EN RUNDA TILL

Suputer är vi alla?

Innerst inne, kanske. Men är det vetenskap eller falsk nyhet?

Eftersom personer födda i Kiruna inte har någon aning om, att det finns en filmklubb här, så kanske nära ett års bortovaro gått dem spårlöst förbi.

Nödlösningen att se filmer på en dator hemma var just en nödlösning. Vi, som vill se film på bioduk, gläder oss åt att kunna lämna nödlösningen för att återigen se film på bio. Folkets hus börjar säsongens kommersiella visningar på fredag denna vecka, filmstudion börjar hösten med septemberserien på torsdag och Folkets bio är på onsdag huvudman för en film, som filmbolaget gärna vill visa just i Kiruna. Tre dagar bio i sträck!

Premiären på onsdag, Gagarine (2021), handlar inte om Jurij Gagarin men väl om ett område nära Paris uppkallat efter denne den förste människan i rymden. Huvudpersonen heter Youri, som det ryska namnet skrivs på franska. Det är ingen ände på franska filmer som luskammar förortsområden för att hitta något gott.

Något gott har också filmstudions premiärfilm att bringa. Tror man. Nämligen alkohol. Fyra manliga lärare i medelåldern på ett gymnasium umgås på fritiden och lever ett egentligen gott liv. Men de tycker att det är lite trist.

Så läser någon av dem en norsk bok.

»Det finns en norsk filosof och psykiatriker – Finn Skårderud, som menar att det faktiskt är förnuftigt att dricka. Han menar att människan är född med en halv promille för lite«.

Detta sägs på fullt allvar i filmen. Till yttermera visso finns faktiskt den nämnde personen i verkligheten, och han har blivit tagen på sängen. För tjugo år sedan skrev han ett »tankeexperiment« i förordet till en nyutgåva av en bok från 1880, hävdar han.

Detta tankeexperiment vill filmens kvartett nu utpröva. Inte för att bli fulla, det är jätteviktigt att enbart dricka så många extra milliliter, som motsvarar tesen. Mest för att skärpa lektionerna.

Och visst blir de snärtigare som gymnasielärare! Skulle vi inte alla bli det? Är detta särskilt lämpat för att göra lärare mer på hugget? Att en småskolans lärare smyger runt katedern som en panter på spaning efter ett byte, tycker nog barnen är jättekul, medan föräldrarna torde undra efter en tid.

Eller vill regissören Thomas Vinterberg göra sina besökare runda under fötterna lite oftare (En runda till, 2020, är filmens namn)? Jag skulle sätta värde på, om någon gör en utredning av den här filmens följdverkningar. Är de lika starka som våldsfilm påstås vara? Är månne gangsterkrigen i Sverige en följd av, att busarna tittat för mycket på våldsfilmer?

I alla fall har många kändisar både kultstatus och inflytande. Och här har Mads Mikkelsen huvudrollen…

En idé i idet av Björn Forseth

BLAKUS

En midsommardröm

Ättestupa eller umgänge?

 

I februari 2020 visade Kiruna filmstudio en amerikansk film från 2019 med det redan i originalet svenska namnet Midsommar. Inför den kunde man inte ana hur långt de skulle dra sina fördomar om detta firande. Som den trots överbevisningar långtifrån dödade myten om ättestupan.

Filmmakarna ger sken av att faktiskt tro på denna maskulina fantasi, och att de har löpt linan ut är kanske för att andra inte har gjort det. För midsommarfirandet som ämne har förekommit mer än en gång förut. Och inte bara i anglosaxisk version.

I Midsummer Madness (2007) äger det vansinniga firandet rum i Lettland. Fast med utlänningar så klart, huvudrollerna. En nyare mysvariant ska Blakus (2019) vara, och även då är det i Lettland det sker. Men denna gång i en lettisk film.

Svenska filmer borde väl ändå finnas? Jodå, den store stumfilmsregissören Alf Sjöberg gjorde 1951 sin version av August Strindbergs Fröken Julie. År 1964 gjorde Mai Zetterling sin midsommarhistoria Älskande par. Midsommaren är i dessa av sekunda värde.

Det är den dock inte i amerikanska Rage: Midsummer’s Eve (2015). Där är det åter till avgrunden ungefär som i den färskare Midsommar, i vilken en grupp amerikaner undersöker det bestialiska svenska firandet av detta datum. Här gör de dock sin undersökning i norra Finland.

