SVINALÄNGORNA – gratistidning.com 2016-01-19
Svinalängorna
Den som kom ut med det namnet borde få på nosen, säger en äldre dam boende i Fridhem.
Fridhem är ett bostadsområde i Ystad, det som författarinnan Susanna Alakoski växte upp i. Men hennes roman Svinalängorna från 2006 (film med samma namn 2010) är uppkallad efter området, som den förargade damen strax efter bokens publicering alls inte vill kalla för svinalängor. Beteckningen känns inte igen av traktens folk, som Sydsvenska dagbladet Snällposten intervjuar den 18 december 2006. En annan fridhemmare säger, att ”det enda jag kan tänka mig är att de sa så därborta för att de tyckte vi svinade”. Och då syftar han på patriciervillor på andra sidan områdets huvudgata.
Att det gick vilt till i nybyggda bostadsområden är inget Ystadsfenomen. Miljonprogrammet på 1960-talet skapade fräscha bostäder åt folket i jungfruliga stadsdelar landet runt. De måste naturligtvis få tid på sig att bli något. ”Är det så märkvärdigt att vi har fått statarlängorna att stå upp?” frågade sig Birgitta Andersson i en sketch 1961. ”Svinalängorna” syftar på, att de inte stod upp.
Det är ett mycket skånskt uttryck. På den tiden var inte jordbrukssamhället ännu utrotat. Precis som klasskänslor och -attityder såsom fridhemmarens begreppsanalys ovan och som i Alakoskis roman bland finska arbetskraftsinvandrare, fanns i Skåne en nedärvd konflikt mellan arbetare och bönder.
Jag har träffat folk, som blivit upprörda av uttrycket ”arbetare och bönder”, som om inte bönder vore arbetare. Det är klart, att bönder arbetar, men om man i vårt land idag tänker på en bonde, tänker man på en strävsam person i ett utrotningshotat småbruk. Men i Skåne fanns ännu på sextiotalet fideikommisser och gods, kvarlevor av ett feodalt samhälle. Ägarna av dem kunde kalla sig bönder. Med dem kände enkla småbönder sig inte solidariska. Och där levde ännu ett arbetarklassens hat mot storbönder kvar efter trettiotalets nödår, då arbetare fått jobb och logi hos dem – i ett stall eller svinalänga. Jag kände en gång en urskånsk sotare, som sjöng de sånger som Peps Persson 1977 förevigade för oss andra i Fyra tunnlann bedor om da’n…
Filmen Svinalängorna går denna torsdag på filmstudion. För den, som inte vet något om den eller om boken, så vill jag göra klart, att den inte är ett inlägg i debatten om förortsområden som getton eller om arkitektur. Nej, det är ett drama om ett mycket mer allmängiltigt problem: sprit i hemmet och barn som växer upp och tvingas till alldeles för tidigt ansvar för sina egna föräldrar. Eftersom historien är självupplevd av Alakoski är den väl en sådan, som ”måste ut”. Så börjar många författare. De har något som måste berättas. För en del räcker det med det, de skriver sedan inget mer. För andra rullar det på sedan skrivklådan övergått i skön konst.
Det är också skön konst att göra god film av en god bok. Vår förnäma skådespelerska Pernilla August har regisserat, vilket var hennes långfilmsdebut som regissör. Susanna Alakoskis alter ego Leena spelas som barn av Tehilla Blad, som har sina egna syskon Junior och Alpha som syskon även i filmen. Den vuxna Leena spelas av Noomi Rapace och Leenas man av Ola Rapace. De har inte samma efternamn av en slump utan var vid inspelningstillfället gifta. Som det kan bli ibland!
Men skånska är inte deras grej. Det är väl heller inte det viktigaste i en sådan här pjäs. Alakoski däremot talar skånska och finska. En kombination som jag finner förbryllande. Jag vet, att det är fånigt tänkt. Men inte helt omänskligt, kanske? En av mina arbetskamrater på den tid jag var svetsare var krigsbarn, uppvuxen i Värmland. När han talade finska på jobbet log kamraterna, för att det lät så roligt med finska med värmlandsstuk.
Se alltså på torsdag Ystad från en annan sida än kommissarie Wallanders!
En idé i idet av Björn Forseth
