{"id":1578,"date":"2020-02-18T07:54:37","date_gmt":"2020-02-18T06:54:37","guid":{"rendered":"https:\/\/forseth.se\/idet\/?p=1578"},"modified":"2020-02-18T08:03:14","modified_gmt":"2020-02-18T07:03:14","slug":"klackarna-i-taket-eller-tyngdlosa-tungviktare","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/forseth.se\/?p=1578","title":{"rendered":"Klackarna i taket eller Tyngdl\u00f6sa tungviktare"},"content":{"rendered":"

HIGH LIFE<\/span><\/p>\n

\"\"<\/span><\/p>\n

Klackarna i taket<\/span><\/span><\/strong><\/p>\n

eller<\/span><\/span><\/strong><\/p>\n

Tyngdl\u00f6sa tungviktare<\/b><\/span><\/span><\/p>\n

Det \u00e4r n\u00e5got visst med relationen mellan far och dotter. Far och son \u00e4r en annan, i v\u00e4ldigt maskulina kulturer ofta helt avg\u00f6rande relation. Macho kallas den ibland, mulligt mansgrisig ibland.<\/span><\/span><\/p>\n

Far och dotterf\u00f6rh\u00e5llandet utstr\u00e5lar f\u00f6r\u00e4ldrastolthet och barnak\u00e4rlek samt en m\u00e4rklig dragning till fadern fr\u00e5n flickebarnets sida \u2013 en som kanske str\u00e5lar lika starkt fr\u00e5n gossebarn. Men i det senare fallet bromsas barnets k\u00e4rlek till fadern om den inte \u00e4r s\u00e5dan som machokulturen f\u00f6rv\u00e4ntar sig. \u2013 Eller vad vet en ungkarl.<\/span><\/span><\/p>\n

K\u00e4rleken mellan f\u00f6r\u00e4ldrar och barn \u00e4r inte given i naturen, kan man tro n\u00e4r man l\u00e4ser Margaret Meads<\/i> omtumlande avhandling om k\u00f6nsf\u00f6rh\u00e5llanden p\u00e5 Nya Guinea, Kvinnligt, manligt, m\u00e4nskligt<\/i> (1935, p\u00e5 svenska \u2013 med b\u00e4ttre titel \u2013 1948). I alla fall inte som den k\u00e4rlek vi p\u00e5 v\u00e5rt h\u00e5ll \u00e4r vana vid idag. D\u00e5 ska man dock t\u00e4nka p\u00e5, att det inte var s\u00e5 m\u00e5nga generationer sedan, som \u00bbbarn inte skulle synas\u00ab h\u00e4r hos oss.<\/span><\/span><\/p>\n

Mead studerade tre folk p\u00e5 Nya Guinea, en \u00f6 med m\u00e4ngder av folkslag, ibland s\u00e5 isolerade att de inte k\u00e4nde till omv\u00e4rlden alls.<\/span><\/span><\/p>\n

Den outtr\u00f6ttlige naturvetaren David Attenborough<\/i> avslutade p\u00e5 sjuttiotalet sin banbrytande trettonavsnittsserie om evolutionen, Liv p\u00e5 jorden,<\/i> med ett sista avsnitt om ett djur, som i de tolv f\u00f6rsta avsnitten f\u00f6rbig\u00e5tts: m\u00e4nniskan. F\u00f6r att f\u00e5 veta, om vanliga ansiktsuttryck och m\u00e4nskliga reaktioner var medf\u00f6dda eller inl\u00e4rda genom samspel med andra m\u00e4nniskor, skulle Attenborough beh\u00f6va finna m\u00e4nniskor, som inte hade tr\u00e4ffat \u00bbs\u00e5dana som oss\u00ab. Och han fann dem: p\u00e5 Nya Guinea.<\/span><\/span><\/p>\n

