I GRYNINGENS TIMMAR – gratistidning.com 2016-11-21
Bunt’ ihop
och slå ihjäl!
»Den lyckliga dalen«, »Leendets land« och »En liten fransk stad« – se där några söta titlar, som inte skulle locka någon actiontörstande att köpa biljett.
Ty »Den lyckliga dalen« låter som någon tidig novell av J R R Tolkien om hobbitarnas stillsamma liv mellan Kullen och Vattnet. På »Leendets land« hör man ju, att det är någon fånig familjekomedi, och »En liten fransk stad« måste vara en sömnig reseskildring.
Själv tolkar jag alla tre titlarna som ironi. I det första fallet går visserligen ironin de svenska tevetittarna förbi genom att femtekolonnen sätter engelska titlar på det mesta; Happy valley (från 2o14 och framåt) är en hjärtskärande engelsk dramaserie om en luttrad kvinnlig polis arbete med samhällets stökigaste i allmänhet och en våldsam psykopat i synnerhet i ett allt annat än lyckligt engelskt polisdistrikt med »dal« i sitt namn.
I fallet Leendets land, en operett av Franz Lehár från 1929, är ironin att en lycklig kärlekssaga mellan en österrikisk adelsfröken och en kinesisk prins i själva verket är en tragisk kulturkrock. (Ett måhända tidstypiskt smårasistiskt alternativ till ironiteorin är, att titeln anspelar på att kineserna hela tiden ler för att behålla ansiktet.)
Den tredje titeln åsyftar en fransk teveserie från 2009 med nya omgångar vartenda år i så att säga realtid i förhållande till innehållet: livet i En liten fransk stad så som det kan ha utspelat sig under andra världskriget. Överklass, bönder och arbetarklass finner sig ockuperade av Tyskland och de flesta anpassar sig till en ny vardag. Inte många är upproriska, desto fler finner sig tillrätta med att göra affärer och till och med förlusta sig med tyskarna. Det innebär förstås också att skvallra på eventuella motståndare till ockupationen och självklart berätta var det bor judar, när tyskarna vill ha listor på sådana. För nu på tjugohundratalet har så lång tid gått, att man kan göra sådana här filmer som visar människans skröplighet i stället för att slappt glorifiera en tapper motståndsrörelse. »En liten fransk stad« är ingen glättig turistbroschyr.
En av seriens många händelser med verklighetsbakgrund omnämndes också i den film filmstudion visade förra våren, Mannen som räddade Paris (från 2014): den då 13.000 judar i Paris den 16 juli 1942 greps av fransk polis och samlades på en velodrom (cykeltävlingsbana) för att skjutsas med tåg till koncentrationsläger i Tyskland. I »En liten fransk stad« hjälper den lokala polisen till så gott den kan med att uppfylla tyskarnas kvot på antal judar att samla ihop för att skickas iväg till Operation vårvind i Paris, en vårvind som naturligtvis blåste upp i gryningen.
Det franska rättsväsendet ser inte något problem i att samla ihop och deportera judar – inte annat än rent praktiskt – för Frankrike har en antisemitisk tradition, välkänd sedan Dreyfusaffären mellan 1894 och 1906. – Bortsett från när den enskilde polisen är kär i en judinna och måste ge henne falsk identitet och hitta någon annan jude att fylla kvoten med…
Nu på torsdag visar filmstudion en hel film om denna händelse, I gryningens timmar från 2010 (den titeln kan också verka ironisk, i det den invaggar biobesökaren i romantisk trygghet). Regissör är den hårdkokta filmens mästare Luc Besson (Nikita, Léon, Det stora blå), och huvudrollen spelar hans favoritskådespelare – tillika urbilden för »hårdingen« – Jean Reno (Léon, Det stora blå, Den sista striden). En för svensk publik (från Inglourious Basterds) känd fransyska har den kvinnliga huvudrollen: Mélanie Laurent. Nyligen sågs hon som yrkesmördare på SVT i Requiem för en mörderska (2011), här vill hon i stället rädda liv.
På ett sätt hamnar denna veckas film på Folkets hus rätt i tiden. Undertecknads förra krönika handlade om tre omtalade presidentval, idag är en fjärde omtalad president åter på tapeten, Filippinernas Rodrigo Duterte, då han just tangerat ämnet för den här veckans krönika med dessa ord:
Hitler dödade tre miljoner judar. Det finns tre miljoner drogmissbrukare. Jag skulle gärna slakta dem. Om Tyskland hade Hitler, så skulle Filippinerna ha… [pekar på sig själv]
Duterte säger sig vilja rädda landets nästa generation från undergång. Den skröpliga människan i det landet må inse presidentens rättsvidriga metoder men ändå godkänna dem i ljuset av de mäktiga brottssyndikatens fasansfulla framfart. – Fast inser de långt där borta i Fjärran Östern, vilka krafter som uppeldas här i Europa av hans jämförelse mellan drogmissbrukare och judar?
En idé i idet av Björn Forseth
