Björn Forseth
Polanski
och
Dickens
Inledande föredrag 2011-04-14
till Kiruna filmstudios föreställningar av
Oliver Twist
och
The ghost writer
med sentida korrekturrättelser
De som kom på förra veckans föreställning på folkhögskolan vet, att föredraget uppsköts till idag. Då var det Oliver Twist jag skulle tala om, Roman Polanskis film från 2005, i kväll ska vi se hans senaste: The ghost writer.
Detta betyder förstås ”spökskrivaren”, vilket inte är en helt ovanlig företeelse. Det är populärt bland avdankade politiker, affärsmän och andra med stora egon eller händelserika liv att anlita någon annan att formulera sina livs historier, när de själva inte har formuleringskonstens gåva. Men skam den som tänker illa därom. Sådana anlitade författare i stället för författaren själv kallas alltså spökskrivare.
Möjligen tycker filmbolagen att de med en engelsk titel kan locka unga åskådare som inte genomskådar namnet utan tror att det är något slags skräckfilm de ska se. Och varför inte, när Roman Polanski har gjort den? Ty denne man gjorde sig tidigt känd för att beskriva skräckartade händelser på bioduken.
Efter att ha gjort en rad kortfilmer i hemlandet Polen, där han studerade på Statens filmskola i Łódź, och även ett par kortfilmer i Frankrike efter examen på filmskolan 1959, slog han igenom med buller och bång med sin första långfilm Kniven i vattnet 1962. Han fick en oscar för bästa icke-engelskspråkiga film, som var den första betydande polska efterkrigsfilmen utan krigsmotiv. Den blev också en kassasuccé i väst, och undertecknad minns, att den gick som fotoserie i ungdomstidningen Bild-journalen. Det säger väl något om kulturutbudet på den tiden, att en polsk film med okänd personbesättning kunde behandlas i en populär ungdomstidning som vore den Pirates of the Carribean eller något.
”Kniven i vattnet” tycks i förstone alldaglig men har ett mycket otäckt innehåll, där ett par vanliga människor träffar en tredje, som efterhand visar sig vara allt annat än vanlig.
Polanski tyckte inte kommunismen var kul i längden och flyttade till Frankrike och sedan till Storbritannien, där han gjorde ny succé med Repulsion 1965, ännu en otäck film om vanliga människor som inte alltid visar så vanliga sidor, där en ung Catherine Deneuve jagas av sina inre demoner. Jag minns att folk i salongen skrek vid ett tillfälle, när en svängande spegeldörr ett försvinnande ögonblick visade något i spegeln där inget borde ha varit…
Året efter gjorde han en annan engelsk film med det franska namnet Cul-de-sac, vilket på bägge språken betyder ”återvändsgränd” och är en måhända mindre skräckfylld och mer bisarr komedi.
Nästa år igen, alltså 1967, var det komedidags igen, åter bisarrt och en aning otäckt: Vampyrernas natt. Filmen är en parodi på vampyrmyten, men vampyrerna vinner…
Polanski spelade själv med i den och gifte sig sedermera med dess kvinnliga huvudrollsinnehavare, Sharon Tate.
Ett år till gick, och så var Polanski i Hollywood och gjorde Rosemary’s baby med Mia Farrow som blir på smällen av ingen mindre än djävulen. Nu tangerade han stämningen i ”Repulsion”, och kassasuccén blev om möjligt ännu större.
Därefter gjorde Polanski några års paus, jag återkommer till varför. Återkomsten 1971 blev fullständigt humorbefriad: Macbeth i en ruskigt blodig version som uppfyllde den bibliska våldsamhet Shakespeare hade beskrivit.
Nu hoppar jag i mannens digra produktion fram till The pianist 2002, där han åter filmade i Polen om en man i Warszawas judiska getto överlevande i ruinerna kriget igenom, delvis med hjälp av en tysk officer. För denna film höstade Polanski in en mängd priser, bland annat en oscar till, vilken han inte vågade åka och ta emot.
