THE INTERVIEW – gratistidning.com 2015-10-06
Resa till mord nord
”Även en tusenmilafärd börjar med ett steg”, sa mästaren Lao redan för två och ett halvt tusen år sedan. Att ta tåget den 1.100 mil långa färden från Kiruna till Pjongjang börjar med att gå till järnvägsstationen.
Det skulle enligt min erfarenhet ta 17 minuter hemifrån till järnvägsstationen med tung ryggsäck (till den gamla järnvägsstationen, märk väl, ty detta skedde i oktober 1979). Fast jag började springa insåg jag på Arent Grapegatan med förfäran, att jag inte skulle hinna till tågets avgång. Dåförtiden fanns vid korsningen mot Föreningsgatan en bankomat, och där stannade just en bil och ur den steg en arbetskamrat från verkstaden jag jobbade på för att ta ut pengar. Jag skrek ”Jari, Jari! Kör mig till stationen!”
Det kunde alltså ha slutat, innan det hade börjat, och det hade varit snöpligt. Men tusenmilafärden genomfördes genom Sveriges och Finlands välbekanta skogar, storstäderna Leningrad och Moskva, Uralbergen, Sibiriens björkskogar, längs Bajkalsjöns kristallklara södra strand, över det böljande Texasliknande landskapet med sina boskapshjordar, Heilongjiangs absolut platta och trädlösa stäpper över Yalufloden in i det bergiga koreanska landskap som precis liknar Italien. Resan tog tio dagar, varav sista veckan i en och samma sovkupé, och slutade prick på klockslaget enligt tidtabellen. Där skulle SJ och Norrtåg ha något att lära.
Idag färdas folk tusen mil utan att blinka – med flyg. Det kallar jag inte att resa. Snarare är det som att åka hiss: man stiger på i Sverige och stiger av på våning Thailand, Kina eller Australien. Vad har man då sett annat än andra uttråkade hissåkare?
Alltnog, året 1979 ingick i en tid av kallt krig och tre världar: 1) supermakterna USA och SSSR, 2) de industrialiserade länder som hängde ihop med någon av supermakterna och 3) u-länderna som de andra levde gott på. Idag känner jag inte igen mig i u-länderna, tredje världen är inte vad den var. Världen har egentligen blivit bättre, men Korea är en kvarleva av kalla kriget. Idag tycks ingen minnas hur det såg ut 1979. Norra Korea var ett u-land på väg upp, södra Korea var ett stagnerande u-land. En dag i Pjongjang hörde jag en upprörd nyhetsuppläsare från en transistorradio på taket till en Volvo, som chauffören höll på att putsa. Sydkoreas president hade skjutits ihjäl av sin egen säpochef.
Annat är det idag. Den jättelika bockkranen från Kockums i Malmö står på ett varv i Sydkorea, som blivit en industriell stormakt och också gör bra filmer. Nordkorea skyddar snöleoparder i det vilda och har ett fint akvarium med tackskylt till Skansen vid ingången. De uppgifterna vill säkert många läsare kolla. Men om jag skrivit något ont om Nordkorea hade inga källor efterfrågats. Journalistikens regler gäller inte, när man berättar om det landet. När Berlinmuren föll föreslog Nordkoreas ledare Kim Il Sung, att också muren som delade Korea skulle rivas. Sveriges mest betrodda nyhetsmedium, SR Ekot, rapporterade detta som om muren stod i Nordkorea. De kom inte på tanken, att det goda Sydkorea kunde ha byggt en mur över den koreanska halvön.
Så att resa dit idag är något annat än 1979. I den i år utgivna amerikanska filmen The interview har ett par journalister fått lov att göra en intervju med Nordkoreas nuvarande statschef Kim Jong Un, men innan avresan kontaktas de av sitt eget lands underrättelsetjänst och ombeds att mörda statschefen, när de ändå är där…
Jojo, nog har tiderna förändrats. Säpo begärde ingenting av mig och min reskamrat 1979, och min enda kontakt med amerikaner på den resan var en USA-officer som vid stilleståndslinjen psyk-stirrade mig i ögonen i fem minuter utan att röra en fena.
Filmens tema väckte rabalder i Nordkorea innan den haft premiär. Det var ju inte ett otänkbart tema. Makarna Allyn och Adele Rickett skrev redan 1957 i Befrielsens fångar, hur de som unga på väg till Kina för att studera engagerades av USA-marinens underrättelsetjänst för att spionera, när de ändå var där – vilket slutade illa för dem. Men Nordkoreas upprördhet 2015 hade ingen rim och reson, eftersom filmen inte hade släppts ännu. Ska man racka ner på en film, ska man ha sett den först.
Själv har jag inte sett The interview än och väntar med att racka ner på – eller upphöja – den. På torsdag visar Kiruna filmstudio den på Folkets hus. Inte som ett ställningstagande. Men rabaldret kring filmen gör ju, att den bara måste visas!
En idé i idet av Björn Forseth
