UPP GENOM LUFTEN – gratistidnng.com 2016-12-20
Rudolf skjuten
En renskötare hittar en kula från ett luftgevär i köttet på en slaktad ren, och inte är det första gången. Kanske var det Rudolf med röda mulen. Något att tala med barnen om, ifall Disneytomtens renar på julafton ser plågade ut?
Julglädjen förtas också av bombningen av Aleppo, lastbilsmassakern i Berlin och mordet på en rysk ambassadör. Ändå förefaller för en del unga svenskar risken för krig vara lika skrattretande som kravet på att de ska betala för filmer de hämtat hem från nätet.
Undertecknad gillar dock, att Försvarsmakten gör riskbedömningar inför en eventuell uthyrning av hamnanläggningar till utbyggnaden av en rörledning i Östersjön.
Men å andra sidan: varför är det mycket värre med Nordstream 2 än med Nordstream 1, som redan byggts? Tyskarna håller ju på med tvåan, så någonstans måste de tillfällighetsvis lagra rören. Russofobin, rysskräcken (som likaväl kunde kallas tyskskräcken, eftersom det är tyska byggare), har blivit sista skriket. Men inte det första. I början av nittonhundratalet varnade man för »ryska sågfilare«:
I synnerhet har benämningen använts om ryska säsongsarbetare som 1899–1914 besökte Sverige och i vida kretsar misstänktes för spioneri. Några bevis för dessa misstankar har dock inte kunnat presteras, och de ryska mobiliseringsplaner som offentliggjordes efter första världskriget ger inga belägg för ryska angreppsplaner mot Sverige.
Så långt Nationalencyklopedin, men redan före världskriget raljerade August Strindberg med denna »ryss-skräck« i Tsarens kurir eller Sågfilarens hemlighet.
När nu Gotland och Karlshamn fallit till föga, måste rören staplas någonstans; det blir väl Kaliningrad i stället för Slite. Men i stället för Karlshamn – var då? Kanske Bornholm? Där har ju Sovjet varit och befriat dem från tysken 1945. Det vore väl en ljuv tanke, om Natolandet skulle upplåta sin ö till den lömske ryssen?
Men nu lackar det mot jul, så vi vill höra något roligt. Då föreslår jag följande:
När glesbygdsbon Harald 1922 står på järnvägsstationen och tar farväl av sin ömma moder och ljuva fästmön Milla för att lämna Stuormohkki och åka till Den stora staden, är han fylld av förväntan: han ska slå igenom!
Han lovar Milla att gifta sig med henne så snart han »lyckats«. I sta’n delar han rum med vännen Halte Ville. Efter ett tag får han jobb som försäljare på NK. I hämningslöst självförtroende pantsätter han kompisens fonograf, köper kravatt och skriver till Milla om att han fått en chefsbefattning på NK.
Det skulle han inte ha gjort. Sådana brev gör mottagarna jätteangelägna att komma på oanmälda besök. Och som om inte det vore nog råkar Harald förolämpa en av stadens bylingar, och det gör man inte ostraffat där och då. Harald föredrar att fly än illa fäkta, men sta’n är inte landet, där man kan fly upp i träd. Här står det skyskrapor, och hinner man inte inomhus kan man ta sig upp på utsidan.
Ty detta utspelar sig inte i Sverige utan i landet som på sina husfasader har utstående lister, som vi alla som sett hollywoodkomedier känner igen (och Harald och Milla heter egentligen Harold och Mildred, medan Stuormohkki är Great Bend och varuhuset NK heter De Vore). Halte Ville är förresten en Bill, och han är halt. Annars var det rätt.
Det handlar nämligen om en film, som spelades in 1923. Då kunde man gapa som man ville medan kameran rullade, regissera skådespelare genom att ropa åt dem hur de skulle agera medan de just höll på med det. Spela in ljud på film hade man inte börjat med ännu. Ljud på biograferna fick man genom att orkestrar spelade i orkesterdiken nedanför duken. På mindre orter räckte det väl med någon kvartett. I sista hand en pianist. Filmer på stumfilmstiden var egentligen musikvideor i jätteskala. Härliga tider!
Harold hette Harold i verkligheten också, med det walesiska namnet Lloyd i efternamn. Hans rollfigur, som går med kravatt utan att ha råd med det och riskerar att bli avslöjad av gamla vänner från byn, går ur askan i elden genom sin dumma idé att fly från polisen som en annan förtida Spindelmannen. Detta klättrande högt över stadens brus och hängande från lister och varuhusklockor, det som fick biopubliken att hålla andan, gjorde filmen till vad vi idag kallar en klassiker. Därför visar filmstudion på torsdag den som en gastkramande skrattkrampande avslappning en sista stund före julafton (om någon ser något motsägelsefullt mellan »krampande« och »avslappning«, så är det bara fyrkantigt tänkande).
Harold klättrade själv. Man kunde trickfilma redan på stumfilmstiden, men dataanimeringar var det inte fråga om. Och mycket gjordes manuellt. Harold klättrade alltså på fasaderna, för han var vig. Men ändå med tummen mitt i handen någon gång: Redan fyra år före denna inspelning hade han förlorat höger tumme och pekfinger, när han i studion hade förväxlat en bomb med rekvisita. Det dolde han så gott det gick med en handske i kommande filmer, så håll ögonen på högerhanden!
Men varför har krönikören inte nämnt filmens namn? undrar kanske någon. Bra fråga. »Arbetarskydd? – Bah!« skulle man kunna översätta originaltiteln Safety last med, men den svenska titeln är Upp genom luften. En inte helt ovanlig filmtitel: så heter två svenska kortfilmer från trettiotalet (den ena om »En dag med trafikflyget på Bromma flygplats«) och två amerikanska komedier från 1937 och 1948. Ändå är det torsdagens film på Folkets hus som är klassikern, en skrattfest som nu rustats upp i ny, digital kopia.
Med inspelad musik i stället för symfoniorkester framför duken.
En idé i idet från Björn Forseth
