För några år sedan deltog jag och och kamraten Michael i kustjägarnas veteranpaddling. Vi blev betraktade som de äldsta i gänget, och jag minns att det gick förvånansvärt bra med tanke på, att man inte hade paddlat en endaste gång sedan lumpen 50 år tidigare. Men det värkte.

Om en dryg månad fyller jag 77. Det är väl ingenting i dagens läge, när hundraåringarna står på kö. Men för ett par veckor sedan stod jag (som är en ensling) på toaletten och borstade tänderna för att gå till sängs, då plötsligt en främling trängde sig mot min kropp. Men… ytterdörren var ju låst, och vem farao skulle bryta sig in hos mig?

Jag hann inte stöta undan honom eller henne, förrän hela min vänstra arm rasade ner i handfatet. Jag lyfte upp den och ramlade då ner på golvet. Armen var tung. Det gick omedelbart upp för mig vad som hade hänt, och jag förstod att det var bråttom, att det rörde sig om minuter. Höger hand fungerade ännu, men jag kunde inte resa mig eller gå upp på knäna, så jag började skrika – så gott det nu gick. Min röst var förlorad, jag lät som Nicke lilltroll. Klockan var nära midnatt men ingen reagerade. Kanske för att huset från 60-talet är välbyggt. Mitt skrikande var inte så högt heller, för det var som om jag skrek i sömnen och försökte nå upp till vaket tillstånd.

Trots allt fungerade hjärnan fortfarande, och jag insåg, att det här klarar jag inte själv. Vad hjälpte det att skrika på badrumsgolvet, när jag inte kunde nå Larmcentralen på det sättet? Här krävdes telefon.

När mobiltelefonerna var en nyhet, ville jag inte ha en sådan. Jag förbjöd familjemedlemmar att ge mig en i födelsedagspresent. Den natten jag försov mig – och hela landet försov sig för att Telias tidsserver fått ett avbrott – då lärde jag mig, ett en telefon kunde vara bra att ha. Och just det tänkte jag nu.

Min telefon låg på laddning på kökssoffan, och dit var det långt från toaletten. Då jag varken kunde gå på knäna eller resa mig och att skrikandet inte hjälpte mig, så insåg jag att jag måste nå telefonen. Det gick inte, men det måste ju ske till varje pris. Det gick upp för mig att argumentet, att jag inte skulle kunna ta mig fram, aldrig skulle ha godkänts bland kustjägarna…

Ålning medelst hasning föreföll som enda möjligheten, men golvet var halt och den främmande kroppen till vänster begränsade min rörlighet. Men med hjälp av sparkar mot toalettstol och dörrkarmar samt hasning med klorna mot det glatta golvet tog jag mig till slut fram till och under köksbordet. Med höger hand kunde jag nå upp på kökssoffan och slita ner telefonen, som inte var så lätt att öppna för att den var insatt i ett fodral med lock. Och jag kunde bara försöka öppna det med höger hands fingrar.

Till slut syntes ordet Nödsituation och skärmen lystes upp – tack och lov för att jag inte behövde logga in. Bara med högerhandsfingrar slå 112. Det kändes nästan osannolikt att det skulle fungera, men faktiskt svarade en röst. Jag försökte fortfarande skrika i tron att jag skulle förstås bättre då, men det blev varken högre eller tydligare. Ändå släppte den där mannen mig inte. SCHTRÅK! gurglade jag, för sjlaganffall fick jag inte fram. Utan att lilltrollet kunde prata begripligt eller förstå ordentligt vad den främmande mannen sa, så lyckades jag på något underligt sätt klargöra att ytterdörren var låst, men att ambulans måste hämtas. Efter någon halvtimme hade verkligen ambulanspersonal kommit och knackat på dörren, men de kunde förstås inte komma in. Det tog ytterligare tid innan de hade fått tag på en nyckel.

