Endast publicerad i Kiruna Annonsblad 2015-04-01
Eländiga
filmformat
När en kamrat en gång satte igång en DVD reagerade jag på bilden: ”Du måste ställa om bildformatet”. Men kompisen såg inget fel, så jag sa: ”Alla människor ser ju ut som piprensare och bilarna som Kalle Ankas bubbla”. Han log och svarade: ”Björn – man vänjer sig”.
Jaha, om man gillar den sortens konst kanske man kan leva med att solen är oval och att schackbrädet är mönstrat med avlånga rektanglar.
I begynnelsen såg bilden på bio ut som den gjorde på filmremsan: den var något bredare än den var hög (se figur 1). (För att inte detta ska bli för invecklat förenklar jag händanefter och kallar förhållandet mellan bredd och höjd fyra till tre, 4:3.) Bilden hade på remsan rundade hörn, och projektorn kunde sällan återge skarpa kanter, eftersom ludd och damm gjorde dem suddiga. Det blev inte snyggt på biografen, så man ramade in den vita duken med en svart duk. För att kanterna skulle bli skarpa och raka maskade man av bilden, det vill säga att inramningen fick lappa över bilden en bit från alla håll. Genom att dukmasken var svart syntes då bara den del av bilden man ville att publiken skulle se (fig. 2).
Detta räknade man med vid inspelningen. I kamerans sökare var det ”biografsäkra” området markerat med en ram. Därför gjorde det inget, om en mikrofon hängande från en stång kom med i bild, bara den var utanför ramen. Mikrofonen skulle ju komma att maskas bort på biografen (när den ändå i en del filmer har synts, har ibland publiken buat…).
En teveapparat maskar för övrigt också av bilden, och när man skapar en dvd gäller det att placera allt viktigt inom markerat ”TV-säkert område”.
Efter 120 års världsomspännande användning börjar idag filmremsan överges. Man behöver inte maska över bilden, om man inte vill, för den digitala projektorn återger skarpa kanter utan ludd. Men då inträffar det som inte får ske: mikrofoner och annat som inte skulle visas – de visas i stället upp hur tydligt som helst! Bland annat därför fortsätter man professionellt att maska av den projicerade bilden.
Redan under stumfilmstiden gjordes filmer i andra format än ”normalbilden”, den vi alltså nyss kallade ”4:3”. År 1927 gjorde Abel Gance i Frankrike en över fyra timmar lång film, Napoléon, där bilden var den normala så länge som den blivande härförarens barndomsår och ungdom skildrades. Men när han började bli en segerrik general tändes två normalbilder till på ömse sidor om den första, de ”skarvades ihop” med bilden i mitten. Resten av filmen hade således bildformatet fyra till ett (4:1) (fig. 3)! Om någon känner till en filmduk med de måtten i Kiruna, så säg genast till! Inte i vårt land – och knappast i månget annat land heller – lär ni se sådana dukar.
Det beror på, att Gances makalösa filmformat aldrig blev standard. Det var både krångligt och dyrt; man måste filma med tre kameror och visa filmen med tre synkroniserade projektorer. Först på 1950-talet, i konkurrensen med televisionen, kom ett av de riktigt breda formaten att slå igenom över hela världen: cinemascope. Det var nämligen varken särskilt krångligt eller dyrt att filma med. Om man ägde patentet till tekniken, alltså… Eftersom patentägaren tog rundligt betalt om någon annan ville göra cinemascopefilmer, så var nu goda råd dyra i kampen mot televisionen. I stället för att fördyra filminspelningen fick man alla biografer att köpa in ny optik som förstorade normalbilden så mycket, att den blev märkbar bredare. Den blev förstås högre samtidigt, men det syntes ju inte tack vare den svarta dukmasken (man satte in en liten mask redan i projektorn också). Höjden förblev alltså som tidigare – och simsalabim hade man fått fram billig vidfilm! Detta format blev allmänt på 1970-talet och kom att ersätta normalbilden i nya filmer.
Det var alltså full rulle i att anpassa biograferna till de nya formaten enligt principen att bildhöjden skulle vara densamma. Men biograferna var ofta formade nästan som korridorer, så antingen byggde man nytt eller om. Om en bio inte hade råd med det, måste filmer med bred bild visas i ”brevlådeformat”, alltså som brevinkastet på en lägenhetsdörr. Med andra ord kom bilden då att bli mindre när den skulle bli större! Den bio som gjorde så skulle uppfattas som oerhört oprofessionell.
Men sådana biografer har i modern tid återuppstått i bland annat vår kungliga huvudstad, när man delat upp gamla jättebiografer i flera salonger, där några då fått dukar som inte rymmer cinemascope annat än som brevlådebild! Upptäcker man det, när man ska till att se en film i storslagen cinemascope kan man gott begära biljettpengarna tillbaka.
Televisionen, då? Jo, det blev genast ”brevinkast” i teveapparaterna! Om vi tittar på dagens filmformat, så finns tre standarder (återigen: förenklat beskrivna): normalbild 4:3, vidfilm 16:9 och scope 21:9. När de filmerna gick på teve kom de att se ut som i fig. 4 – 6 (normalbild – vidfilm – scope).
Så länge det traditionella teveformatet fanns blev scopefilmer som Solaris av Andrej Tarkovskij 1972 (fig. 4 – 6) grovt misshandlade i rutan, antingen genom att bilden blev en smal brevlåda, som man knappt kunde se några detaljer i (fig. 6) eller – gudars skymning – bilden fylldes ut efter att nästan hälften maskats bort (fig. 4)!
