För några år sedan deltog jag och och kamraten Michael i kustjägarnas veteranpaddling. Vi blev betraktade som de äldsta i gänget, och jag minns att det gick förvånansvärt bra med tanke på, att man inte hade paddlat en endaste gång sedan lumpen 50 år tidigare. Men det värkte.
Om en dryg månad fyller jag 77. Det är väl ingenting i dagens läge, när hundraåringarna står på kö. Men för ett par veckor sedan stod jag (som är en ensling) på toaletten och borstade tänderna för att gå till sängs, då plötsligt en främling trängde sig mot min kropp. Men… ytterdörren var ju låst, och vem farao skulle bryta sig in hos mig?
Jag hann inte stöta undan honom eller henne, förrän hela min vänstra arm rasade ner i handfatet. Jag lyfte upp den och ramlade då ner på golvet. Armen var tung. Det gick omedelbart upp för mig vad som hade hänt, och jag förstod att det var bråttom, att det rörde sig om minuter. Höger hand fungerade ännu, men jag kunde inte resa mig eller gå upp på knäna, så jag började skrika – så gott det nu gick. Min röst var förlorad, jag lät som Nicke lilltroll. Klockan var nära midnatt men ingen reagerade. Kanske för att huset från 60-talet är välbyggt. Mitt skrikande var inte så högt heller, för det var som om jag skrek i sömnen och försökte nå upp till vaket tillstånd.
Trots allt fungerade hjärnan fortfarande, och jag insåg, att det här klarar jag inte själv. Vad hjälpte det att skrika på badrumsgolvet, när jag inte kunde nå Larmcentralen på det sättet? Här krävdes telefon.
När mobiltelefonerna var en nyhet, ville jag inte ha en sådan. Jag förbjöd familjemedlemmar att ge mig en i födelsedagspresent. Den natten jag försov mig – och hela landet försov sig för att Telias tidsserver fått ett avbrott – då lärde jag mig, ett en telefon kunde vara bra att ha. Och just det tänkte jag nu.
Min telefon låg på laddning på kökssoffan, och dit var det långt från toaletten. Då jag varken kunde gå på knäna eller resa mig och att skrikandet inte hjälpte mig, så insåg jag att jag måste nå telefonen. Det gick inte, men det måste ju ske till varje pris. Det gick upp för mig att argumentet, att jag inte skulle kunna ta mig fram, aldrig skulle ha godkänts bland kustjägarna…
Ålning medelst hasning föreföll som enda möjligheten, men golvet var halt och den främmande kroppen till vänster begränsade min rörlighet. Men med hjälp av sparkar mot toalettstol och dörrkarmar samt hasning med klorna mot det glatta golvet tog jag mig till slut fram till och under köksbordet. Med höger hand kunde jag nå upp på kökssoffan och slita ner telefonen, som inte var så lätt att öppna för att den var insatt i ett fodral med lock. Och jag kunde bara försöka öppna det med höger hands fingrar.
Till slut syntes ordet Nödsituation och skärmen lystes upp – tack och lov för att jag inte behövde logga in. Bara med högerhandsfingrar slå 112. Det kändes nästan osannolikt att det skulle fungera, men faktiskt svarade en röst. Jag försökte fortfarande skrika i tron att jag skulle förstås bättre då, men det blev varken högre eller tydligare. Ändå släppte den där mannen mig inte. SCHTRÅK! gurglade jag, för sjlaganffall fick jag inte fram. Utan att lilltrollet kunde prata begripligt eller förstå ordentligt vad den främmande mannen sa, så lyckades jag på något underligt sätt klargöra att ytterdörren var låst, men att ambulans måste hämtas. Efter någon halvtimme hade verkligen ambulanspersonal kommit och knackat på dörren, men de kunde förstås inte komma in. Det tog ytterligare tid innan de hade fått tag på en nyckel.
Resten är historia. En sköterska på strokeenheten lanserade faktiskt ordet pannben och sa: »du har nog tränat som jägarsoldat«…
Därmed har väl den här krönikan motiverat sin plats i tidningen Kustjägaren.
Björn Forseth kj 1967