Så, låt oss koppla samman Pianisten-filmen med det verkliga gettot under andra världskriget. I ett sådant getto i staden Kraków spärrades Roman Polanskis familj in efter den tyska ockupationen. Som sexåring bevittnade han själv en deportation av kvinnor, där en av dem inte kunde hålla takten och helt sonika sköts ihjäl inför pojkens ögon av en tysk soldat.
Föräldrarna fördes bägge till koncentrationsläger, till var sitt. Mamman dog och pappan överlevde. Men pojken Roman hade redan flytt från gettot 1943, som tioåring. Han överlevde liksom pianisten kriget, bland annat genom att ty sig till kristna familjer på landet, lära sig kristna seder och bruk och ändra namnet till ett som klingade mer kristet. Han höll dock på att avslöjas av en nitisk katolsk präst, som inte tyckte han var ”en av dem” och under sin kringströvande krigstillvaro användes han en gång av tyska soldater som måltavla under en skytteövning.
Möjligen finns det en psykologisk förklaring till Polanskis många gånger människopessimistiska filmer, och kanske finns det mer än jag har nämnt.
Roman Polanski skildes från sin polska hustru samtidigt med att han gjorde ”Kniven i vattnet”. Äktenskapet med Sharon Tate 1968 efter ”Vampyrernas natt” blev inte långvarigt, för ett och ett halvt år senare fick hustrun uppleva en verklig vampyrernas natt, när Roman var och jobbade i London. Den påtända så kallade Mansonligan tog sig in i familjens hem och torterade och lemlästade Sharon Tate till döds. Sin frånvaro den natten säger sig Polanski aldrig ha kunnat försona sig med.
Som om inte det var nog misstänkte den amerikanska polisen i början honom själv för inblandning i mordet med argumenteringen, att han ju var lagd åt det bestialiska hållet; det hade man ju sett på bio…
Polanski är sedan 1989 gift med en fransyska och bosatt i Frankrike men vågar alltså inte åka till USA. Orsaken därtill är inte Mansonmordet utan att han 1977 åtalades för övergrepp på en 13-årig fotomodell, varpå han raskt stack till Europa, där han faktiskt för två år sedan greps i Schweiz och riskerade utlämning på amerikanernas begäran. Begäran villfors dock inte.
Och vad har detta med ”Oliver Twist” att göra? Jo, för er som såg den filmen förra veckan måste det nu ha gått upp en talgdank. Tioårige Polanskis egna upplevelser under andra världskriget är ju inte långt ifrån tioårige Oliver Twists!
Charles Dickens skrev populära romaner i mitten och andra halvan av 1800-talet, vilka gick som följetonger i tidens tidningar. Ofta skrev han avsnitten allteftersom med dramatiska slut, som skulle tvinga läsarna att köpa nästa nummer för att få reda på hur det gick. Precis som i moderna tvåloperor utan slut fick han motta läsarnas synpunkter och önskemål och tillfredsställde dem ibland. Slutet på historien var alltså inte alltid given.
Dickens produktion är så diger, att jag inte kan nämna alla hans verk. Flera andra romaner än den om Oliver bär personnamn som David Copperfield, Nicholas Nickleby och Lilla Dorrit och filmatiseringarna är åtskilliga: Lysande utsikter, Två städer, En julsaga och så vidare.
