TRACKS – gratistidning.com 2015-03-02
Kameldamen
Nu trodde väl någon, att Annonsbladet skulle börja publicera Alexandre Dumas kända roman Kameliadamen som följetong. Men det står faktiskt inte Kameliadamen i överskriften, felskrivningen är avsiktlig.
Omkring 1975 hade tre fjärdedelar av nittonhundratalet klarats av utan att mänskligheten utplånat sig själv i ett atomkrig. Just då tog Vietnamkriget slut, i vilket stormakt A ändå hade lyckats utplåna en rätt betydande del av vietnameserna. I den så kallade västvärlden blev detta att Vietnam inte kuvades en seger också för alla de aktiva, som stött frihetskampen. Det fanns också en övervintrande grupp aktivister, som kanske var mer aktiv med blommor och bin och att leva ut sitt innersta än att ta verklig ställning. Dom kallar oss mods fanns det en svensk film som hette 1968. ”Dom kallar oss hippies”, tänker jag närmare på. Någon sådan film fanns inte, men hippies och flower-power fanns. Det är väl därifrån uttrycket flummig kommit, kantänka. Faktum är, att det är belagt sedan 1973, alltså vid denna tid.
Och vad hände då en hippie i Australien vid denna tid? Född 1950 var Robyn Davidson då i rättan ålder för att visa framfötterna.
Här kan tarvas en förklaring för yngre läsare. Idag kan det vara svårt att förstå, att just innan den här perioden fick inte flickorna delta i fotboll på gymnastiklektioner och vi grabbar uppfostrades att dra ut slanan i tid, så att inte tjejen blev gravid. Men preventivpillret kom som en riktig flower-power, och tjejer insåg att de var fullvärdiga medborgare och också borde få både spela fotboll och göra allt annat som killarna fick göra.
Det hade just Robyn Davidson kommit fram till. Hon stack till en avlägsen plats, Australiens svar på Rostujávri: Alice springs. Därifrån ville hon vandra genom öknen ut till havet, en sträcka på en sådär 270 mil. Att alla karlar sa till henne, att det där inte var något för fruntimmer och att hon inte skulle klara av det ändå – det blev, som vi kunde ana, rena rama sporrarna för henne att sätta färden i stånd.
Hon genomförde till slut fotvandringen tillsammans med en jycke och fyra individer av släktet Came’lus. Kameler alltså, och sålunda är det hon som var Kameldamen. Detta sagt med full respekt! Det var precis vad urinvånaren och konstnären Jean Burke kallade en tavla till hennes ära 2011. Burkes fader hade lärt Robyn att hitta vatten i öknen. Man måste ge henne en eloge för att hon förberett färden genom att läsa ett av de lokala språken, pitjantjatjara.
Robyn, fortfarande en hippie enligt egen utsago, lever idag i högönsklig välmåga, vilket antagligen inte är fallet med hennes dåtida reskamrater. Nu har hennes äventyr blivit film. Först hade hon skrivit ned sina erfarenheter i boken På kamelrygg genom öknen (i original heter den som nu filmen också gör: Tracks – det här är ett exempel på en knivig situation, som en översättare kan råka i. Hade titeln fått bli ”Spår”, skulle många trott att den stod att finna på hyllan för jakt och fiskelitteratur). Att boken fanns skulle ju räcka för att skriva manus på, men att huvudpersonen också fanns i livet var säkert en tillgång vid inspelningen, som hon medverkade vid.
Den här filmen om kameldamen, Tracks (hade premiär 2014), visar nu filmstudion. En gammal vän till mig förklarade en gång, varför han aldrig läste romaner: ”Varför skulle jag läsa något som är påhittat? Jag blev nog svaret skyldig, men den här historien om kameldamen är ju inte påhittad, så där finns ett starkt argument att gå på bio för den, som gillar självupplevda berättelser, där människor klarar livhanken mot alla odds. Och mycket riktigt: när filmstudion för något år sedan visade en annan sannfärdig film om en person, som ensam ute i vildmark utan telefontäckning fastnat med ena armen under ett klippblock han omöjligen kunde komma loss ifrån, då kom faktiskt några nya själar och köpte medlemskort för att se denna och endast denna film (127 timmar hette den, 2010).
Kanske var de sådana som min vän, som inte läste romaner?
En idé i idet av Björn Forseth