Ska de göra pengar på skumma sägner, så är det väl roligare med hollywoodrullen från 1963, Jagad av agenter, i vilken en försupen amerikansk Nobelpristagare i litteratur (Paul Newman) klär av sig naken, som han hört att man ska, för att gå in i bastun. Men ni vet 1963 och Hollywood, det är inte mycket hud som är bar.

Annars är väl inspirationen William Shakespeare, som på 1600-talet skrev En midsommarnattsdröm. Åtskilliga gånger återgiven på filmduken, bland annat på svenska. Däremot är En midsommarnatts sexkomedi (1982) ett högst fristående verk av Woody Allen.

Vadan denna trista saga om den midsommarafton, som faktiskt konkurrerade med den 6 juni om att bli svensk nationaldag? Midsommarafton har ju den sprängkraften, så det var inte så otroligt, även om den infaller den 24 juni varje år, medan Sverige genom fackligt avtal gjort fredagen till midsommarafton, oavsett datum. Hur som haver: varför falla till marken inför denna dag?

Jo, undertecknad har nämligen i år skådat ljuset. Under en av sjukvården begränsad tillvaro har undertecknad ändå rört sig till den skärgårdsfågel Fenix, som efter att farfars hus brunnit ned till grunden rest sig ur askan. I lappmarkerna har svenska traditioner som midsommaraftonsfirandet inte på något naturligt sätt förankrats i den lokala kulturen. Det har det här i skärgården.

Personligen har jag dansat på midsommarafton både här och där, så långt har jag följt med. Men coronan har begänsat sådana tilltag, ja alla slags tilltag. Fast folk vill träffas, en del med munskydd, andra utan. På kvällen dyker de upp, vuxna och ungdomar kommer vandrande på grusvägarna. En del sjunger, i alla fall är alla glada. Snyggare klädda än vanligt, gärna i vitt och gärna med blomsterkrans i håret. Flickor och kvinnor tar redan i bussarna på väg till båtbryggorna på sig dem. När i vit kjol en svarthårig flicka knyter de sista delarna av sin krans, tar på sig den före bryggan och ler stort och stolt – då blir man stolt själv.

Förutom alla vandrande gäng på vägarna är många av gårdarna väl förberedda, nu när ingen bygdedans anordnas: det är rest festtält (som aldrig behövts detta år) och uppsatt stolpar för olika spel på gräsmattorna. Det är ju trots allt en fest för hela familjerna; det är det som skapat den starka traditionen.

På diverse gårdar i trakten mumlas och skrattas det över midsommarmat i den även i dessa trakter så här års ljusa natten. En den allra snyggaste silltallrik ska få illustrera vad denne Björn med glädje tog till sig, trots att fisk inte hör till favoriterna. Men vem kan annat än fröjdas, när huvuden gungar och röster reses på olika kullar?

Även om det är här ute som midsommarafton verkar naturligast, så är traditionen rotad också i asfaltblommans värld: ungdomar sitter på trottoarkanter och småpratar, medan trafiken får ta hänsyn. Hade inte denna tradition varit ett starkare val av nationaldag än den av konstlad historia om Gustav Vasa?

En idé i idet av Björn Forseth

KVINNAN FRÅN BREST

Konspirationer i vår mitt

Nedtvingade flygplan och fifflande läkemedelsbolag

 

Det är full pandemi i världen, och samtidigt fullt pandemimotstånd på många håll. Konspirationsteorier om att stängningarna av länder och lokaler bara är till av dolska ekonomiska och politiska motiv sprids.

Mitt i allt detta tvingas ett trafikflygplan ned i Vitryssland, som inte är dess destination. En stark teori är, att en av landets medborgare, ogillad av regeringen och själv bosatt i annat land, skulle plockas från passagerarlistan. Bortrövas. Det gjordes också.

Detta var ett flagrant brott mot Chicagokonventionen av 1944. Flyg ska fritt få ta sig från plats till plats, så länge som färdplan och alla Internationella civila luftfartsorganisationens (ICAOs) reglementen följs, och statsluftfartyg får inte tvingas till någonting, så länge som de iakttar flygsäkerheten.

Nu var Ryanair Flight 4978 inte något statsluftfartyg utan ett ordinärt passagerarflyg som av uppenbart ogiltiga skäl tvangs ner. Ett piratstreck, skulle man kunna säga. Det var inte som när den ryske passageraren Aleksej Navalnyj 2020 skulle flyga från Tomsk till Moskva och påstås ha blivit förgiftad, att chefspiloten tog sitt ansvar och nödlandade i Omsk, så att passageraren genast skulle komma under vård. En del konspirationteoretiker kopplar ändå samman händelserna.