Visste ni förresten, att det är ur ”En julsaga” det engelska namnet på Joakim von Anka kommer? ”En julsaga”, även kallad En spökhistoria vid jul eller dito på prosa med mera, (i original A Christmas carol in prose, being a ghost story of Christmas) handlar ju om en gniden gammal rik man i ett stort och dystert hus. Han hemsöks under julen av vålnader som varnar honom för att hans snåla leverne kan ta en ände med förskräckelse. Gubben heter Ebenezer Scrooge. Den dåförtiden hemliga disneytecknaren (Walt Disney tecknade ju inte sina serietidningar själv) Carl Barks gjorde sin version av ”En julsaga” i en serie som hette Jul på Björnberget, vari han uppfinner en farbror till Kalle Anka, en som bor i ett stort hus och är ruskigt snål, Joakim von Anka. På engelska heter han Scrooge McDuck…
Det var en avvikelse från ämnet Dickens, som inte bara var succéförfattare med viss stämpel som pekoralsnyftare, utan han beskrev den begynnande industrialismens klassamhälle med dess misär och lyx sida vid sida under den tid det hände och gjorde därvid en insats. Ni som såg filmen kan fundera på beskrivningen av brott och straff för hundrafemtio år sedan. Skulle ett mord väcka en så fruktansvärd avsky idag som det gjorde i ”Oliver Twist”?
Och för att återknyta till Polanski, så kan man väl inte anklaga honom för att frossa i det våld som förekom? Snarare har han väl beskrivit det lika varsamt antydningsvis som Dickens på den tiden gjorde? Och inte har han väl gjort en enkel snyftare, som tolkningar av ”Oliver Twist” lätt kan bli? Har kanske Polanski gjort sina erfarenheter till Olivers och därför inte fruktat att låta honom bevittna den dödsdömdes vånda och fasa inför avrättningen på ett så realistiskt sätt, att filmen knappast kan anses vara lämplig för yngre barn?
Nu hade vi utlovat att presentera någon som hade varit med och gestaltat Oliver Twist på scen. Ett ögonblick bara, så ska jag hämta honom.Och här har vi honom.
När jag var 11 – 13 år bodde vår familj utanför Stockholm. Då jag var tolv annonserade den stora galateatern Oscars-teatern efter barn, mest pojkar, till statistroller i en musikal efter Dickens roman. Musikalen skulle heta Oliver! och ha Jarl Kulle i rollen som tjuvhövdingen Fagin. Till de två stora barnrollerna Oliver och Räven behövde de pojkar, och de behövde en mängd pojkar att spela arbetsstuguhjon och tjuvgrabbar också.
Utan min vetskap anmälde min mor mig som sökande. Det kom därför ett brev, vari jag uppmanades att träna in en sång och en text ur någon bok. Vid den tiden var jag inte lika kaxig som idag, då jag står och håller mer eller mindre löst sammanhållna föredrag om filmer jag ännu inte har sett, varför brevet kom något ovälkommet. Men jag backade inte ur. Dock gjorde jag som idag: väntade med förberedelserna tills det nästan var för sent. Läsa en boktext var jag inte rädd för, men att sjunga Vi gå över daggstänkta berg som alla andra säkert skulle göra tänkte jag inte.
Vi hade en då mycket populär EP-platta hemma där Povel Ramel sjöng The gräsänkling blues. Förvisso visste jag inte, vad vare sig gräsänkling eller blues betydde. Jag hade precis börjat med engelska i femman, för övrigt. Låtens innehåll med fyra ”scandal beauties” som Povel haft hemma en natt förstod jag lika lite som vad han menade med att han därpå ”var lika vissen såsom cissusan ser ut” (som är en krukväxt, har jag hört som vuxen). Men roligt lät det.
Alltså tränade jag in denna sång efter att ha spelat den femtioelva gånger på skivspelaren för att skriva av texten. Piano hade vi men inte noter, så det fick gå ändå.
I början av nittonhundrasextiotalet var det ingen som hindrade en tolvåring att cykla från en förort in till Stockholms centrum alldeles ensam, när han inte ville skämmas för medföljande föräldrar. Där fann jag adressen, en knappt märkbar liten bakdörr till den stora teatern, med en rynkig, rökande inspicient i en lucka innanför dörren ställande allvarliga frågor till en om vad man var för en. Rena Dickens-stämningen.
Sålunda hamnade jag bland sminklogerna och fick vänta på min tur. När den kom kallades jag bakvägen in på teaterns stora scen, som var tom sånär som på pjäsens andreregissör, ett piano och en pianist. I den halvmörka salongen blänkte några glasögon från regissören och några andra.
