Krönika av en filmnörd*
I ett hus där jag har arbetat sökte jag göra en snygg utskrift av en affisch för Kiruna filmstudio. En anställd såg mig hålla på att fila. När han hörde att detta var filmstudions säsongsprogram, sträckte han ut ett menande finger, pekade på ett antal filmer och sa: »den och den kan man se, och den kan man se, men inga fler«. Han hade bara pekat ut anglosaxiska filmer. Var de inte på engelska, så var de för honom en okänd värld liktydig med navelskådande, skumma, dötråkiga svartvita filmer.
Ridå. Var detta resultatet av en förenings strävanden, nu 70 år efter starten? Men »det finns ju ingenting att gö’« hette det. Så kom det länge emotsedda öppnandet av biograferna: Folkets park hade två fullt rustade biografer. Så kunde det ha blivit även i nya centrum, men Kulturhuset byggdes utan några genomtänkta planer och utan all den erfarenhet, som Folkets hus besatt.
Kanske ser vi 2023 föreningens sista säsong: en verklig ridå. Orsaken är, att kommunen ålagt Aurora att ta marknadsmässiga hyror. Vilket man kan förstå, om företag hyr lokaler där. Men en liten förening konkurrerar ju inte med någon annan liten förening.
Av Kulturhusets tre biografer (jo, tre – visste ni det?) stod två färdiga i ett år utan att användas. Den lilla men fullt utrustade biografen på fjärde våningen körde Kiruna filmstudio film i ett helt år, medan folk skrev insändare om att det inte fanns någonting att göra.
Delningen av Kiruna har skapat kommunikationsproblem. Nya centrum ligger 100 meter lägre än gamla centrum, grovt räknat. Att cykla dit från högsta punkten tar inte mer än 10 minuter, men ska man hem också tar det åtminstone tre kvart med en vanlig cykel utan växlar och el. Med sparkstötting tar det ungefär lika lång tid, om inte någon har varit framme och grusat. Uppför kan ni tänka er. Hur lång tid det tar att gå har jag inte räknat på, eftersom jag färdas på mina apostlahästar.
Men busstrafiken har fått en renässans. Man kan utmärkt väl ta med sig turister på en vanlig tur från ena änden av Kiruna till andra, Tour de Kiruna. För vanliga ortsbor kan den dock innebära en prövning. Avståndet till närmaste busshållplats kan göra det svårt för folk med rörelsehinder. Och det gäller bara sträckningen. Med turtäten finns mycket övrigt att önska. Ska familjer ut och roa sig en helg i centrum – och då menar jag nya centrum – får de nöja sig med händelser mitt på dagen. Evenemang som bio och teater en söndagkväll är helt uteslutna: det finns inte en enda busstur efter biografernas start, så Kirunaborna måste försöka lifta med varandra. Eller ta taxi.
Men en vinterstad vore inte en vinterstad om man inte räknade på skidåkning också. Från Sandstensberget till jägarskoleområdet är höjdskillnaden inte så stor, och det går att åka raka spåret dit från campingplatsen på nolltid. På återvägen är det inte särskilt jobbigt heller. Kanske kan någon läsare finna på en väg att skidra till en bio också?
Nå, i filmstudions novemberprogram kan envar skärskåda vad som är anglosaxiskt och inte anglosaxiskt. Eller navelskådande. Och fundera på, vad som händer med det lokala föreningslivet, när hyrorna chockhöjs för att bli marknadsmässiga.
*Ludd är inte namn på någon känd film – en sökning träffar bara om man heter Luddington, Ludden eller rentav Ludvig i förnamn. Nej, ludd är det man finner, sedan man pillat sig i naveln och skärskådat innehållet. I överförd betydelse kallar man inom typografin medvetet suddiga kanter för ludd.
– Lödder är något annat, grundat på tvål. Kanske tålde inte den anglosaxiska teveserien Lödder att man anspelade på innehållet i en navel…
En idé i Idet av Björn Forseth
/