Resten är historia. En sköterska på strokeenheten lanserade faktiskt ordet pannben och sa: »du har nog tränat som jägarsoldat«…

Därmed har väl den här krönikan motiverat sin plats i tidningen Kustjägaren.

Björn Forseth kj 1967

Televisionens nyheter, Norrländskans och Annonsbladets: Kirunas kulturknuttar jublar i alla medier – Kiruna är utsedd till europeisk kulturhuvudstad!

Jag är på kulturknuttarnas sida och borde väl fälla en glädjetår. Men varför jublar de? På vilket sätt har Kiruna gjort sig förtjänt av att bli europeisk kulturhuvudstad? – För dess myller av kulturevenemang? Nja… – En kommun, som ålägger kulturhuset Aurora att ta marknadsmässiga hyror med 25% moms av kulturföreningar, som enligt Skatteverket är befriade från moms? Nja igen.
Nåja, vi har ju snöfestivalen och Lars Sjölunds sopåkarepos. Det är inte kattskit. Men kulturhuvudstadsengagemanget är en riktig eurofori, kanske får vi skåda skutan gå i kvav med flaggan i topp som ett annat badhus!
*
Men vad är det att kverulera om, när världen är som den är och riskerar att bli vad den blir? Lyfter vi blicken mot vår tids machogubbar, där den ene hotar med att ta ett annat land, och den andre gör anspråk på motståndarens halva hemland, så ser vi att inget är nytt under solen.

Bakgrund: stormakt A vill rå om Grönland eller Kanada, medan stormakt B hyser en riksdagsman, som vill ha Alaska tillbaka till moderlandet.
Under solen intet nytt: redan 1979 förutsågs i en film, hur en enkel man utan alla hästar hemma en dag skulle bli huvudjagad till att bli landets president. »Välkommen Mr. Chance!« sa man då till honom.

I 2014 års finska film »Kverulanten« säger figuren med detta tillnamn, att det var bättre förr, men syftar då antagligen inte på att någon som han själv skulle bli republikens president. Vi vanliga åskådare kanske ändå bör lystra till enkla medborgares röster och bli misstänksamma mot storfräsare som har kartor på gamla erövringar eller byter ortnamn på världskartan.

Detta var en idé från Idet av Björn Forseth

TILL Kiruna-tidningen № 5 2025

En liten annons i Annonsbladet. En anställd på begravningsbyrån hade bjudit till konsert i Mariakapellet.

Det har varit många fantastiska konserter i Kiruna kyrka. Den står nu på styltor, färdig att fraktas bort. Istället har Kiruna Begravningsbyrås Mia Danielsson skapat en egen konsert för att fira 30 år inom byrån… i Mariakapellet just, vilket nog är mindre känt för Kirunaborna än krematoriet.

Skapar man på egen hand ett så storstilat projekt, kan man inte utgå ifrån, att det blir fullt hus.

Men det blev det!

Tillsammans med en sagolikt musikalisk vänkrets såsom Robert Pauker på orgel, musiker som Niklas Johansson och Seppo Kylmäniemi, som även sjöng tillsammans med Roger Fors och Emma Heikki, framfördes Vintersaga av T. Ström, I den stora sorgens famn av T. Gärdestad och Adagio av T. Albinoni med flera andra nummer såsom Sparvöga (Fredriksson), Pastoralsvit  (Larsson) och My home is my heart (Fjällgren). Mia läste själv en dikt, och mitt i alltihop blev det psalmsång, som hedrade salen vi befann oss i.

Publiken som anslöt sig upplevde en oväntad sensation, en oförberedd publik som till att börja med intet ont anande skådade in i ett rökmoln, då Mia Danielsson i egen hög person dök upp i dimmorna – nerifrån! Hade man kommit för att få en predikan? Det såg nästan så ut, när Mia sträckte ut armarna och vände sig mot publiken som en annan Jesusfigur.