Med vårt århundrades intåg kom också platt-teven, som inte bara hade platt skärm utan hade det nya standardformatet 16:9. Det verkade vara förnuftigt, eftersom de flesta filmer alltså gjordes med ungefär de måtten, vidfilm kallat. Men det var fullkomligt idiotiskt! Alla de många filmer som görs i scope visas därför fortfarande som brevlådebild. Se fig. 7 – 9, som återger hur de tre vanliga formaten ser ut i våra nya teveapparater: två format blir rätt, men scope blir fortfarande en ”brevlåda”.
För en lekman verkar det urdumt. Det enda raka hade väl varit att en gång för alla göra scope (21:9) till standardformat på teveapparaterna, när de ändå skulle genomföra en så kostsam reform, kan man tycka. Platta skärmar med sådana mått skulle förstås bli svindyra, men som vi vet med både mobiltelefoner och digital bioteknik är det ett övergående problem, som kan tacklas genom att staten ekonomiskt gynnar övergången till det nya.
Därför hävdar jag, att devisen Film är bäst på bio är vetenskapligt bevisad. Se bara hur det ter det sig på en normal svensk biograf idag (fig. 10 – 12).
Dukmasken öppnar vita duken för varje format så som det filmades!
En tunn, vit ram utanför varje bild är dragen för att visa, att så mycket mer vit duk kan fysiskt nyttjas på en biograf som Prisma eller Nåjdens sal, om man får in en film i ett ovanligt bildformat. Driftig personal kan ordna till det manuellt.
Det kan nämligen behövas ibland, för det finns filmskapare som tycker det är roligt att leka med tekniken eller vill åstadkomma stämningar från olika tidsåldrar med omväxlande färgfilm och svart-vit film eller med omväxlande format. I en 1956 renoverad version av Walt Disneys musikfilm Fantasia från 1940 ser man i normalbild silhuetten av orkestern när den stämmer instrumenten mellan musikstyckena, och varje gång de börjar spela och musiken illustreras med tecknad film går dukmasken utåt och en scopebild visas. Efteråt går den in igen till normalbild, tills nästa musikstycke spelas.
Det skapade stämning men krävde ständigt arbete i maskinrummet eller automation av något slag. Krångligt, men det gick. Filmskapare som är fulla i fan kan vålla ännu mer bryderi. Bilderna i fig. 10 – 12 är alla i rätt format men samtidigt från en och samma film, nämligen Wes Andersons skröna The Grand Budapest Hotel (från förra året!). Bildformatet ändrar sig ständigt från det ena till det andra till det tredje fram och åter under föreställningens gång (för att markera olika tidsåldrar och situationer, antar jag). Med så snabba skiftningar så ofta kan ingen begära, att en maskinist ska sitta på nålar och trycka in knappar för att ändra dukmasken titt som tätt vid varenda föreställning. Det var dessutom värre än så, för så här såg bilderna ut på filmens elektroniska bildplatta (i fig. 13 har jag lagt dem ovanpå varandra):
De hade olika bildhöjd! Hur löser maskinisterna ett sådant dilemma?
Jo, om biografägaren sätter till en extra maskinist under varje föreställning och betalar bägge dubbel lön för visningen av den filmen, så kanske de åtar sig att hålla på att skifta fokus på optiken i ett och ändra dukmasken både i sidled och höjdled, om det låter sig göra elektriskt från maskinrummet. Ifall det över huvud taget går!
Ett annat sätt är att ändra dukmasken manuellt till sitt yttersta höjdläge så att den högsta bilden hjälpligt ryms och scopebilden samtidigt kommer till sin rätt (alltså fyller ut vita duken i sidled). Något kan den höga normalbilden maskas, det är ju normalt, ändå är det risk att någon högtalare eller annat i taket syns som en skugga på duken. Men det får man ta, när fantasifulla regissörer ställer till det, och då blir det som i fig. 14.
Fig. 14 föreställer alltså ett maximalt utnyttjande av en rullduk som bägge biosalongerna i Kiruna Folkets hus har. Bristerna syns tydligt: när det är normalbild kommer publiken att se ljusa fält till höger och vänster om bildkanterna. När det är vidfilm är det också så – men dessutom ett ljust tomrum ovanför bilden. Vid scope fyller bilden hela bredden men lämnar tomrum ovanför sig (och lite undertill).
Begriper publiken vad som händer? Det är frågan. Kanske borde varje föreställning inledas med ett förberedande meddelande till publiken…
Nå, dessa tekniska problem är kära problem, för de har åstadkommits i kreativt syfte av människor med visioner. Men vad ska man säga om de tevebolag, som till exempel våra norska och svenska public service-bolag nrk och svt, som låter producera teveserier som Ögonvittnet och Den fjärde mannen inspelade i cinemascope? Kanhända hoppades de att senare få upp nedklippta versioner av serierna på bio, men man får väl anta att teveserier främst kommer att ses på teve i alla fall. Och då ger de licensbetalarna en bild som är mycket mindre än – som inte fyller ut – tittarnas dyra platt-teveskärmar. – Jaja, det finns teveskärmar i scopeformat att få, men de passar inte vanliga plånböcker och fungerar inte med tevesändningar! Tevesändningarna görs ju gubevars i 16:9-formatet…
Sa jag inte, att övergången till 16:9 på tevemarknaden var en katastrof? Då upprepar jag även: Film är bäst på bio. Vilket skulle bevisas.
En idé i idet av Björn Forseth