Jag hälsade och presenterade mig nervöst och tillfrågades vad jag skulle sjunga. När jag sa namnet på stycket, förnams en flämtning från salongen, och andreregissören föste fram mig mot kanten mot orkesterdiket.
Då tog rampfebern överhanden. Jag måste till varje pris uppskjuta fasan men kunde inte komma på något annat sätt än att fråga: ”Får man ackompanjemang?” ”Javisst”, sa andreregissören och visade med armen mot pianot och dess pianist, ”hade du ackompanjemang hemma, då?” ”Nej”, måste jag sanningsenligt svara, varpå jag bryskt föstes fram till orkesterdiket igen, varifrån jag nyss hade backat: ”Då så!”
Det fanns ingen återvändo. Jag tog ett djupt andetag och började sjunga:
Min fru har rest till Mölle
till Mölle by the sea
Hon for för fjorton dar sen
och jag kände mig så fri
åhåhå-håååå-håå
nu skulle här jumpas och joy…
Efter bara några strofer var rampfebern som bortblåst och jag sjöng för full hals. Jag blev till och med sur, när andreregissören stoppade mig innan sången var slut.
Ty andreregissören tyckte det räckte och föste mig till pianot, där jag nu fick sjunga – med ackompanjemang – ”Vi gå över daggstänkta berg”.
Textläsningen gick som en dans, precis som det brukade i skolan, och när jag lämnade scenen var jag så uppblåst att jag gjorde en tuff hälsningsgest mot glasögongestalterna i salongen (vilket var lite uppstudsigt på den tiden) men kände en viss uppmuntran i form av skratt därifrån.
En tid därefter kom en kallelse till en andra omgång i uttagningsprocessen. Med brevet följde ett utdrag ur manuskriptet till ”Oliver!” och handskrivna noter på ark i ett underligt format med sångtext till en sång. Manuskriptutdraget var en scen, där hälften av de uttagna skulle spela Oliver och hälften tjuvpojken Räven. Sångtexten var mycket svårsjungen, för den innehöll för mig väldigt höga toner.
Den omgången i uttagningen kunde jag inte hindra min mor från att komma på med min lillebror. De och alla andra ungar och föräldrar fyllde Oscarsteaterns salong, medan vi kombattanter två och två kallades upp på scen, som innehöll en enda kuliss: en upphöjning som skulle föreställa trappavsats eller trottoarkant. Det handlar om den scen i filmen, där Oliver hade anlänt till London och vaknat upp på en dörrtrappa mitt i sta’n.
Till saken hör, att i boken och filmen talar alla tjuvar och banditer Londonslang, så kallade cockney. Detta hade försvenskats sålunda, att dessa roller skulle prata ett slags ekensnack, Stockholmsslang. Jag hörde till dem, som skulle spela Räven och således snacka ekentugg.
I scenen i fråga skulle Oliver sitta och hänga på trappavsatsen och stirra på den självsäkert spankulerande Räven, som när han upptäcker Oliver haja till, stanna och fråga honom irriterat: ”Vad stirrar du på? Har du aldrig sett en snitsare förut?” varpå Oliver skulle svara ”Nej, aldrig!” Sedan skulle Räven fråga ut den oskuldsfulle Oliver och efter dennes alla okunniga svar utbrista ”Du var mig en riktig gröngöling”.
Så blev det då dags. Jag kallades upp och placerades i kulissen, medan en annan pojke kallades att sitta på trappavsatsen. Så ropade andreregissören ”Börja!” varefter jag började spankulera, nonchalant visslande. Så låtsades jag då få syn på den fånstirrande Oliver och hajade till, vände mig mot grabben och ropade med händerna i sidorna: ”Vad stirrar du på? Har du aldrig sett en gröngöling förut?”
Det skratt som vrålade mig emot från hela Oscars parkett och balkonger krossade alla drömmar om en teaterkarriär jag eventuellt hade haft, och jag ville sjunka genom jorden. Döm om min förvåning, när jag efter en stund ombads gå ut och göra om scenen.
