Indianer och vita

APPALOOSA – gratistidning.com 2016-01-25

Indianer och vita

Du som gillar film MÅSTE bara se Andrej Bergmans filmer!”

Så kunde det låta förr, om man kallades ”cineast”, vilket närmast var ett skällsord för dem, som gillade kraschande bilar och kiss- och bajshumor på bio. Ansågs man som cineast förväntades man vara ”fin i kanten” och föredra filmer om människor som pillar sig i naveln framför en spegel.

Tja, för undertecknad personligen får gärna en läcker skådespelerska pilla sig i naveln på filmduken. Fast då är man en snuskhummer, vilket dock känns lättare att bära än att bli kallad cineast. Vad beträffar Kiruna filmstudio gillar dess medlemmar kort och gott att se film, helst film man kommer ihåg även sedan man kommit ut på gatan efter föreställningen.

Vilda västern-filmer då, kan det vara något för en filmälskare? Ja, älskar man film kan man tala om vilda västern med samma tonfall som om andra genrer. Men vad är vilda västern egentligen?

Den äldsta filmen i Internationella filmdatbasen heter Venuspassage (fast på franska) och är från 1874. Adertonhundrasjuttiofyra! Den är väl bara någon minut lång, men ändå. Den äldsta film som denna databas klassar som ”vilda västern” är från 1894. En minut lång. Det räcker för att imponera under det århundradet. Filmen heter Bucking bronco, vilket ungefärligen torde betyda”Otämjt ök sparkar bakut”.

Det som i verkligheten brukar betecknas som vilda västern är de västliga, glest befolkade och rättsligt otyglade delarna av det som skulle bli eller redan kommit att ingå i Förenta staterna men kanske inte ännu helt rövats från urbefolkningen. Tidsperioden är ungefär då dessa två nämnda filmer gjordes, adertonhundratalets sista årtionden. Inte förrän 1917 dyker ännu en film klassad som ”vilda västern” upp i databasen, därefter en 1919 och under tjugotalet några få till. Vad har vid denna tid hänt?

Jo, indianerna har förlorat landet och storgodsägarna inom boskapsbranschen lagt under sig det, kofösare börjat bli överflödiga och tvingats försörja sig som soldater i krig och efter muck sökt statistroller i Hollywood såsom – kofösare. Det hade även indianer börjat göra (spela indianer på film), när de inte längre kunnat leva som sig själva i sitt gamla liv. Där lades en materiell grund för att göra filmer om en epok, som nu när landet ”civiliserats” började verka lika spännande som vikingatiden samtidigt verkade för nordiska mytbildare.

Från och med trettiotalet lärde sig generationer av amerikaniserad filmpublik (som min), att revolvermän på saloon helst sitter med ryggen mot en vägg av rädsla för fiender. Precis samma råd gav för tusen år sedan det fornnordiska eposet Hávamál sin tids människor:

Träd öfver ingens

tröskel in,

förr’n du späjat och spanat,

förr’n du späjat och spårat;

ty ovisst är att veta,

hvar ovänner sitta

borta på salens bänkar!

Krutröken från dessa pangpangfilmer låg sedan i årtionden tät i västvärldens biografer och skingrades inte av att italienarna på sextio-sjuttiotalen gav sig in i leken och gjorde spaghettivästern. Hollywood tog i stället efter deras stil. Till och med en svensk västernparodi (Wild west story 1964) hann göras, innan luften gick ur genren. ”Fånigt”, tyckte publiken som ledsnat.

Men nu börjar det knalla på igen. The salvation var en dansk västern 2014, och den gick hem. Just nu går en purfärsk amerikansk på biograferna, The hateful eight. Filmstudion vänder skinnrocken efter vinden och fyller vårens patronbälte med några vilda västern-filmer. Denna torsdag med en amerikansk, Appaloosa från 2008, gjord av en som varit med ett tag, Ed Harris, och med några lika fagra som fatala typer som Viggo Mortensen och Renée Zellweger.

En idé i idet av Björn Forseth

(med Peter August Gödeckes översättning av Hávamál)

Åter