholms skärgård (även om undertecknad kan svära på, att flaskposten fiskades upp ur Mälaren). Och alla bolagarna är med: Monica Zetterlund, Lars Ekborg och Gösta Ekman i väntan på gästerna Birgitta Andersson, Hans Furuhagen och Tage Danielsson seglande mot ön i fråga, där den folkilskne fiskargubben Garbo (Hans Alfredsson) är ensam invånare med djupt känd kärlek till Esther Williams och andra hollywoodska skönheter. Gubbdjäveln blir fatal för dem alla.

Och med den trevliga säsongsavslutningen på Folkets hus nu på torsdag återstår bara att önska God Helg, vilket också gäller för dessa krönikor, tills det i januari bär till igen.

En idé i idet av Björn Forseth

Vara ute och slarva med vita ungdomar – vad ska folk säga?

VAD SKA FOLK SÄGA

Vara ute och slarva med vita ungdomar – vad ska folk säga?

Alla fäder vill sina barns bästa, men döttrar vet ju inte sitt eget bästa, så bort med dem – på bästa sätt

När detta skrivs är undertecknad på väg söderut mot solen. Luleå. Mitt klimatavtryck är minimalt, då jag tagit tåget. En del sticker till New York över en helg som den naturligaste sak i världen. Klimatavtrycket bryr de sig inte om, och billigt ska det vara. Billigt är det, för att Chicagokonventionen 1944 förbjöd beskattning av flyget. De tänkte väl den gången, att världen genom flyget skulle närma länder och folk till varandra, vilket det väl gjorde. Någon klimatkris hade ännu ingen tänkt på. Men idag tycks ingen våga ge sig på den konventionen, då redan 80 kronors påslag på biljetten nästan skrämde slag på kommunalrådet i Luleå.

Det normala sättet att ta sig till New York på vid den tid, då koventionen skrevs. var emellertid sjövägen. Som barn stod jag en gång och vinkade av Svenska Amerikalinjens magnifika Kungsholm (eller var det Gripsholm?) vid en kaj i Göteborg. Det tog väl fem dagar, sådär, att komma fram. Det kallar jag att resa.

En väninna reste i början av 1970-talet från Tjeckoslovakien till Australien (vid den tiden fick man resan betald, om man bara inte lämnade landet på två år) och fick då segla från Portsmouth (eller var det Southampton?) till en hamn där nere på andra sidan. Det tog väl en vecka. Det kallar jag att resa.

Man kan också kalla det att resa att åka från Kiruna till Pyongyang med tåg, vilket jag gjorde 1979. Ett tusen ett hundra mil på tio dagar (en vecka i samma sovkupé från Moskva). Hade jag sett de små byarna i de stora björkskogarna, tittat ner i Bajkalsjöns klara fjällvatten eller upplevt den manchuriska stäppen från en flygplansfåtölj? – Jag skulle inte tro det.

Att resa på ytan är att upptäcka avstånd och natur.

Vill det sig riktigt äventyrligt kan man bli uppbringad av pirater också; det kan man i vissa vatten nuförtiden. Det äventyret önskar man nog inte mer än en gång, förstås, och pirater är för övrigt inte ett dugg charmiga med träben, svart lapp för ögat och papegoja på axeln. De är bara gangstrar.

Icke desto mindre skulle jag vilja komma inseglande uppför Hudsonfloden förbi Frihetsgudinnan. Får jag den chansen, tar jag till New York. Annars kan det vara, jag ser ju sta’n på teve varenda dag. En liknande dröm hyste jag beträffande Leningrad, som en gång var Petrograd och tidigare ändå Sankt Petersburg och är det nu igen: att vid inseglingen få skåda alla guldkupoler på kyrkor och palats. Till slut fick jag det, och det var just så fint som jag hade föreställt mig.