Slutligen blev jag en av de 26 utvalda pojkarna (det var två flickor också). Eftersom barnarbete krävde lagdispens, måste vi vara två gäng med 13 + 1 i vardera och spela varannan kväll. Till Oliver och Räven utsågs dubbla par. Rävarna blev pojkar som hade teaterfamiljer i bakgrunden. Vi andra blev statister.
All sångträning och alla repetitioner genomfördes på heltid under sommarlovet. Det behövdes en Fagin-typ för att hålla ordning på oss ibland, och jag blev en gång väldigt irriterad på, att det hela tiden under inträningen av en sång var någon som inte tog de höga tonerna rätt.
Den pojken visade sig vara jag.
Sedan fick vi dela på de offentliga repetitionerna och premiären och under veckornas gång ta varannan föreställning. Vi pojkar öppnade föreställningen genom att sjunga ”Mat, underbar mat” på arbetsstugan, där Oliver strax skulle be om en portion vattgröt till. (I filmen kallade de gröten något annat.)
I teaterns tunga ridå fanns ett litet titthål, där man kunde se hur mycket folk det var i publiken. På generalrepetitionen och premiären var det förstås utsålt, och när ridån gick upp och vi pojkar stod vid matbordet på arbetsstugan och skulle sjunga, var min rampfeber lika stark som vid den första uttagningsomgången. Men orkestern spelade, och när rätt ton slogs an fanns ingen återvändo, och på ett ögonblick var rampfebern lika bortblåst som den gången tidigare.
Recensenterna sågade emellertid uppsättningen, och publiken glesnade. Efter fyrtio föreställningar lades den ner, vilket i Kiruna skulle ha räckt och blivit över men i huvudstaden var fiasko. Själv var jag med i 22 av föreställningarna.
De erfarenheter jag gjorde var bland annat att skådespelarna inte var så värst intresserade av oss barn – inte nonchalanta mot oss, bara inte särskilt intresserade. Det var däremot baletten, de dansande och sjungande vuxna statisterna, som bestod av unga kvinnor och män, som uppträdde kamratligt mot oss, vilket var en ovanlig upplevelse för oss, när den kom från vuxna.
Alla spånade, improviserade. Man fick tydligen göra avsteg från manuskriptet, när det föll sig. Det gjorde även vi barnstatister ibland, när vi genomförde våra stöldövningsnummer med Fagin, Jarl Kulle. Ibland missade vi att helt gömma den stulna näsduken, och då log Kulle så att bara vi såg det, och så hittade vi snabbt på något annat.
En sak gillade inte bara publiken utan även recensenterna: oss barn. Vi var väl gulliga, kantänka. En av de många saker recensenterna anmärkte på var de stela och sterila kulisserna.
Men när jag såg Roman Polanskis ”Oliver Twist” slogs jag av ett starkt déjá vu på flera punkter, en av dem var kulisserna. Jag kände igen mig! En annan igenkänningspunkt var när Fagin sitter och leker med alla smycken och klockor han har samlat på sig. När jag såg Ben Kingsley göra det i filmen, såg jag framför mig Jarl Kulle. Vi grabbar låg ju kvar i kulisserna och låtsades sova utanför ljuskäglan som riktats mot Fagin. Vi skruvade på oss och försökte kika på Kulle hela tiden.
Bokens och filmens Nancy var teatermusikalens primadonna, som spelades av en dansk stjärna, Grethe Thordahl. Till skillnad från de andra skådespelarna visade hon och hennes man dirigenten faktiskt intresse för åtminstone ett av barnen, mig. Men det är en helt annan historia, som emellertid fick mig att vid nedtecknandet av dessa rader söka henne på nätet för att se, vad det blivit av henne.
Hon hade avlidit 2004.
Med det för mig sorgliga budet känner jag, att det här alldeles för personligt färgade föredraget nu räcker. Det är hög tid att se kvällens film!
