LEOPARDEN – gratistidning.com 2015-01-12
Leoparden
God kväll!
Regissören anser att det vore olämpligt att visa den här filmen utan ett varnande ord. … Ni kanske blir chockade. … Så om någon av er inte vill utsätta era nerver för denna påfrestning har ni chansen att…
Tja, vi har varnat er.
Så inledde producenten filmen Frankenstein – mannen som skapade en människa, som filmstudion visade i fredags. Den ungdomliga publiken tog kanske ett djupt andetag, men ingen lämnade sin plats…
Den filmen var från 1931, och kanske var man mer lättskrämd på den tiden. Hur skulle de ha reagerat, om de fått ett förhandsbesked från vår tid om att vi klonat fåret Shaun (eller vad djuret nu hette)?
Kiruna filmstudio har väl inte direkt gjort sig känd för monsterfilmer, men smaken är delad och såsom björn är undertecknad allätare. Filmstudions föreställning nu på torsdag kommer med säkerhet inte att inledas med ett varningens ord, trots att filmen heter Leoparden. Man skulle kunna förledas att tro, att det blir mycket rytande och slitande i antilopers ben och inälvor – en riktig splatterfilm, således! Redan nu kan jag emellertid försäkra, att något sådant blodbad blir det inte. Faktum är, att filmen inte handlar om leoparder alls – inte fyrtassade i alla fall. Den som sett fram emot att på stor bioduk få se en fantastisk naturfilm från djupa djungler; den måste jag göra besviken.
Nej, bakom det ståtliga namnet står en italiensk furste i slutet av 1800-talet, spelad av den lika ståtlige amerikanske skådespelaren Burt Lancaster, föregångare till dagens ögonfröjd George Clooney. I likhet med den senare idag var den förre vid mitten av 1900-talet en av Hollywoods mest uppburna hjältefigurer från filmer som Höken och pilen 1950, Röde piraten 1952, Härifrån till evigheten 1953 och Fången från Alcatraz 1962. Från början var han cirkusakrobat, så hans kropp gjorde sig bra i badbyxor eller höftskynke, och han kunde slå knut på sig själv utan hjälp av stuntman.
Men han ville mer än att bara visa bringan. 1963 skulle den store italienske regissören Luchino Visconti göra film av den sicilianske fursten Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden och ville ha den sovjetiske skådespelaren Nikolaj Tjerkasov i titelrollen (furst don Fabrizio Salina), men producenten ville ha en skådespelare ”med pondus”. Mot Viscontis vilja valde de Lancaster, som senare berättade:
De ville ha en ryss, men han var för gammal. De ville ha Laurence Olivier, men han hade inte tid. När jag kom på tal sa Visconti: ”Å nej, en cowboy!”. Men jag hade just gjort Dom i Nürnberg (1961). Den hade han sett, och han behövde tre miljoner dollar, som 20th Century-Fox kunde erbjuda om de tog en amerikansk stjärna, och då gick det som det gick. Det skulle visa sig bli ett skönt äktenskap!
Så skönt började det nu inte. Visconti var så missnöjd med valet av huvudrollsinnehavare, att han trakasserade Lancaster under de första veckornas filmande. Till slut slog Lancaster näven i bordet inför öppen ridå – om man kan säga så om ett uppträde i en studio. Han tog upp regissörens mobbande av honom med sådan emfas, att Visconti föll pladask för det lidelsefulla och allvarliga utbrottet och blev Lancasters vän för evigt (de gjorde också senare en film tillsammans: Våld och passion 1974).
Att Lancaster gått och blivit ”karaktärsskådespelare” lär ha dämpat Hollywoods intresse för honom i framtida hjälteroller.
Burt Lancaster är alltså i Leoparden en äldre, stilig karl, och han har där en rival, som också var sin tids affisch i franska flickrum: Alain Delon. Leopardens kvinnliga spets i triangeldramat är Claudia Cardinale. Om damerna finner Lancaster och Delon oemotståndliga, så kallar undertecknad Cardinale fullständigt underskön. Och triangeldramer, särskilt i slott och herresäten med krusiduller och krås i kostymerna, är väl något som drar alla dem, som gillar passion och drama.
Men allätare får lite annat till livs också. Det är en turbulent tid: det är uppror och riket Italien håller på att enas. Den gamla feodala överklassen, adeln, håller på att förlora sin ställning. En förlorad värld heter det när man filmar adelns nedgång på engelska. ”De sista leoparderna” skulle man kunna kalla det med furst di Salinas ord.
En idé i idet av Björn Forseth