En anledning till att färdas ytledes kan vara att göra det i fädrens spår. I fäders spår för framtids segrar är ju Vasaloppets valspråk, och visst kittlar den tanken ens fantasi. Det behöver inte ens vara ens egna fäders spår man följer, bara någon man läst eller hört om verkligen har tagit den vägen. När filmstudion visade Den 12e mannen, nämnde jag, att en marsch i Jan Baalsruds spår arrangerades i Nordnorge. Och att gå i Lisbet Salanders spår (Män som hatar kvinnor med flera) genom Stockholm eller Kurt Wallanders i Ystad (Mördare utan ansikte med flera) har blivit rena turistindustrin. Folk som går mycket på filmstudions visningar kan få uppslag till sådana vandringar. Eva Lindfors och Marie Öhgren är ett par sådana. De är förmodligen förälskade i Paris, ty de har gett ut en handledning till sagda stad utifrån filmupplevelser: Filmälskarens guide till Paris (Stockholm 2017). I den kan man få veta, att i Woody Allens film Midnatt i Paris (2011) promenerar huvudpersonen i sin ensamhet på bron Pont Alexandre III, när han händelsevis stöter på en parisiska som han tidigare mött på en loppmarknad… Amélie från Montmartre (Audrey Tautou) känner sig harmonisk, när hon 2001 går över gångbron Pont des Artes. Lika lugnt över samma bro strosar Jason Bourne (Matt Damon) året efter i The Bourne identity, sedan han undanröjt några hinder i sin väg mot sin identitet. Tidigare har han stämt träff på en annan bro, Pont Neuf, med en man som ska känna till hans rätta identitet. (För den som inte sett filmserien om Bourne, kan det låta idylliskt, men det är inga dunungar som umgås i de filmerna, om man säger så.)

Pont Neuf är värd en egen historia. Den invigdes 1607 och fick en egen film 1991 i De älskande på Pont Neuf. Nästan hela filmen utspelar sig på bron »där den halte eldslukaren Alex (Denis Lavant) bor och där han möter Michèle (Juliette Binoche) som oroar sig för en ögonsjukdom.«

Nu är Paris emellertid en betydligt mer hektiskt stad än Kiruna:

»Men hela miljön är en bluff. Det är inte lätt att filma i centrala Paris och särskilt inte när man måste stänga av trafiken på en så viktig led som Pont Neuf. Många tillstånd från myndigheter behövs, och när regissören Leos Carax äntligen hade fått de papper som behövdes för att stänga av bron i tre veckor sommaren 1988, blev den manlige huvudrollsinnehavaren Denis Lavant sjuk.«

Vilken svikare! Det hade inte någon av de stora demonregissörerna godtagit. Men den här lät bygga upp en kopia av bron med omgivningar i Montpellier i stället och spelade in filmen där. Allt är illusion.

Broar tycks vara en väsentlig del av den här stadens identitet, så ofta som de är med i filmer. Men ibland finns det färja. Enligt boken står två biografer med tillhörande bokhandel och restaurang mitt emot varandra på var sin sida av kanalen Bassin de Villette (invigd 1808 av Napoleon, för övrigt), och har man sett en film på den ena och visar upp biljett till en film på den andra, får man gratis åka över med båten Zéro de conduite till den andra sidan. Båten är döpt efter en kortfilm med det namnet från 1933, gjord av Jean Vigo. Det betyder för övrigt »fri överfart«, och idén kanske kan vara något för Arctic light filmfestival att ta efter, när en ny biograf i nya centrum ska användas medan en i det gamla står kvar. Fast inte med båt utan med renrajd eller något.

Följa i en faders spår kan man också göra efter att ha sett denna torsdags film på filmstudion, Vad ska folk säga? (2017), men då blir det långresa av. En sextonårig jänta i Oslo är norska men föräldrarna är från Pakistan. Hon älskar sin pappa men älskar också sina kamrater i och utanför skolan. – Men så skickar fadern henne till hans hemland för att giftas bort.

Mot hennes vilja, förstås. Och hon gör motstånd. Men hur klarar man av att göra det, när man är helt ensam i en omgivning, som tycker detta är det naturliga?

Nordisk film nuförtiden ligger på en hög nivå. Och Norge gör inte bara rafflare som »Den 12e mannen« utan även dramer som detta.

En idé i idet av Björn Forseth

Sprätt i pennan

GLASSLOTTET

Sprätt i pennan

I julnumret av Folket i Bild/Kulturfront finns en intervju med en gruvarbetare, gjord av undertecknad. »Du har sprätt i pennan«, tyckte redaktionen om manuset.

När man inviger ett palats, en domkyrka eller ett stadshus är vipparna det viktigaste kapital man just då som värd har (vip = very important person). Sådana tappar man förstås inte bort. Då skulle det ju bli ett luftslott av glasslottet.

