Något kriminellt

PSYCHO – gratistidning.com 2016-02-28

Något kriminellt

Ingen släpps in sedan huvudfilmen börjat”.

Orden – ordern – är Alfred Hitchcocks. Detta hände sig år 1960 när den som skriver dessa rader var en liten pilt. – Goddagspilt till och med, skulle kanske någon anse, men det är en annan historia.

Alfred Hitchcock var en brittisk filmregissör, född 1899, adlad 1979, död 1980. I femårsåldern skickades han enligt egen utsago av sin far till den lokala polisstationen med en lapp, på vilken fadern bad konstapeln att låsa in pojken i fem minuter som straff för att han varit stygg. Det utlöste en livslång fruktan för poliser och orättvisa fängslanden, vilket skulle komma att gestaltas på vita duken framöver.

Unge Hitchcock blev ritare och industridesigner, väcktes för fotografikonsten och fick börja teckna titelsekvenser till filmer. Vid sidan om satte han sig som åskådare på rättegångar i London…

Väl inne i branschen förde kontakter honom till världens modernaste filmstudio: Babelsberg utanför Berlin, där han gjorde viktiga lärospån och lärde sig tyska (som han sedan använde sig av genom att själv läsa in de tyska trailrarna till sina filmer).

Babelsberg är än idag en av de stora filmstudiorna. Den ligger i Potsdam en bit ifrån Berlin och undgick att bombas under andra världskriget. Idag görs massor av icke-tyska storproduktioner (som till exempel Inglourious Basterds 2008 och Eddie the eagle 2016), faktiskt i Studio Babelsberg. Jag var där härom året och lät mig fotograferas i kulisser från Grand Budapest hotel 2013.

Hitchcock gick den långa vägen till regissör, gjorde några bakslag men slog till slut igenom med en rafflare om jakten på en seriemördare: The Lodger: A Story of the London Fog 1926 (aldrig visad i Sverige). Härefter var det något kriminellt i hans filmer.

The lodger var en stumfilm, liksom nästa film: Utpressning 1929. Men vid det laget hade optiskt ljud uppfunnits (som sedan gällt hela världen över ända till 2010-talet!), och under filmningens gång gick man över till att spela in ljud.

Resten är historia. Hitchcock värvades till Hollywood, där han gjorde oändligt många spännande filmer om något kriminellt.Och så blev det då 1960. Vad var så märkvärdigt med det? Jo, Hitchcock, som var så stor att han fick sina filmer gjorda i de dyraste format och särskilt i färg (vilket dåförtiden var ett reklamargument i bioannonserna), släppte nu en svartvit film gjord med simpel teveteknik. Den hade han gjort med låg budget, en enkel historia. Men denna enkla historia slog knockout på biopubliken överallt. Den var helt enkelt en rysare som inte byggde på vare sig zombier eller vampyrer eller ens hinkvis med blod. Biopubliken blev skraj ändå. Jag talar förstås om Psycho.

Tyvärr, tycker jag, brukar folk tala om Hitchcock som ”häxmästaren”. Detta kommer sig nog mest av Psycho, men också av Fåglarna 1963. Ändå var det mesta han gjorde psykologiska och mystiska rafflare.

Men hur kunde nu småungar som jag känna till en så barnförbjuden film som Psycho? – Jo, på den tiden kände vi till vuxenfilmer för att de ofta gick som matiné. Bolagen hade klippt bort det som var otäckt, och vips blev det barntillåtet (elvaårsgräns fanns ännu inte).

Men nog vandrade jag suckande utanför biografen där Psycho gick. Utanför stod Alfred Hitchcock i egen hög person, fast i kartong. Han hade ett meddelande med sig. Det löd:

Denna biografs föreståndare har instruerats att, med livet som insats, icke släppa in någon person efter att filmen har börjat.”

Från 1960 till 2014 har jag undrat, varför ingen biograf fick släppa in senkommen publik till just denna film. Idag vet jag, och den vetskapen tänker jag dela med mig för publiken på torsdag, efter filmstudions visning på Folkets hus av Psycho klockan 19, haha!

En idé i idet av Björn Forseth

Åter