F\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan deltog jag och och kamraten Michael i kustj\u00e4garnas veteranpaddling. Vi blev betraktade som de \u00e4ldsta i g\u00e4nget, och jag minns att det gick f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt bra med tanke p\u00e5, att man inte hade paddlat en endaste g\u00e5ng sedan lumpen 50 \u00e5r tidigare. Men det v\u00e4rkte.<\/p>\n\n\n\n
Om en dryg m\u00e5nad fyller jag 77. Det \u00e4r v\u00e4l ingenting i dagens l\u00e4ge, n\u00e4r hundra\u00e5ringarna st\u00e5r p\u00e5 k\u00f6. Men f\u00f6r ett par veckor sedan stod jag (som \u00e4r en ensling) p\u00e5 toaletten och borstade t\u00e4nderna f\u00f6r att g\u00e5 till s\u00e4ngs, d\u00e5 pl\u00f6tsligt en fr\u00e4mling tr\u00e4ngde sig mot min kropp. Men\u2026 ytterd\u00f6rren var ju l\u00e5st, och vem farao skulle bryta sig in hos mig?<\/p>\n\n\n\n
Jag hann inte st\u00f6ta undan honom eller henne, f\u00f6rr\u00e4n hela min v\u00e4nstra arm rasade ner i handfatet. Jag lyfte upp den och ramlade d\u00e5 ner p\u00e5 golvet. Armen var tung. Det gick omedelbart upp f\u00f6r mig vad som hade h\u00e4nt, och jag f\u00f6rstod att det var br\u00e5ttom, att det r\u00f6rde sig om minuter. H\u00f6ger hand fungerade \u00e4nnu, men jag kunde inte resa mig eller g\u00e5 upp p\u00e5 kn\u00e4na, s\u00e5 jag b\u00f6rjade skrika \u2013 s\u00e5 gott det nu gick. Min r\u00f6st var f\u00f6rlorad, jag l\u00e4t som Nicke lilltroll. Klockan var n\u00e4ra midnatt men ingen reagerade. Kanske f\u00f6r att huset fr\u00e5n 60-talet \u00e4r v\u00e4lbyggt. Mitt skrikande var inte s\u00e5 h\u00f6gt heller, f\u00f6r det var som om jag skrek i s\u00f6mnen och f\u00f6rs\u00f6kte n\u00e5 upp till vaket tillst\u00e5nd.<\/p>\n\n\n\n
Trots allt fungerade hj\u00e4rnan fortfarande, och jag ins\u00e5g, att det h\u00e4r klarar jag inte sj\u00e4lv. Vad hj\u00e4lpte det att skrika p\u00e5 badrumsgolvet, n\u00e4r jag inte kunde n\u00e5 Larmcentralen p\u00e5 det s\u00e4ttet? H\u00e4r kr\u00e4vdes telefon.<\/p>\n\n\n\n
N\u00e4r mobiltelefonerna var en nyhet, ville jag inte ha en s\u00e5dan. Jag f\u00f6rbj\u00f6d familjemedlemmar att ge mig en i f\u00f6delsedagspresent. Den natten jag f\u00f6rsov mig \u2013 och hela landet f\u00f6rsov sig f\u00f6r att Telias tidsserver f\u00e5tt ett avbrott \u2013 d\u00e5 l\u00e4rde jag mig, ett en telefon kunde vara bra att ha. Och just det t\u00e4nkte jag nu.<\/strong><\/em><\/p>\n\n\n\n Min telefon l\u00e5g p\u00e5 laddning p\u00e5 k\u00f6kssoffan, och dit var det l\u00e5ngt fr\u00e5n toaletten. D\u00e5 jag varken kunde g\u00e5 p\u00e5 kn\u00e4na eller resa mig och att skrikandet inte hj\u00e4lpte mig, s\u00e5 ins\u00e5g jag att jag m\u00e5ste n\u00e5 telefonen. Det gick inte, men det m\u00e5ste ju ske till varje pris. Det gick upp f\u00f6r mig att argumentet, att jag inte skulle kunna ta mig fram, aldrig skulle ha godk\u00e4nts bland kustj\u00e4garna\u2026<\/p>\n\n\n\n \u00c5lning medelst hasning f\u00f6ref\u00f6ll som enda m\u00f6jligheten, men golvet var halt och den fr\u00e4mmande kroppen till v\u00e4nster begr\u00e4nsade min r\u00f6rlighet. Men med hj\u00e4lp av sparkar mot toalettstol och d\u00f6rrkarmar samt hasning med klorna mot det glatta golvet tog jag mig till slut fram till och under k\u00f6ksbordet. Med h\u00f6ger hand kunde jag n\u00e5 upp p\u00e5 k\u00f6kssoffan och slita ner telefonen, som inte var s\u00e5 l\u00e4tt att \u00f6ppna f\u00f6r att den var insatt i ett fodral med lock. Och jag kunde bara f\u00f6rs\u00f6ka \u00f6ppna det med h\u00f6ger hands fingrar.<\/p>\n\n\n\n Till slut syntes ordet N\u00f6dsituation och sk\u00e4rmen lystes upp \u2013 tack och lov f\u00f6r att jag inte beh\u00f6vde logga in. Bara med h\u00f6gerhandsfingrar sl\u00e5 112. Det k\u00e4ndes n\u00e4stan osannolikt att det skulle fungera, men faktiskt svarade en r\u00f6st. Jag f\u00f6rs\u00f6kte fortfarande skrika i tron att jag skulle f\u00f6rst\u00e5s b\u00e4ttre d\u00e5, men det blev varken h\u00f6gre eller tydligare. \u00c4nd\u00e5 sl\u00e4ppte den d\u00e4r mannen mig inte. SCHTR\u00c5K! gurglade jag, f\u00f6r sjlaganffall fick jag inte fram. Utan att lilltrollet kunde prata begripligt eller f\u00f6rst\u00e5 ordentligt vad den fr\u00e4mmande mannen sa, s\u00e5 lyckades jag p\u00e5 n\u00e5got underligt s\u00e4tt klarg\u00f6ra att ytterd\u00f6rren var l\u00e5st, men att ambulans m\u00e5ste h\u00e4mtas. Efter n\u00e5gon halvtimme hade verkligen ambulanspersonal kommit och knackat p\u00e5 d\u00f6rren, men de kunde f\u00f6rst\u00e5s inte komma in. Det tog ytterligare tid innan de hade f\u00e5tt tag p\u00e5 en nyckel.<\/p>\n\n\n\n Resten \u00e4r historia. En sk\u00f6terska p\u00e5 strokeenheten lanserade faktiskt ordet pannben och sa: \u00bbdu har nog tr\u00e4nat som j\u00e4garsoldat\u00ab\u2026<\/p>\n\n\n\n D\u00e4rmed har v\u00e4l den h\u00e4r kr\u00f6nikan motiverat sin plats i tidningen Kustj\u00e4garen.<\/p>\n\n\n\n <\/p>\n\n\n\n Bj\u00f6rn Forseth<\/em> kj 1967<\/p>\n\n\n\n <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" F\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan deltog jag och och kamraten Michael i kustj\u00e4garnas veteranpaddling. Vi blev betraktade som de \u00e4ldsta i g\u00e4nget, och jag minns att det gick f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt bra med tanke p\u00e5, att man inte hade paddlat en endaste g\u00e5ng sedan lumpen 50 \u00e5r tidigare. Men det v\u00e4rkte. Om en dryg m\u00e5nad fyller jag 77. … <\/p>\n