Till NSD kultur 2025-06-03, ej publicerad

En idé i Idet av Björn Forseth

Krönika av en filmnörd*

I ett hus där jag har arbetat sökte jag göra en snygg utskrift av en affisch för Kiruna filmstudio. En anställd såg mig hålla på att fila. När han hörde att detta var filmstudions säsongsprogram, sträckte han ut ett menande finger, pekade på ett antal filmer och sa: »den och den kan man se, och den kan man se, men inga fler«. Han hade bara pekat ut anglosaxiska filmer. Var de inte på engelska, så var de för honom en okänd värld liktydig med navelskådande, skumma, dötråkiga svartvita filmer.

Ridå. Var detta resultatet av en förenings strävanden, nu 70 år efter starten? Men »det finns ju ingenting att gö’« hette det. Så kom det länge emotsedda öppnandet av biograferna: Folkets park hade två fullt rustade biografer. Så kunde det ha blivit även i nya centrum, men Kulturhuset byggdes utan några genomtänkta planer och utan all den erfarenhet, som Folkets hus besatt.

Kanske ser vi 2023 föreningens sista säsong: en verklig ridå. Orsaken är, att kommunen ålagt Aurora att ta marknadsmässiga hyror. Vilket man kan förstå, om företag hyr lokaler där. Men en liten förening konkurrerar ju inte med någon annan liten förening.

Av Kulturhusets tre biografer (jo, tre – visste ni det?) stod två färdiga i ett år utan att användas. Den lilla men fullt utrustade biografen på fjärde våningen körde Kiruna filmstudio film i ett helt år, medan folk skrev insändare om att det inte fanns någonting att göra.

Delningen av Kiruna har skapat kommunikationsproblem. Nya centrum ligger 100 meter lägre än gamla centrum, grovt räknat. Att cykla dit från högsta punkten tar inte mer än 10 minuter, men ska man hem också tar det åtminstone tre kvart med en vanlig cykel utan växlar och el. Med sparkstötting tar det ungefär lika lång tid, om inte någon har varit framme och grusat. Uppför kan ni tänka er. Hur lång tid det tar att gå har jag inte räknat på, eftersom jag färdas på mina apostlahästar.

Men busstrafiken har fått en renässans. Man kan utmärkt väl ta med sig turister på en vanlig tur från ena änden av Kiruna till andra, Tour de Kiruna. För vanliga ortsbor kan den dock innebära en prövning. Avståndet till närmaste busshållplats kan göra det svårt för folk med rörelsehinder. Och det gäller bara sträckningen. Med turtäten finns mycket övrigt att önska. Ska familjer ut och roa sig en helg i centrum – och då menar jag nya centrum – får de nöja sig med händelser mitt på dagen. Evenemang som bio och teater en söndagkväll är helt uteslutna: det finns inte en enda busstur efter biografernas start, så Kirunaborna måste försöka lifta med varandra. Eller ta taxi.

Men en vinterstad vore inte en vinterstad om man inte räknade på skidåkning också. Från Sandstensberget till jägarskoleområdet är höjdskillnaden inte så stor, och det går att åka raka spåret dit från campingplatsen på nolltid. På återvägen är det inte särskilt jobbigt heller. Kanske kan någon läsare finna på en väg att skidra till en bio också?

Nå, i filmstudions novemberprogram kan envar skärskåda vad som är anglosaxiskt och inte anglosaxiskt. Eller navelskådande. Och fundera på, vad som händer med det lokala föreningslivet, när hyrorna chockhöjs för att bli marknadsmässiga.

*Ludd är inte namn på någon känd film – en sökning träffar bara om man heter Luddington, Ludden eller rentav Ludvig i förnamn. Nej, ludd är det man finner, sedan man pillat sig i naveln och skärskådat innehållet. I överförd betydelse kallar man inom typografin medvetet suddiga kanter för ludd.

– Lödder är något annat, grundat på tvål. Kanske tålde inte den anglosaxiska teveserien Lödder att man anspelade på innehållet i en navel…

En idé i Idet av Björn Forseth

/

Hästkillar

Det finns på min morgontidning en krönikör med fäbless för hästtjejer, stall och ryktning, kort sagt för ridhus. Men alltid dessa tjejer. Vad har killarna gjort för ont?

