ALFF – gratistidning.com 2015-11-03
Alf
Alf? – ska det nu bloggas om vättar och skogsrån också!
Ja, vad ska stackars annonsbladsläsare tro, när det står Alf som rubrik? Alltsedan böckerna och filmerna Sagan om ringen känner även yngre generationer till den nordiska mytologins skogsväsen, som utan filmerna kanske hade fallit i total glömska. Ett av dessa väsen är alven. Förr skrev man en alf men flera alfver, idag skriver vi med enbart med v (utom när vi döper pojkar efter dem, då stavar vi Alf – den feminina formen är älfva = älva). Den där omstavningen görs med andra namn också: Ulf är ulv (en ulf, flera ulfvar). Det är – som alla vet – detsamma som varg. Honvarg blir då Ylva.
Åter till rubriken, som varken syftar på sagoväsen eller någon man som heter Alf. Här menas Alff med två f, Arctic light filmfestival. När den gode läsaren på onsdag kväll denna vecka får Annonsbladet och läser dessa rader, har vederbörande missat filmfestivalens öppningsfilm.
– Varför har du det, käre läsare?
Det är ju så, att Alff börjar på onsdag kväll och håller på i åtta dagar, och det evenemanget begriper jag inte, hur någon kan missa!
Nå, vi har alla våra intressen. Själv brukar jag bugga på onsdagsaftnarna. Andra sjunger i kör. Några kanske spelar schack? Jag buggar dock aldrig den onsdag då Alff börjar!
Under många år med klent bioutbud på Folkets hus har två frivilliga filmsällskap stått för det stora utbudet med upp till fyrtio filmer vardera: Alff med 40-talet filmer på 8 dagar och Kiruna filmstudio med film varje torsdag i 40-talet veckor. Men Folkets hus har nu börjat ta upp kampen genom att köra kommersiella visningar i bägge salongerna, inte bara den ena. Bra!
Nå, öppningsfilmen (som du kanske missat genom att sitta och läsa dessa rader i stället för att vara på Folkets hus) är, som sig bör, en rätt mysig historia. Fem trappor upp handlar, som den skärpta biobesökaren kan ana, om en lägenhet. Eller snarare om det par som bebor den, och de är bägge gamla i gamet: Kvinnan heter Diane Keyton i verkligheten och mannen Morgan Freeman. Den som sett amerikanska filmer någon gång det senaste årtiondet vet, att dessa bägge skådespelare är till åren komna. Lägenheten i fråga finns i staden New York men har ingen hissförbindelse med gatuplanet. Således vill paret skaffa sig en ny bostad, innan knäna ger upp.
Av denna film kan man lära sig, att priset på en lägenhet i New York är fullt i nivå med priset på en lägenhet i Stockholm. Men bara att se Keaton och Freeman tillsammans är värt det.
En annan mysig film heter En lugn stund. I den är det inte en lugn stund. ”Hjälten” från skrattfesten Bröllopskaos på filmstudion i våras, Christian Clavier, är också en något till åren kommen skådespelare, vars rollfigur på loppmarknad finner en gammal LP med en unik jazzinspelning. Glad i hågen går han hem med den för att njuta av en nostalgikick. Men – surpris, surpris! – någon dyker upp och pockar på uppmärksamheten, och sedan kommer någon och vill honom något, sedan någon… Låter det ointressant? Vill du ha en lugn stund ska du inte se den här rullen.
Sverige visar klass med bland annat ett par grymma skildringar av vårt land idag. I Tjuvheder förekommer ett husvagnsläger som inte har med rumänska tiggare att göra utan bebos av svenska existenser i utkanten av lagen. En tjej hamnar där sedan hon genom att knarka mist sin lägenhet, och för att betala en skuld lurar hon några hon inte skulle ha retat upp. Amatörer samverkar med skådespelare som Lo Kauppi, och handlingen knyts ihop med knorr.
I Flocken är händelseförloppet så likt det som hände i Bjästa 2010, att anhöriga försökt stoppa filmen. En högstadieflicka anmäler en klasskamrat för våldtäkt, men ingen tror henne. I stället angrips hon själv av hela samhället. Inte heller denna film bärs upp av så många kända namn, enda kändisen är väl Henrik Dorsin.
Precis som Kiruna filmstudio vinnlägger sig Arctic light filmfestival om bredd i sitt utbud med både roliga och oroliga filmer, än rafflande, än vackra. Och från en massa olika länder: från USA och Iran, från Irland och Island… Av de tyskspråkiga filmerna handlar flera om efterdyningarna av andra världskriget. I Phoenix dyker en kvinna upp med livet i behåll efter koncentrationslägret som en annan fågel Fenix, men med nytt ansikte efter det som hänt i lägret. Hon söker upp sitt livs kärlek, sin man – som inte känner igen henne och kanske inte är den hon trodde honom vara. Kvinnan spelas av Nina Hoss, som alla som ser den nya omgången av Homeland på teve känner igen.
En labyrint av lögner utspelas också direkt efter kriget. En annan före detta koncentrationslägerfånge känner av en händelse igen en av sina lägervakter – som nu är lärare på en skola! Men en anmälan leder ingenstans, för ingen vill prata om kriget mer. Att en tortyrexpert undervisar barn upprör ingen – utöver en oerfaren journalist. Även denna filmhjälte spelas av en som förekommer i Homeland: Alexander Fehling.
Sent på fredags- och lördagskvällen visas rysare. Eller spökfilmer. Min krönika förra veckan uttryckte skepsis mot sådana, men The babadook visade sig tillhöra den sällsynta kategorin ”Spökfilmer med Björnsmak”. Då nämnde jag andra i den kategorin, anmärkningsvärt spanska hela bunten, och deras regissör Guillermo del Toro ligger bakom en på denna festival också: Crimson peak.
Åtminstone en film i ens smak kommer man att kunna finna, för Alff har något för envar. – Inte för landshövdingar, de aaanar inte, att Kiruna har en filmfestival på 26:e året. Men för varje Kirunabo. Det är mitt stalltips.
En idé i idet av Björn Forseth
