THE WEDDING RINGER – gratistidning.com 2015-12-07
Bröllop med förhinder
Gifta sig – varför då? Den frågan kanske verkar konstig för den så kallade tysta majoriteten i det stora filmlandet där borta. Hos oss gifter man sig ju när man konstaterat, att man hör ihop. När barnen uppfostrats tillräckligt många år borde man ju veta.
Man kan i alla fall ana, att giftermålet hägrar som ett vanligare mål för ungdomar i USA än här i Norden. Man kan ana det av den stora mängd filmer, som handlar om giftermål, gärna med förhinder.
Det kan man driva med också. I en fransk film (Heartbreaker 2010), som filmstudion visade för några år sedan, hade några personer gjort till sin affärsidé att förhindra, att folk gifte sig. Föräldrar kunde i sitt missnöje med dotterns val av partner vända sig till dem för att få henne att ändra sig. Det gjorde ”firman” genom att de läste in sig på allt om det utpekade offret och såg till att en av dem incognito ”råka” lära känna henne och efterhand fick henne att bli kär i den personen i stället. Efter betalning för utfört uppdrag var det sedan bara att rymma fältet.
Romantiken i filmstudions film från 2010 på torsdag utgår från grabbarnas horisont. Grabbgängets. Ett sådant gäng, som står för best man, marskalkar och förstås svensexa. Men, det finns faktiskt pojkar som inte har något grabbgäng. Sådana pojkar är det synd om på film. I verkligheten gör man inte så mycket åt dem, men det borde man kanske? I alla fall passar tanken bra som underlag till en film.
Filmen i fråga heter The wedding ringer, vilket ska låta bra för en svensk publik utan att nödvändigtvis begripas. Mer om det senare. Hjälten är så klart den blyge kille som aldrig haft ett grabbgäng och nu ska till att gifta sig. Konventionerna är viktiga i den miljön, även de informella. För att inte göra bort sig gäller det att skaffa fram ett gäng, eller?
Och då dyker ett litet företag upp i likhet med i den nämnda franska filmen. Dock inte ett som ska sabba bröllopet utan tvärtom förgylla den blygaste viol, om ni tillåter mig att säga så om en karl.
Visst får man göra komedi av både lycka och olycka! Ty det som tycks vara lycka kan visa sig vara det motsatta – och vice versa. Men lycka går också att mäta – kanske inte individers, men folks. I Kanada släpps årligen en FN-initierad lyckorapport, World happiness report, som bygger på, vad 3.000 utfrågade personer per land svarat. Antalet länder i enkäten är 158, och de representerar alla kontinenter. Frågeformuläret täcker en massa områden, och det samlade resultatet ger fingervisningar om att grabbgäng och tjejgäng har stor betydelse (sådant kallas ”sociala sammanhang”). Det har också stor betydelse, om man är fri att följa sitt hjärta eller om man måste ta hänsyn till släkten, vad byn anser eller om det finns religiösa myndigheter att underkasta sig.
Kanske inte oväntat ligger, som vanligt, folken i de sekulära samhällena i nordvästra Europa i topp i årets rapport. Känner sig lyckligast, alltså. Och allt lyckligare känner sig nicaraguaner och zimbabwier. I botten ligger flera afrikanska länder, och de som börjat deppa alltmer återfinns i Mellanöstern och söder därom. (Kan ni förstå flyktingströmmarna?) Men allra mest tappade sugar har grekerna…
Av rapporten kan man utläsa, att tjejer tydligen har egna tjejgäng mer än killar har grabbgäng, för ett klart drag är, att unga kvinnor känner sig lyckligare än unga män, särskilt i Mellanöstern.
Det ställs väl för stora krav på pojkarna. I ljuset av det: ”The wedding ringer” kanske anspelar på Ringaren i Notre-Dame, som via en lyckofirma ska få kyrkklockorna att ringa efter bröllopsakten? Jag är dock inte så säker på det. Mitt modersmål är inte engelska, men ofoget med att sätta engelska namn på svenska företeelser har jag förstått fått komiska konsekvenser ibland. När Scan bytte namn till Swedish meats visste de väl inte, att det av engelsktalande skulle uppfattas som ”svenskt lammkött”. Och då menar jag inte den sortens lammkött man äter.
The wedding ringer kanske anspelar på biljardspelet ringer, att någon leker med de lyckliga tu? Eller att firman agerar ringkastare i ett brädspel där flickan ska fångas in? Eller, som i den franska filmen, att brudgummen byts ut mot ett falskt alternativ?
Filmbolagen i Sverige bryr sig inte om, ifall publiken fattar poängen med titeln, till och med en dansk film fick ju en engelsk titel för att det ju låter så tufft, som jag berättat om förut. Men roligt ska vi ha med The wedding ringer” ändå!
En idé i idet av Björn Forseth