När jag var i femte- eller sjätteklassåldern sökte jag mig självmant till en ridskola. Ingen talade mig till rätta. Jag gick där ett år, men sedan gav jag upp. Skälet var att vi nybörjare aldrig fick komma utomhus och rida i terrängen eller skogen eller på grusvägar, bara göra dressyr runt, runt i ett ridhus utan solsken.

Nog är det konstigt: på den tiden fanns inget högre att se på bio än vilda västernfilmer. På de föreställningarna dominerade säkert pojkar. Och cowboysen red hela tiden. Visst slogs det och dracks det whisky. Kanske till och med på saloonen efter flera dagars torr ritt i ökenliknande terräng, de bad inte om ett glas mjölk för att klara strupen.

Hästen var deras ständiga följeslagare. De red och sköt i prick från hästryggen, något för oss unga att bli avundsjuka för. Det måste ha varit rena Jolly Jumper, som en viss babygunga kallas. Innan det namnet fick den spridningen hette Snabba Villes häst just så i tidskriften Lektyr (innan den blev en herrtidning).

Den franskspråkige seriefiguren Lucky Luke (!) hette alltså tidigast Snabba Ville på svenska. Vad skulle då Jolly Jumper ha hetat – Svarten eller Brunte? Nej, Sprakfåle vore mitt val, det passar öket bättre.

När pojkar och flickor lämnat babygungan kunde de sträcka sig mot hästryggen. Att bara flickor gjorde det och gör det är egendomligt. När jag satt på hästryggen var varken ishockey eller fotboll tillgängliga för flickor. Men det är de ju nu. Varför är det då fortfarande flickor som är cowboyhjältarnas efterträdare, medan grabbarna gör… vadå? Att de blir unga mördare är ju ett nytt påfund, tidigare hade de i alla fall chansen att vara hästkillar men blev inte det.

Spontant tänker jag, att kommunens stöd till det unga friluftslivet borde villkora det, så att hockeyföreningar och ridklubbar skulle få dela på ungefär samma krubba med uttryckligt krav på, att medlemmarnas kön skulle vara någorlunda jämlikt fördelade i de olika föreningarna.

Fram för Snabba Ville, Snabba Vilja och Sprakfålen!

En idé i Idet av Björn Forseth

Krönika efter att bokhylla dammats av

Min lägenhet är en skamfläck. Den företer alla yttre tecken på att vara bebodd av en intellektuell ensling. Det går inte längre att upplåta plats åt en besökare att övernatta någonstans.

Ett ovanligt önskemål att leta reda på gamla skrivelser fick mig nyligen att börja bläddra igenom urgamla exemplar av Gnistan, som jag hade sparat år ut och år in i bokhyllan, där det inte egentligen fanns plats att pressa in dem. Jag hade ett årtionde att genomsöka och hamnade i alla fall på rätt år rätt snart, 1985.

Bifogar faximil. Läser man den noga, så ser man att avdelningen varit långt före sin tid, långt före gängse politiker och som om det vore skrivet idag. Men istället för Afghanistan är ordet för dagen Ukraina.

Vad jag sökte efter är en annan historia än denna: att jag råkade på ett uttalande eller flygblad av Sveriges kommunistiska partis lokalavdelning i Kiruna från ett datum detta år då en sovjetisk kulturdelegation besökte staden. Kiruna kommun hade vänortsavtal med en georgisk ort som heter Rustavi, och avdelningen arbetade samtidigt flitigt med Afghanistankommittén mot Sovjets invasion i det senare landet. Hur skulle nu delegationen bemötas? Jagas ut ur stan eller välkomnas?

Texten tål att läsa både en och två gånger, och den faller väl in i den idag aktuella debatten om hur rysk kultur ska bemötas – utbyte eller bojkott?

Björn Forseth

FiB-Giron

2023-05-23