Skulle det ändå ske och det då hände i det vådligaste kungarike, skulle huvuden rulla – möjligen andra huvuden än de skyldiga till fadäsen. I mindre vådliga men handfasta riken skulle avskedanden omedelbart bli följden, även om inte heller då de drabbade nödvändigtvis skulle vara de skyldiga. I lilla Sverige skulle vi söka syndabockar, som skulle få skämmas.

Ty man tappar bara inte bort vippar vid tillfällen då värden ska sola sig i glansen från dem. Inbjudningslistor går genom flera händer och ses av flera par ögon, och mer än en person skulle känna, att något saknades – något eller någon som liksom bara borde vara där. Och till slut skulle det komma fram: »Ö, jag kan inte se att någon formell inbjudan gått till Konungen«.

Nej, det skulle inte ske. Vi inom allmogen skulle aldrig få höra talas om, att något sådant kanske varit på väg att ske.

Nu var det inte Konungen utan den statliga myndigheten Sametingets ordförande, som inte blev inbjuden till invigningen av Kirunas nya stadshus. Det som inte kunde hända hände alltså.

Borde nu kommuntjänstemännen ställas inför räfst- och rättarting? Det tycker jag inte. Att söka syndabock vore att förödmjuka hela kommunen. För det är inte någon enskilds skuld – detta kunde hända, därför att dessa vippar inte var vippar som gruvchefer eller ministrar. Samefolket är guld värt för turistbranschen, men vänder man sig åt något annat håll, är samerna redan glömda.

Det är sådant som kallas strukturellt. Det ligger inbyggt i samhällskulturen, inte i enskilda. Kiruna får nog se sig i månen efter den väntade parlamentsbyggnaden åt Sametinget, fruktar jag.

Är då Kirunas nya stadshus ett luftslott som ser ut som ett guldslott? – Nej, luftslott är det definitivt inte, det står där gyllenglänsande och har länskonstmuseet inom sig, till en del lulebors förbittring. Möjligen kan den anmärkningsvärda händelsen leda tankarna till glasslott, som man inte bör kasta sten i, om man vill behålla förtroendet från alla sina folkgrupper.

För undertecknad är glasslott ett ord i något talesätt, men trots flera böcker om sådana i min bokhylla och trots Google och Bing finner jag inte något. »Som ett glasslott i aprilskyn« uttrycker sig bloggaren Isabella och låter då ungefär som mångbarnsfadern i filmen Glasslottet (2017), den evige rättshaveristen som för att undkomma tjyvsamhällets pålagor och polisen flyttar med sin familj från det ena stället till det andra och därvid smiter från hyran. Han trollbinder barnen med de mest fantastiska historier och i nyktert tillstånd lär han dem allt om fysik och geografi och att frimodigt leva sina liv. Ett ruckel att flytta in i kan då bli till ett glasslott.

Låter det charmigt? Tja, fattigdom är väl på bioduken stundom kittlande att följa för en publik som har sitt på det torra. Just i dagarna talas det i den verkliga världen om omfattande svensk fattigdom, något som min generation växte upp med som något avskaffat. Men nu är den tillbaka, fattigdomen – hur har vi tillåtit det att ske?

Nå, ett av de fattiga barnen i ovan nämnda familj, Jeannette Walls, har vuxit upp och berättat om sin charmiga uppväxt i en bok, Glasslottet.

Inom parentes: antagligen har alla barnen vuxit upp; det är inte fråga om en thriller med en pappa som slår ihjäl sina ungar men råkar missa en, som sedan läcker.

Och boken har blivit film, en som filmstudion nu på torsdag visar. Och inte är det heller den första filmen om märkliga fäder. För ett år sedan visade filmstudion Captain Fantastic, en annorlunda pappa (2016), så publiken torde vara beredd på saker som är annorlunda. En fantastisk pappa hade också Åsa Linderborg i Mig äger ingen (2013), och nästa vecka kommer en dominerande pappa, bunden av traditioner, att skicka iväg sin i Norge uppvuxna dotter till tvångsäktenskap i Pakistan i Vad ska folk säga (2017). Den pappan spelas av Adil Hussain, Linderborgs far av Mikael Persbrandt, kapten Fantastic av Viggo Mortensen och Walls fader denna vecka av Woody Harrelson. Pappans ömma hustru spelas av Naomi Watts och dottern som läckt hela familjehistorien, Jeannette Walls själv, av Brie Larson.

En idé i idet av Björn Forseth