Den tyste hårdingen

LÉON – gratistidning.com 2016-09-09

Den tyste hårdingen

Har du full koll på din granne? Är du helt säker på, att den snälle farbrorn på andra våningen inte i själva verket är en kallhamrad yrkesmördare?

Så tänker bara den, som spelar för många dataspel eller går för mycket på bio. Som undertecknad. Men jag vet även andra, som kan hysa misstankar. En granne jag förr hade tryckte en gång upp mig mot väggen inne i hissen, när den var på väg. Hon frågade mig anklagande, om jag jobbade för CIA. Det förnekade jag, men om jag vore som hon skulle jag ta nekandet som en misstänkt bekräftelse. Inte kan man ju svara ja på en sådan fråga.

Ännu tidigare, när man sålde Vietnam-bulletinen utanför Systemet, kunde folk ropa »Stick hem till Ryssland!«. Då var man KGB-agent. Så på lång sikt har det liksom jämnat ut sig, om man säger så.

Nog för att CIA och KGB gjort sig kända för »utomrättsliga avrättningar«, men deras grej är nog mer vanligt spioneri och polisarbete är nog mer typiskt för dem. Så kallade yrkesmördare ska väl vara frilansare, inte statstjänstemän. Och i litteratur och film finns de. Kanske i så stor mängd, att deckarläsaren riskerar att se spöken på ljusan dag.

En del författare och regissörer har pippi på den genren. Fransmannen Luc Besson är en av dem. Månne han mött någon yrkesmördare öga mot öga? I alla fall slog han igenom med en riktigt hårdkokt film: Den sista striden (1983). Den var lika hårdkokt som ett hårdkokt ägg, så den behövde inte ens textas på svenska. Handlingen gällde en dyster framtid efter det globala kärnvapenkriget, vars strålning så gott som utrotat kvinnorna och skadat människan talorgan. I den världen spelar den reslige Jean Reno inte en yrkesmördare – yrken finns inte i den nya världen – utan en karl som slåss på liv och död med vem som helst för revir där det finns mat och husrum. Reno blev genom den filmen sinnebilden för den tyste hårdingen. Och det är väl klart, människorna kunde inte tala. Översättningen blev billig.

Reno kom att bli Bessons manlige favoritskådespelare och var fram till den film jag strax ska berätta om med i alla Bessons filmer i stora eller små roller, bland annat i Nikita (1990), som stämmer in på temat yrkesmördare. Fast i den filmen är det en kvinna, som är ett slags statsanställd mördare. I huvudrollen kom Jean Reno 1994 igen, och då uttryckligen som yrkesmördare i den amerikanska filmen Léon.

Hollywood är urbra på att värva begåvningar, men i Léon har fransmännen bakom och framför kameran ännu inte blivit utslätade. Det är en tydlig Bessonfilm med ännu en stenhård Reno, fast filmen är på engelska och utspelas i New York. Det blev sedan så, att man kom att blanda ihop namnen: Léon Reno, Jean Léon eller hur det nu var…

Här kommer farbrorn i trappen in. En farbror som aldrig talar med sina grannar och kanske till och med är lite utvecklingsstörd. Men det finns anledning till hans instängdhet. Léon är ett levande vapen, som bara apteras när det/han får ett uppdrag.

Men så kommer ett tolvårigt barn in i bilden, och Luc Besson och Jean Reno tar ett dramaturgiskt grepp om åskådaren. Barnet är i sig något att fästa blicken vid, ty det är ingen annan än Nathalie Portman, som här gjorde sin debut (som skådespelerska, menar jag). Hon har sedan blivit vår tids Audrey Hepburn, tycker jag (om någon förstår vad jag menar).

På torsdag ses Léon på folkhögskolan. Men låt nu inte denna krönika få er att börja misstänka alla tystlåtna grannar, för allt i världen! De flesta gör inte en fluga förnär. Tror jag bestämt.

En idé i idet av Björn Forseth

Åter