HEMKOMSTEN – gratistidning.com 2016-02-22
Hon och han
– en melodram
Melodramernas tid i Hollywood är inte förbi utan har överlevt med filmer som Broarna i Madison County — men dagens publik är uttråkad och ser dem hellre med superhjältens blick.
Ungefär så uttrycker sig en amerikansk kritiker om genren melodram. Vad är då en melodram? ”Enklare teaterstycke med sentimental eller rafflande handling”, skriver Svensk ordbok. Clint Eastwoods film Broarna i Madison County från 1995 var bara ett exempel. Om någon minns den filmen, så är den enkla och sentimentala handlingen den, att en fotograf på väg att plåta gamla täckta broar förirrar sig och frågar en kvinna på en gård om vägen, varpå ljuv musik uppstår mellan honom och henne. Där har vi melodin. Emellertid är kvinnan bara tillfälligt ensam hemma, för man och barn är bortresta. Där har vi dramat. Deras kuckilurande har bara några få dagar på sig och kan bli fördolt för all framtid, som de flesta semesterflörtar och snedsteg. Men, de unga tus romans är innerlig och damen i fråga är inte illiterat: hon skriver dagbok. Det som göms i snö dyker sedan lätt upp i dödsboutredningen. Där har vi så det rafflande elementet.
En riktigt klassisk melodram från 1939 (i nyrustad kopia) visade Folkets hus förra söndagen; en fyratimmars flykt till svunna tider med fika i pausen: Borta med vinden. Melodin uppstår här mellan två själviska själar (Vivien Leigh och Clark Gable) bland idel ädel adel på slott och herresäten. (Dock i överförd bemärkelse, eftersom det utspelas i Förenta staternas Söder, där de flesta människor är slavar.) Dramadelen i boken och filmen är det uppblossande inbördeskriget, som ses med slavägarnas ögon (ett tidigt sätt att beskriva världen med superhjältens blick, kanske – slavägarna trodde ju att deras värld var given av naturen). Det rafflande elementet är spänningen mellan de två för vilka egennyttan är starkare än kärleken men också spänningen i den nya verklighet där man riskerar livet och – vad värre är – tvingas börja arbeta i sitt anletes svett för att överleva. Som en annan slav.
Så utstuderad är dock inte filmen att den handlar om mänskliga rättigheter. Den står på slaveriets sida, och en modern svensk publik lär inte uppfatta, att det den störtade klassens fina damer och herrar smyger med är – Ku Klux Klan.
Med detta sagt om denna fantastiska historia, som har en rysk motsvarighet i Leo Tolstojs Krig och fred, utgiven 1867–1869 och mångfalt filmad, går jag över till den melodram, som den amerikanska kritikern ovan ville rekommendera genom att filosofera över melodramer: Hemkomsten.
Slår man på den titeln riskerar man att få upp en amerikansk film från 1978. Återigen är melodin hon och han, men denna gång med två hannar. Hon, Jane Fonda, är likt Meryl Streep som får oväntat besök när Clintan frågar om vägen, ensam hemma. Tillfälligt, ty Janes make är sänd till Vietnam att kriga. I väntan på att han ska komma hem med livet i behåll träffar hon en som redan gjort det – i rullstol. Ljuv musik uppstår (dramat), och rafflet är om maken ska komma hem medan… Ja, ni förstår er på melodramer vid det här laget.
Nej, den rätta Hemkomsten, som amerikanskan rekommenderar, är kinesisk och gjord 2014. För att skilja dem åt kan vi kanske kalla den vid sin originaltitel: 백윱. Visst är den vackrare! I alla fall att se på. I denna melodram är tiden 1970-talet, i slutet av ”kulturrevolutionen”. Hon är här Kinas superstjärna Gong Li, medan han, Daoming Chen, är mindre känd hos oss.
Mer känd är dock regissören Zhang Yimou, som gjort Den röda lyktan 1991, Vägen hem 1999, Hero 2002, Flying daggers 2004, Den gyllene blommans förbannelse 2006 och många andra filmer, ömsom svärdfäktande, ömsom smäktande.
Kulturrevolutionen är drama nog. Familjen splittras när mannen tas som politisk fånge, deras dotter växer upp till prima ballerina och en vacker dag långt, långt senare kommer den brutne mannen hem. Till vad? Det rafflet lämnar jag åt fantasin, för filmen visas av filmstudion på Folkets hus nu på torsdag.
En idé i idet av Björn Forseth
