KVINNAN I RUMMET och APORNAS PLANET
– gratistidning.com 2015-04-27
Apornas planet på Barnkanalen
En av filmstudions medlemmar undrade varför vi skulle visa ”Apornas planet” i vår majserie, den borde väl höra hemma i Barnkanalen? Tja – varför skulle vi inte kunna visa något som passade i Barnkanalen? Vi har ju kört ”Fåret Shaun” som förspel en massa gånger!
Men den gode medlemmen hade låtit lura sig av filmens titel. Så rara apekatter handlar filmen nämligen inte om. Aporna i fråga härskar nämligen över sin planet medan människorna där är stum boskap.
En sådan historia kan kallas science fiction, eftersom den förutsätter fantiserade världar. Begreppet science fiction, lika osvenskt som public service men också lika mycket använt; det begreppet stör en del människor, som tycker sådant är för verklighetsfrämmande. Men om filmer som Stjärnornas krig (i serien Star wars) och Star trek vanligen kallas science fiction, så hänför jag dem personligen till sagosfären. De filmerna bryr sig nämligen inte om fysikens lagar, och då kan jag förstå att en del stör sig på dem. Men sagor kan också vara kul!
Apornas krig hör till en annan sorts science fiction, den sorten som vill väcka tankar om möjliga alternativ till vår vardag. Under andra halvan av 1800-talet skrev två framstående europeiska författare banbrytande science fiction-litteratur: fransmannen Jules Verne och engelsmannen H G Wells.
Den förres litteratur var visionär; det blev ju i nästa århundrade både resor till månen och världsomseglingar under havet. Den senare varnade mer för hur illa det kan gå, när man i industrialismens England – hans tid – undertryckte arbetarklassen. I Tidsmaskinen från 1895 finner huvudpersonen, att i framtidens värld bor ovan jord en klass av dagdrivare med fritt vivre medan en hårt arbetande klass nere i underjorden både försörjer drönarna där uppe och – nej, mer säger jag inte. Men Apornas planet hör mer till denna kategori av science fiction.
För övrigt är det originalet från 1968 vi ska visa i maj. Eftersom det i dagarna både går en och två uppföljare till den, så kan man med fog kalla filmen en klassiker, och en klassiker i månaden vill filmstudion gärna visa.
Allt annat än en klassiker är majseriens första film, som är en ny dansk deckare: Kvinnan i rummet efter romanen med samma namn. En vän tipsade mig för några år sedan om en serie böcker, som enligt henne ”var det bästa sedan millennietrilogin”. Författaren hette Jussi Adler-Olsen, och han hade 2007 börjat ge ut en serie böcker om en kriminalare, som inte älskar sina arbetskamrater och inte heller älskas av dem och därför får ta sig an gamla fall i polishusets källare och därtill tilldelas en städare att hålla någorlunda ordning på både honom och den nya avdelningen. Städaren är en invandrare, som visar sig ha huvudet på skaft och ja – ni fattar upplägget.
Och vännen hade rätt: böckerna är nog det bästa sedan millennietrilogin, och nu har man börjat filma dem. Kvinnan i rummet, filmen, är från 2012 och har Nikolaj Lie Kaas i rollen som den oälskade polisen och svenske Fares Fares i rollen som den oanade kriminalstädaren. Danskarna gick man ur huse för att se den, månne Kirunaborna gör detsamma? Då kanske vi kan ta in filmatiseringen av nästa bok också så småningom…
Eftersom Kristi himmelsfärdsdag infaller på filmstudiodagen torsdag hoppar vi över en vecka, å andra sidan visar vi två filmer sista veckan i samarbete med Pamoja-festivalen på folkhögskolan, precis som förra året. Filmerna ska vara i samklang med Pamojas rättvisetanke och därför består de av dels den indiska Bandit queen från 1994 (om en kvinna som verkligen tar i med hårdhandskarna mot den indiska våldtäktskulturen, om man säger så), dels den engelska Belle, en flicka i Storbritannien på 1700-talet, dotter till en amiral som förlustat sig med en slavinna. Det är bara det, att brittiska adelsflickor på 1700-talet inte brukade vara mörkhyade… Belle är från 2013.
Vårens säsong har dragit folk, så antagligen låter vi innehavarna av majkortet se en film första torsdagen i juni också: Les misérables från 2012. För ovanlighetens skull i dagens Sverige har filmen en fransk titel. Flera andra inspelningar efter samma bok har hetat likadant, vilket kan få en att undra, vad som är så särskilt med den. Förlagan är Victor Hugos roman med samma namn från 1862, på svenska hette den Samhällets olycksbarn (ordagrant skulle det ha blivit ”De eländiga”). Boken har filmats minst tio gånger; i Frankrike och i USA, i Italien och Östtyskland och i England och Västtyskland, som stumfilm och som ljudfilm, i svartvitt såväl som i färg, som tecknad film och som spelfilm, som drama såväl som musikal. Och alla versioner har i original hetat Les misérables! Att till och med Hollywood behållit namnet… Kan det ha rört sig om respekt för den store Victor Hugo, månne?
Fyra av versionerna har förresten i Sverige hetat som boken på svenska, Samhällets olycksbarn. I likhet med H G Wells beskriver Victor Hugo i boken det elände som industrialismen utsätter sina olycksbarn för. Att göra musikal av något med en sådan eländestitel låter inte så lyckat. Men det är just den versionen vi ska visa som säsongsavslutning. Vi får se om Russel Crowe, Anne Hathaway och de andra gör Victor Hugo rättvisa. Och gör kompositören rättvisa! För de antas ju sjunga till Claude-Michel Schönbergs musik.
Hoppas de kan ta ton, annars är de den filmens olycksbarn.
En idé i idet av Björn Forseth