Det i Vitryssland nertvingade planet väckte med all rätt ett ramaskri bland europeiska och amerikanska makter, bortsett från de inblandade. Därvid har ändå Vitrysslands president kunnat flina under mustaschen och hänvisa till EUs eget handlande 2013.

Vad hände då, då? – Jo, från Moskva avreste den 2 juli 2013 ett antal statsluftfartyg från ett internationellt möte. De innehöll så klart statschefer, det vill säga presidenter eller kungligheter. Alla filmtokiga svenskar har väl pejling på vad flygplanet Air Force 1 är för något. Bolivias motsvarighet hade med sig ombord president Evo Morales på väg hem till La Paz. Det stora landet i norr i hans egen världsdel misstänkte Morales för att smuggla ut visselblåsaren Edward Snowden, som just då gömde sig på flygplatsen Vnukovo i Moskva. Därför fick stormakt A utan vidare fyra stora europiska stater att neka flygplanet överfart, så att det tvangs mellanlanda i Wien. Någon Snowden fanns inte ombord. Men detta piratstreck får ändå inga svenska eller andra europeiska ministrar att göra någon jämförelse.

Dubbla måttstockar låter som ett häftigt synopsis till en spännande film. Hollywood brukar ligga långt framme, men det finns konspirationsfilmer från andra länder också. Hur mycket skulle de vara beredda att betala för ett utkast, månne?

I kulturens värld behöver normalt de skapande krafterna inte huka sig för sina egna ministrars fåfänga. Kanske för att de inte är knutna till landet mer än som inspelningsplats. Stora Hollywoodbolag är numera i japansk ägo och biografkedjorna i kinesisk. Bara de drar in pengar, så.

På SVT Play ligger just nu Filmstudions veckotips Kvinnan från Brest (2016) ute. Den är i linje med konspiratörernas värld, handlar om företag som gör vad som helst för en god aktieportfölj. För trots allt finns det ju korruption i offentlig tjänst och korrupta personer på företag med personligare ambitioner. Den här historien har hänt. Det säger jag, för jag tror på den. Men alltför ofta står det i början av rullarna Based on a true story, dåligt översatt till »Baserad på en sann historia«. Förr stod det »Efter verkliga händelser« i böcker och goda filmöversättningar. Men hur som haver: bara det är sant. Det är det inte alltid, sanningspåståendet har blivit ett försäljningsargument.

Men USA-filmen från 1979 Kina-syndromet ska vara gjord efter verkliga händelser. Kärnkraften var på frammarsch vid den tiden och att ifrågasätta hur den sköttes straffade sig. Visselblåsaren gick upp i rök och verkligheten överträffade sedan dikten: Harrisburg gjorde det som filmen förutspådde, sedan small Tjernobyl och till sist rämnade Fukushima.

Silkwood (US 1983) var något liknande, och en annan modig och driven Svensson (fast på amerikanska) var hon som ståtade med själva filmens titel: Erin Brockovich (US 2000).

Från företags inskränkta dollartörst över till korruption i själva statsförvaltningen: 1976 behandlade den likaledes sannfärdiga filmen Alla presidentens män händelser i USA och gjordes också där. På den tiden ägdes inte bolagen ännu av japaner. Den här filmen om journalisterna som med hjälp av den anonyma visselblåsaren Långt ner i halsen avslöjade Watergateaffären, som fällde en president, var nog inte helt ofarlig att göra, och visselblåsaren gav sig först 2005 till känna.

Alla visselblåsare kanske hedras i tysk-kanadensiska The Whistleblower från 2010, men den utspelar sig i Bosnien och Hercegovina, där en utländsk fredsbevarare avslöjar kvinnoslaveri i FNs sold.

En rysk film från 2017 heter On vam ne Dimon och har förstås inte visats i Sverige, fast den är som en variant av Uppdrag granskning eller Kalla fakta. Men den kommer nog på vanlig teve, vad det lider. Bara innehållet är kritiskt mot rysk politik.

Men här slutar vi med »detta har hänt«-stämpeln. Den skandinaviska Metropia (Sv-No-Dk 2009) är en dyster framtidsvision i tecknad och trickfilmad form. Den har Kiruna Filmstudio (eller Arctic Light Filmfestival) visat!

