NEBRASKA – gratistidning.com 2015-04-20
En gubbe på väg till Nebraska
Att polisen plockar upp ens gamle far på landsvägen, där han raglar fram med hundpälsmössan på sned på väg att hämta ut en lottovinst hundrafemtio mil bort – kan man kalla det för en komedi?
– Finsk humor, skulle väl någon säga. Och det är ju roligt. Att kalla det finsk humor, menar jag.
Men det är nog inte så dumt, om man tänker efter. Så låt oss tänka efter: vad är komedi? Är det när folk krockar med bilar utan att någon dör, att någon halkar på ett bananskal och faller pladask utan att skada ryggraden eller skallen, att någon ilsken karl i stor mustasch långsamt smetar en tårta i Helans ansikte medan en olycklig Halvan ser på? Är det ens roligt?
Jo, en del komedier består av sådant, och nog är det roligt många gånger. De är lite som nyårsspex på Fredriksdalsteatern, som man kan kalla farser eller buskis.
Skilda kulturer har olika humor. En del gillar att låta skådespelarna prata högljutt om tuttar och trosor och själva skratta åt det; att låta dem använda svordomar och runda ord för att visa hur frimodiga de är som vågar skämta om sådant. Det är förstås en sorts komedi, avdelningen för kiss- och bajshumor.
Och så finns det alltså finsk humor. Eller gör det inte det? Är det inte finsk humor när hjälten kommer ut ur sitt hyreshus för att ta sin cabriolet, som han ställt utanför porten, bara för att finna att en lapplisa just skriver ut en lapp och då säger: ”Vad ska jag göra för att slippa den där?”, varpå lapplisan svarar: ”En lunch” och han replikerar ”Okej”. Hon river lappen, sätter sig i bilen och han gör en u-sväng och kör över hennes uniformshatt, som blåst av. ”Jag tyckte ändå aldrig om den där uniformsmössan”, säger hon. I nästa scen står de och äter var sin varm korv vid en korvmoj. Är inte det finsk humor?
Fast en del tycker inte det är kul alls. Det är ju vardagshändelser, bara. Men när sådana vardagshändelser staplas på varandra till ljudet av välformulerad fåordighet, då börjar man till slut skratta åt den dråpliga tillvaro som skildras. Drama blir till komedi!
I Nebraska från 2013 som visas nu på torsdag är en gammal farbror besatt av att ta sig hundrafemtio mil bort för att hämta ut en lottovinst, som vid närmare betraktande snarast liknar ett ”Nigeriabrev”. Hans maka drivs till vanvettets rand av hans eviga försvinnanden, och sonen måste till slut ge efter för pappans omedgörliga barnatro och köra honom de där hundrafemtio milen för att lugna honom så att han kan slippa hämta ut farsan på fler polisstationer.
Låter det dööötråkigt? Tja, många av oss har envisa pappor som kanske inte har alla getter hemma, men vad gör man? Inte gör man film av det i alla fall. Men si – det är just vad en visionär regissör kan få för sig att göra. Och när en enkel situation utvecklas till en road-movie som passerar platser där gamlingen en gång levt, kan en ny närhet uppstå mellan sonen och hans grinige far. ”Varför skaffade du och mamma oss barn, när du mest gnäller över oss?” kan han fråga och få till svar ”Jag gillade att knulla och hon var katolik, så vad tror du?”. Det är något finskt över en sådan amerikansk ordväxling. Efteråt upptäcker man att man sett en komedi!
Den visionäre regissören heter för övrigt Alexander Payne, som många av oss stiftade bekantskap med genom About Schmidt år 2002.
En idé i idet av Björn Forseth