Dessa m\u00e4nniskors boningar hade h\u00e4ndelsevis setts fr\u00e5n luften av ett passerande sportflygplan. N\u00e4r antropologerna s\u00f6kte upp folkgruppen filmades de oerh\u00f6rt nyfikna och f\u00f6rsiktiga inv\u00e5narna. De r\u00e4knade inte bara p\u00e5 fingrarna som vi g\u00f6r utan gick vidare med handleder, armb\u00e5gar och axlar. Men de skrattade till, d\u00e4r vi skulle ha skrattat till och gav gensvar i gester och minspel som vi skulle ha gjort\u2026<\/span><\/span><\/p>\n

Attenborough och hans antropologer fick denna eng\u00e5ngschans att l\u00e4ra k\u00e4nna m\u00e4nniskan, tack vare att de inte bem\u00f6tte det ok\u00e4nda med att skjuta p\u00e5 det, vilket annars har varit det s\u00e4tt den vite mannen normalt betett sig p\u00e5.<\/span><\/span><\/p>\n

Som en f\u00f6rfattare som engelske H G Wells<\/i> upprepat beskrev och som \u00e5rets Sn\u00f6festivalbes\u00f6kare kunde se i en av de tre filmer, som visades gratis genom filmstudions f\u00f6rsorg: F\u00f6rst p\u00e5 m\u00e5nen<\/i> (1964) efter Wells roman. Skjuta f\u00f6rst och fr\u00e5ga sedan, allts\u00e5, v\u00e5rt eviga \u00f6de.<\/span><\/span><\/p>\n

De tre folk som Mead studerade p\u00e5 Nya Guinea var fullst\u00e4ndigt olika till sitt s\u00e4tt, och det var det hon ville visa (d\u00e4rmed inte sagt att n\u00e5got av dessa tre skulle f\u00f6rest\u00e4lla det typiska f\u00f6r Nya Guinea): hos tv\u00e5 av dem f\u00f6ljde b\u00e5de kvinnor och m\u00e4n samma s\u00e4tt att vara, p\u00e5 ett s\u00e4tt som vi i Europa kallar k\u00f6nsroll. I ett av dem var alla idel feminina typer, om man ska renodla enligt europeisk f\u00f6rdom. I ett annat var det kvinnorna som best\u00e4mde. D\u00e4r var det m\u00e4nnen, som f\u00e5f\u00e4ngt pyntade sig och speglade sig f\u00f6r att g\u00f6ra sig sedda. Det tredje folket var utpr\u00e4glat maskulint enligt samma f\u00f6rdom som innan. Hos dem var k\u00e4rleken generationer emellan uppdelad p\u00e5 ett komplicerat s\u00e4tt. Man \u00e4lskade farbror men inte far, bara som ett exempel bland m\u00e5nga (eller var det farfars bror? \u2013 jag minns inte riktigt). Mammor smorde in br\u00f6sten med illasmakande fett, n\u00e4r de tyckte att ungarna hade ammat nog. Ett annat exempel.<\/span><\/span><\/p>\n

F\u00f6r en gammal boomare<\/i> som undertecknad (en som f\u00e5tt sin glans fr\u00e5n silverskeden en v\u00e4xt upp med), s\u00e5 \u00e4r det att se dagens barnk\u00e4ra unga vuxna en lisa f\u00f6r sj\u00e4len.<\/span><\/span><\/p>\n

Men \u00e4r s\u00e5dana k\u00e4nslor lika kulturellt betingade som de guineanska kannibal\u00e4ttlingarnas familjef\u00f6rh\u00e5llanden? Kommer bandet mellan fader och dotter att vara likadant i framtiden, n\u00e4r jorden kanske blivit otj\u00e4nlig f\u00f6r m\u00e4nniskor? D\u00e5 m\u00e4nniskan d\u00e4rf\u00f6r blivit l\u00e5ngseglare i rymden?<\/span><\/span><\/p>\n