Visats har dock inte fransk-tysk-engelska The International från 2014. Nu från äkta konspiration till rent äventyr, och den finns i Kiruna filmstudios arkiv! Kanske något för en eventuellt återuppstånden filmstudio till hösten, nu när vi från och med idag får ta in upp till 50 åskådare?

Men under tiden och inför sommaren finns »Kvinnan från Brest« på SVT Play med en livlig danska som hjältinna. Måtte pandemin besegras.

Trevlig sommar!

En idé i idet av Björn Forseth

ANGRY INDIAN GODDESSES

Indiska gudinnor

En del retar upp sig på små ord. Men övergrepp kan inte beskrivas med nog stora ord.

William Shakespeares tänkta syster skulle inte ha haft en chans att få några pjäser publicerade, även om hon varit lika begåvad som brodern.

Det är kärnan i dagens ledare i NSD, på Internationella kvinnodagen. Jag har sett den här kvinnan gå från kassan på Konsum Lappgatan via Norrbottensmedias officin i Kiruna till den plats i Härnösand varifrån hon idag skriver sin ledare. Henne beundrar jag mycket.

Men i det hon bekräftar vårt språks brister i form av begrepp som »Tjänsteman, brandman, bankman, talman« väcker hon också språkpolisen inom mig. Ordet man kan vara såväl substantiv som pronomen, om någon kommer ihåg sin skolgrammatik (varje ord man kan foga »-jävel« till är substantiv, har jag hört som modern förklaring; hundjävel, biljävel). SAOB skriver om den förstnämnda varianten

1) människa; person;

[…] ofta svårt att skilja från 5)

5) vuxen person av hankön

Förklaring ett är alltså ibland svår att skilja från förklaring fem. Man är således en människa i en massa sammanhang, en karl endast i vissa. Problemet med ordet är inbyggt i svenskan, inte i närbesläktade språk som norska, danska eller tyska, där ordet man syftar på långt hår från en hästnacke. Endast i svenskan kan substantivet man betyda människa eller karl. En människa eller karl stavas nämligen i de andra språken: mann, mand, Mann. Synd att inte svenskan har en sådan stavningsåtskillnad, för då hade vårt strävande efter jämställdhet inte behövt gå på den här onödiga minan.

De nämnda språken skiljer sig nämligen inte åt vad gäller pronominet man, som för dem alla betyder något allmänt; varken karl eller kona. SO skriver:

o­bestämd person el. grupp av (ofta ton­givande) personer

»Man är väl svensk, då kan man säga vad man vill« och vips har tre man trängts in i en mening. Inget av dem betyder vare sig karl eller kona. Denna obestämda person finns lika mycket i de andra nämnda språken, så nog hade vi därför vunnit på en extra bokstav i det svenska man i betydelsen karl. (Det skrevs faktiskt mand(h) under åren 1523—1692). Med den stavningen, i linje med norskan, danskan och tyskan, hade inte könsmedvetna svenska skribenter behövt skriva »en« för att slippa skriva »man«…

Sådana här språknoteringar välkomnas inte av alla, så låt oss gå över till ledarens kärna: nej, Shakespeares syster hade aldrig haft någon chans.

En sådan krönika i form av ledare skulle inte ha publicerats idag, om det inte varit den 8 mars, Internationella kvinnodagen. Kiruna filmstudio brukar månaden med den dagen visa enbart filmer med kvinnliga hjältar. Hjälte innebär inte nödvändigtvis någon amazon utan kan vara en intellektuellt och moraliskt framstående person, eller – som i ledaren – en framstående dramatiker. Som regissören av denna veckas filmtips, Pan Nalin.

Men, undrar svensk vän av ordning, det namnet kan ingen av oss veta något om; är regissören mand(h) eller kvinna? Tja – vem bryr sig?

I Indien har hemska övergrepp på kvinnor på senare år kommit till allmän kännedom, fast våldtäkterna länge förekommit såsom något slags kulturell sedvänja. Kulturell osed, skulle jag hellre vilja kalla den. Skillnaden idag är att indierna pratar om den och demonstrerar mot lagens njugga sätt att döma rätt och fel efter kön. Detta har på senare år lett till upprörda demonstrationer mot den egna »sedvänjan«, men var den ett tema i tevedokumentären om Narendra Modi?

Filmen Angry Indian Goddesses (2015) skulle gott kunnat heta »Arga indiska gudinnor« i Sverige, för den är ju översatt. Den engelska titeln låter i svenska öron rätt romantisk, översatt kan man börja undra. Hinduer, som de flesta där är, håller sig med en hel rad gudar och gudinnor. Det skämtar de om i handlingen. Och indier vet vi ju, vad det är. Men arga, varför då?

