APORNAS PLANET – gratistidning.com 2015-05-15
Primaternas planet
Nej, Apornas planet är inget från Barnkanalen. Det kunde man tro, men det är faktiskt inget att skoja om.
Nog låter väl en titel som Apornas planet som någon av alla de många nyproducerade fantasifulla sagohistorierna för unga vuxna: Mad Max, Avengers, Tomorrowland, Gudarnas hemvist… Alla här nämnda bortser från fysikens lagar såsom jordens dragningskraft, att man inte kan springa ifrån tryckvågen från en briserande granat och att ett levande kranium efter att ha träffats av en slägga inte längre lever. I fråga om Gudarnas hemvist kan jag leva med det, för där är ju ändå Astérix och Obélix i farten.
Missförstå mig dock inte! Även jag rycks med av sagohistorier om jag redan från början känner förutsättningarna. Stålmannen går på en krypto-nit (1983) var en höjdare, och 2012 lät jag mig förföras av Hungerspelen (The hunger games).
Men apor? Små söta vrålapor från Amazonas urskogar som lille Laban i Torgny Anderbergs Anaconda från 1955? Eller förvuxna gorillor som King Kong av årgång 1933, 1976 eller 2005? Som sagt, det är inget att skoja om eller att visa i Barnkanalen. Laban skulle bli en munsbit för anacondan och skönheten bli en munsbit för King Kong. Om han inte vore vegetarian, förstås.
Allvarligt, Apornas planet är bebodd av våra favoritprimater, av schimpanser och orangutanger. Och det har ju långt efter att filmen med detta namn spelades in 1968 upptäckts, att schimpanser inte alltid är så gulliga; att de faktiskt är rovdjur som kan bedriva klappjakt på små söta apor som… en Laban. Och äta upp dem bit för bit.
Hur det nu kommer sig, att en planet är bebodd av apor, som håller homo sapiens – sådana som dig och mig – som boskap, det ska jag inte gå in på, för det handlar ju ändå om en science fiction-film, och vi ska väl behålla spänningen. – Om det nu finns någon spänning att behålla för dagens åskådare, ty denna ursprungliga film har följts av en lång rad uppföljare redan 1970, 1971, 1972 och 1973.
Där avverkades en generation biopublik!
Sedan gick luften ur konceptet fram till 2001, då en nyinspelning av den ursprungliga filmen gjordes. Men ajaj – förutsättningarna för historien hade ändrats. Filmmakarna fick ta fram ett helt annat manus, som för all del inte var så tokigt. Men det fick inga uppföjare.
Där fick en andra generation åskådare sin beskärda del.
Sedan, 2011, så hände det märkliga, att det gjordes – inte en uppföljare utan – en föregångare till alla de andra filmerna (följd 2014 av en uppföljare till föregångaren).
Här befinner sig nu dagens publik.
Och den publiken vet för mycket. Därför ska du, som på torsdag är nyfiken på att se filmstudions film, som lett till att tre generationer biotittare fängslats av förmänskligade apor, inte ta reda på något i förväg!
Ty varför sänds filmens rymdfarare ut att leta efter en bättre planet? I vilken tidsanda gjordes denna den första Apornas planet? Jo – det var både mitt under det kalla kriget och mitt under rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen. För dagens ungdom kan det te sig obegripligt, att mänskligheten kunde vara så terroriserad av tvekampen mellan dessa två supermakter. Jag säger inte att vi var terroriserade av USA eller av Sovjetunionen. Det var själva tvekampen som höll oss på halster, för den tvekampen vilade på det fullt möjliga globala kärnvapenkriget. Idag vet vi, att i både USA och Sovjet uppstod situationer, då tekniken gav vilseledande signaler och atombombsbestyckade bombplan fick anfallsorder och säkerhetsluckan över avtryckaren till interkontinentala atombombsrobotar öppnades. Mänskligheten som vi känner den var minuter från utplåning.
Detta skildrades i två mardrömslika filmer 1964, den ena kallhamrad (Bombsäkert av Sidney Lumet), den andra som makaber satir (Dr Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben av Stanley Kubrick).
Löjligt, kan någon säga som inte var född då. Men jordbävningar som den i Nepal eller tsunamier som den i Thailand och Aceh är som en sticka i fingret i jämförelse. Man återhämtar sig från sådant. Det kunde man göra till och med efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.
Det globala kärnvapenkriget däremot skulle man inte återhämta sig ifrån. Det var något som skulle komma att ske automatiskt, ifall endera supermakten släppte lös sina bombplan eller robotar mot den andre. De höll nämligen järnkoll på varandra, och när den ena parten på sina skärmar såg, att den andra partens stridskrafter passerade den oåterkalleliga gräns, efter vilken anfallet inte kunde återkallas och oundvikligen skulle utplåna Moskva eller Washington, så skulle de själva trycka på sin knapp, varpå Washington eller Moskva lika oundvikligt skulle utplånas. Det var detta som låg bakom uttrycket terrorbalans – idén var att ingendera parten skulle börja, för då skulle bägge förlora.
Men misstag sker och skedde. Vi klarade oss dock. De som skulle trycka på knappen vägrade nämligen i sista sekund att tro på maskinerna, och det var vår smala lycka. Ty i väst som i öst studerade vetenskapsmännen följderna av ett sådant krigsutbrott, som skulle komma att döda hundratals miljoner människor de första dagarna. Kanske skulle det stoppas av kloka militärer och politiker på bägge sidor efter att också New York, Leningrad, Paris och Irkutsk jämnats med marken. Och de fann, att även om det skulle gå att hejda kriget efter ett tag, så skulle det som redan skett ha blivit tusentals gånger värre än Krakatau, Hiroshima och Nagasaki tillsammans.
Bara efter att vulkanen Eyjafjallajökull på Island 2010 släppt upp ett askmoln stoppades nästan all flygtrafik i Europa upp till en vecka. Askmolnet efter Krakataus utbrott 1883 sänkte jordklotets medeltemperatur mer än en grad året efter och förmörkade himlen över hela jorden i flera år. Det globala kärnvapenkriget skulle röra upp jordmassor och brandrök i atmosfären i sådan mängd, att solen skulle förmörkas så länge att hela världen skulle bli tio grader kallare, jordbruk omöjliggöras och döda människor och djur sprida farsoter som tog kål på de överlevande när atomvintern till slut tinade.
Detta var inte uträknat 1968, men att människan som art faktiskt kunde utplåna sig själv var vi skrämmande medvetna om. Man kunde i detta nådens år göra som Stanley Kubrick: tidernas bästa science fiction-film om en utomplanetarisk rymdresa med USA och Sovjetunionen som samarbetspartners, År 2001 – ett rymdäventyr. Men man kunde också som Franklin J. Schaffner göra Apornas planet…
En idé i idet av Björn Forseth