Det senare \u00e4r en k\u00e4nd fantasi, m\u00e5nne allra b\u00e4st framst\u00e4lld i Harry Martinsons <\/i>diktverk Aniara<\/i> (v\u00e4l \u00f6verf\u00f6rt till filmduken av Pella K\u00e5german <\/i>och Hugo Lilja<\/i> 2018). S\u00e5 kan science fiction se ut, d\u00e5 den kan ge oss nu levande en och annan tankest\u00e4llare.<\/span><\/span><\/p>\n

M\u00f6jligen \u00e4r det det, som den franska filmregiss\u00f6ren Claire Denis <\/i>vill med sin f\u00e4rska science fictionrulle High life<\/i> fr\u00e5n samma \u00e5r som Aniara. High life \u00e4r \u00bblivet p\u00e5 toppen\u00ab, \u00bbextravagans\u00ab eller n\u00e5got d\u00e4r\u00e5t, fast toppen just inte \u00e4r n\u00e5got man kan finna i rymden mer \u00e4n bildlikt.<\/span><\/span><\/p>\n

Historien \u00e4r likt Aniara ett rymdskepp p\u00e5 drift. I det h\u00e4r fallet inte en j\u00e4ttelik folkf\u00f6rflyttning fr\u00e5n en f\u00f6rst\u00f6rd jord till Mars \u2013 utan ett experiment med m\u00e4nniskor, som m\u00f6jliggjorts genom att en m\u00e4ngd busar f\u00e5tt den h\u00e4r \u00f6verd\u00e5diga resan gratis mot att de st\u00e4llt upp som f\u00f6rs\u00f6kskaniner \u00e5t en l\u00e4kare, som b\u00e4r drag av typen Josef Mengele <\/i>(ni vet den d\u00e4r nazistiske f\u00e4ngelsel\u00e4karen som gjorde makabra och bestialiska m\u00e4nniskof\u00f6rs\u00f6k p\u00e5 koncentrationsl\u00e4gerf\u00e5ngar). L\u00e4karen i det h\u00e4r fallet spelas av Juliette Binoche,<\/i> vars koncentrationsl\u00e4ger allts\u00e5 \u00e4r en sluten rymdfarkost.<\/span><\/span><\/p>\n

Ombord frodas samtidigt ett f\u00f6rh\u00e5llande mellan en liten flicka och hennes far. Fadersk\u00e4rlek och barnatro mitt i en s\u00e5 destruktiv milj\u00f6? \u2013 Ja, s\u00e5 kan science fiction leka med ens k\u00e4nslor och omv\u00e4rldsuppfattning.<\/span><\/span><\/p>\n

Det g\u00f6rs p\u00e5 torsdag den 20 februari 2020 i filmstudions visning av High life.<\/span><\/span><\/p>\n

En id\u00e9 i idet av Bj\u00f6rn Forseth<\/span><\/span><\/em><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

HIGH LIFE Klackarna i taket eller Tyngdl\u00f6sa tungviktare Det \u00e4r n\u00e5got visst med relationen mellan far och dotter. Far och son \u00e4r en annan, i v\u00e4ldigt maskulina kulturer ofta helt avg\u00f6rande relation. Macho kallas den ibland, mulligt mansgrisig ibland. Far och dotterf\u00f6rh\u00e5llandet utstr\u00e5lar f\u00f6r\u00e4ldrastolthet och barnak\u00e4rlek samt en m\u00e4rklig dragning till fadern fr\u00e5n flickebarnets sida … <\/p>\n

Forts\u00e4tt l\u00e4sa \u201dKlackarna i taket eller Tyngdl\u00f6sa tungviktare\u201d<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[1],"tags":[],"class_list":["post-1578","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-uncategorized"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/forseth.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1578","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/forseth.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/forseth.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/forseth.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/forseth.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=1578"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/forseth.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1578\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1584,"href":"https:\/\/forseth.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1578\/revisions\/1584"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/forseth.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=1578"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/forseth.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=1578"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/forseth.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=1578"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}