MIN ONKEL – gratistidning.com 2015-10-13
En rolig figur
mitt i allt elände
Det börjar röra på sig i Kirunas kulturliv, när det bjuds en marsian, en mafioso, en mor och så monsieur Hulot under en och samma vecka.
Om en månad är det filmfestival, men redan är det livligt på bio. Fram tills nu har Kiruna filmstudio och Arctic light filmfestival stått för det breda filmutbudet i Kiruna, det kommersiella har varit mindre. Men nu börjar Folkets hus snart så smått använda biografen Prisma parallellt med Nåjdens sal.
I måndags kväll gick Marsianen på Folkets hus, alltså The martian. Gröna gubbar från Mars har man ju hört talas om och den här filmen handlade om en akterseglad rymdfarare, som verkligen hade gröna fingrar. Någon Blixt Gordon hade inte klarat av att idag bli kvar på Mars, när alla andra åkt hem; man måste kunna fysik, kemi och botanik för att ha en chans. Christer Fuglesang togs inte ut till kosmonautträning för sina blå ögons skull, han var redan docent i partikelfysik.
För ett år sedan såg vi Interstellar på samma ställe och ännu ett år dessförinnan Gravity. Det har uppenbarligen blivit inne att göra seriösa rymdfilmer, alltså vetenskapligt hållbara.
Men ovetenskapliga är också kul att se. Kan man gilla Sagan om ringen kan man gott gilla Stjärnornas krig också. Ett nytt avsnitt av den senare är på väg (fast jag har svårt för att det låter av motorljud och explosioner i tomma rymden).
På fredag har Black mass premiär, en otäck sak om maffia i USA. På teve går Gomorra som serie, den hade filmstudion som långfilm för några år sedan. Där utspelar sig den hejdlösa brottsligheten i Italien. Maffiafilmer tycker en del är dödshäftiga, särskilt några bland den manliga publiken. En allvarlig framställning av mördargängen i stil med den som görs i den fantastiska italienska teveserien Bläckfisken är mitt i allt elände uppbygglig. Rättssamhället håller ju ändå massmördarna på något vis stången med sina dödsföraktande domare och poliser. Men att en del i publiken sitter och brölar av förtjusning när hjärndöda våldsverkare hugger knivstick efter knivstick i en person som redan bundits och lastats in i bakluckan på en bil, bara för att han stönat så att bilens passagerare blivit irriterade (filmen hette Maffiabröder 1990) – den reaktionen fattar inte jag, och människor som reagerar så blir jag ytterst misstänksam emot.
Då är det något lugnare med musik på lördag kväll, antingen Straight outta Compton i Prisma eller Otello i Nåjdens sal. Den senare är en opera av Verdi efter en pjäs av Shakespeare sjungen direkt från New York. Det är kul, bara det. Dramatik blir det då med, för Otello är amiral och mor med kärlekstrubbel. Och jo – han är mor. Förklara det, den som kan. Bäst är väl att se operan själv.
Och mitt i denna filmintensiva vecka ser vi den snälle men ack så klumpige monsieur Hulot igen. På torsdag driver komikern Jacques Tati med nittonhundrafemtiotalets moderna medelklass i Min onkel från 1958. Jag har tidigare beskrivit rollfiguren monsieur Hulot som ”en elefant i en porslinsbutik”. Egentligen säger man väl ”tjur”. Man behöver ju ingen snabel för att pröva att studsa moderna plastföremål och sedan ett vanligt dricksglas för att upptäcka, att dricksglas inte alls studsar mot stengolv.
Nu är ju humor något som uppfattas olika bland oss människor. Jag kände en gång en kille som inte såg något som helst komiskt i Hasse och Tages filmer och sketcher, fast han var från landet som gjorde filmer om herr Puuropää. För min del var det tvärtom: buskishumorn i filmerna om trasproletären Puuropää som är gift med bergsrådets sköna mähä till dotter, vilken glatt passar upp sin vedervärdige gemål med kaffe och bulla på soffbordet mellan hans smutsiga fötter, spretande ur trasiga strumpor, medan han i söndermaskad brynja petar näsan, fiser och rapar genom oborstade tänder (hela karln är oborstad) – nej, den humorn faller inte mig i smaken. Den sortens humor stod dessvärre den ene av de två huvudpersonerna i förra veckans film för, och då menar jag inte rollfiguren Kim Jong Un.
I den jämförelsen blir monsieur Hulot en lisa för själen. I Min onkel är det långt ifrån något högt tempo, och all publik uppskattar inte att det saknas en massa brak! – bom! – krasch! Men monsieur Hulot bjuder i alla fall på ett kraschat glas på torsdag på folkhögskolan. Alltid något!
En idé i idet av Björn Forseth
