Jo – berätta för någon

BERÄTTA INTE FÖR NÅGON – gratistidning.com 2015-02-09

 

 

 

 

Jo –

berätta för någon

I min bokhylla finns en hel del rafflare. Sådana kallar man för det mesta thrillers, vilket är utrikiska. Om vi skrev ordet med gamla goda nordiska bokstäver skulle vi stava det Þrillers. Men eftersom det utrikiska s-et på slutet visar att det handlar om fler än en Þriller, skulle vi väl i stället skriva Þrillrar. När man sedan uttalar det, så trillar bokstäverna så lustigt över tungan. Men det ska de inte! Nej, för en Þriller är inte något lustigt. Det är något rafflande, något spännande! Så jag håller mig till ordet rafflare.

En flitig författare av rafflare heter Harlan Coben. Jag borde känna till honom just av den anledningen, men märkligt nog hittar jag hemma ingen titel av honom. Däremot har han trängt in på mitt specialområde: filmens. En av hans böcker har nämligen filmats. – Bara en? undrar ni. Ja, det undrar jag också, ty för den här filmatiseringen har han nominerats till Edgar Allan Poe-priset tillsammans med sina medmanusförfattare Guillaume Canet och Philippe Lefebvre. Hela filmen har fått tolv internationella priser, så att så illa pinkad kan den inte vara.

Och det är den inte. Rafflande kan förstås en bok eller en film vara på många olika sätt. Ett sätt är som i den tyska filmen Spring Lola av Tom Tykwer från 1998. I den får en tjej ett telefonsamtal från pojkvännen – som vi förstår var ett livsviktigt meddelande – varpå hon kastar luren och rusar ut ur lägenheten, nedför alla fem trapporna och i rasande takt springer genom staden gata upp och gata ned för att hinna stoppa killen från att göra det han ringt om. Hela filmen igenom springer denna tjej mot katastrofen. Min bror var alldeles andfådd när filmen var slut.

Det var ett sätt. Ett annat sätt att göra rafflare är att vänta till rätta ögonblicket, då publiken som minst anar att något ska inträffa. Det kan vara var som helst i filmen. I Jean-Paul Rappeneaus 1700-talsfilm (alltså att den utspelar sig då) Ryttare på taket (Frankrike 1995) råkar den manlige huvudpersonen alldeles efter förtexterna bli upptäckt av fientlig säkerhetstjänst och fäktar sig fri (det är ju 1700-tal, ju) och jagas upp på hustaken i staden, hoppar omkring som en orangutang och svingar sin värja som en grekisk gud i fullständigt rasande takt, så att den som gått på bio för att se ett romantiskt drama blir sittande med fingrarna om popcornet mellan tänderna utan att våga röra sig för att inte missa något.

Efter denna frenetiska jakt blir det lugnare, för åskådaren med popcornet hade gått in i rätt salong: det skulle bli ett romantiskt-historiskt drama, trots allt. Det bara började som rafflare.

I den sovjetiska krigsfilmen Kontroll på vägen av Aleksej German 1986 väntar man sig pang-pang av naturliga skäl och får det också. Mot slutet har partisangruppen planerat att stjäla ett tåg från tyskarna, och det råder spänning i salongen, när de i falska tyska uniformer tar sig in på banområdet. Det som händer går långsamt och naturligt, de ska förstås inte väcka uppmärksamhet. Så går något snett och plötsligt bryter helvetet löst. Folk springer, hoppar, skjuter, missar och strävar mot sina respektive mål i en kamp om sekunderna. Då sitter någon åskådare just med fingrarna om en bit popcorn instucken mellan tänderna och slutar andas av rädsla för att blinka och missa något. Kanske hade han eller hon trott, att det inte skulle bli något mer spännande den här kvällen.

Det är också en variant på rafflare.

Jag vet inte, om dagens unga publik slutar blinka eller andas när det är något rafflande på bio. När jag såg Daniél Espinosas film Snabba cash (Sverige 2010) tillsammans med en 300 andra och en rafflande biljakt mellan tjuv och polis just börjat, tändes plötsligt en luftvärnsstrålkastare mitt i salongen upp mot taket. Den lyste förstås i sidled också – rätt in i mitt högra öga. Strålen kom från ungefär femton stolar bort, där satt en tjej som mitt i biljakten tagit upp sin telefon för att läsa textmeddelanden. Vi var 299 stycken som satt framåtlutade, andäktigt hållandes andan för att inte missa någonting, så jag röt ut åt höger: Släck strålkastaren!

Som en blixt for telefonen in under tjejens rumpa och hon tryckte ned den i fåtöljens djup.

Filmen efter Harlan Cobens bok heter Berätta inte för någon och är en rafflare av hitchcocksk sort. Gjord 2006 av Guillaume Canet börjar den som en mystisk deckare: En mans hustru mördas, och ännu åtta år efter den händelsen finner han det svårt att få ordning på sitt liv. Så återupptas polisutredningen, för det har dykt upp två kroppar och ett blodigt slagträ i närheten av där hans hustru mördades, och nu är mannen plötsligt misstänkt. Som om inte det räckte får han ett e-postmeddelande från okänd avsändare med innehåll som endast hans hustru kunde ha känt till. Strax blir det raffel!

Den filmen visar vi på torsdag denna vecka. Filmstudion säljer inte popcorn, för vi får inte göra vinst. Men det är lika bra det, så att ingen sätter ett korn i halsen och kvävs när spänningen är på topp.

En idé i idet av Björn Forseth

Åter