De som skämtar är ett gäng tjejkompisar på något slags möhippa ute på landet, där en av dem bor eller har tillgång till en stuga. Deltagarna är mer eller mindre ovana vid den enkla standarden men är i högsta grad väninnor och har i flera dagar kolossalt roligt och pratar om sådant som väninnor pratar om var som helst. Eller karlar. Och det vet vi ju, vad det är, käre läsare. Väldigt intimt och / eller kärleksfullt.

Hade det varit en svensexa, hade pratet nog inte förfärat, och ingen hade reagerat på, om deltagarna i det varma Indien klätt sig i kortbrallor eller trasiga jeans. Men nu handlar det om en möhippa, där deltagarna går klädda avslappat och skrattar instämmande åt allt de andra säger. Ingen utom husan bär sari, och för övrigt befinner sig inga andra än kvinnor i huset.

För en mand(h) som undertecknad kan tjattret tjejerna emellan te sig aningen jobbigt, men det går att leva med. Dock kanske inte många karlar där ute skulle må bra av att höra det?

Ställ den frågan och se på SVT Play denna högaktuella indiska film från det stora landet med de stora problemen, fastän dryga hälften av jordens befolkning är just kvinnor. Att filmen börjar med snabba klipp med tjattrande tjatmajor och hoppande hoppetossor är kanske till för att skrämma bort oönskad publik – eller för att tillfredsställa européers förväntningar på indisk film. Hur som haver är det bara att vänta ut denna rasande inledning.

Kanske är det en tanke: »Rasande indiska gudinnor«?

En idé i idet av Björn Forseth

JÄTTEN

Autister och jättar

Inkvisitorn skulle ha gjort fynd i Sverige

Nog är det lite egendomligt, att en bok eller film kan ges ut under ett och samma namn, fastän själva boken eller filmen är den ena av två helt olika. Till och med den Heliga Skrift kan nog drabbas av dubbleringar. Kiruna bokhandel sålde i början en till utsidan mycket lik bok med namnet Bibeln II, av vilken ett exemplar fallit i undertecknads händer. Helt säkert skulle bokhandeln ha drabbats av död och pina, om den funnits på den Heliga Katolska Inkvisitionens tid.

Hade Sverige fortfarande varit katolskt, skulle Inkvisitionen då ha utsträckt sina tortyrundersökningar hit. Det är väl i efterhand ett tillräckligt gott skäl att ha bytt statsreligion. »Då föll fjällen från mina ögon«, som Mikael Ludenfot säger varje gång han gör ett livsavgörande val i böckerna Mikael Ludenfot och Mika Hakim av Mika Waltari. Fjällen kunde gott falla från hans ögon även senare, när Svenska kyrkan lät häxor (kvinnor) och nåjder (samer) brännas på bål, men nu var ju Waltaris mål ett annat.

För gamla biotittare är Mika Waltari mer känd som upphovsman till en serie finska kriminalfilmer om kommissarie Palmu och hans kollega. Boken Vem mördade fru Kroll? 1939 blev 1961 filmen Gas, Inspector Palmu! (med den stavningen).

Alltnog. Kvällens tipsade film handlar om en kille, som nog skulle finna det besvärligt att klara sig mot Inkvisitionen. Hans historia skulle kanske inte stå sig, om killen spändes upp på en sträckbänk. SVT Play återger den sålunda:

30-årige Rikard är autistisk och född med en svår missbildning. Han skildes från sin mor som barn men hoppas få henne tillbaka om han bara lyckas vinna de Nordiska mästerskapen i boule. Till sin hjälp har Rikard sin bäste vän och tränare Roland, tre klot i skimrande guld och en 50 meter hög jätte…

Filmen är alltså svensk från 2016 och hette Jätten helt enkelt. Men exakt samma titel hade en amerikansk film från 1956, vilken Kiruna filmstudio visade som helaftonsfilm härom året. Det var en historia om hur boskapsskötsel övergick i oljeberoende och romantik övergick i dramatik. Men Elisabeth Taylor, Rock Hudson och James Dean är i den nya Jätten ersatta med Christian Andrén, Johan Kylén och Anna Bjelkerud med dramatiken kopplad till missbildning och drömmar om andra lösningar. Johannes Nyholm regisserade, och det har han inte gjort så mycket men blivit rikligt prisad för. Jätten fick tre guldbaggar och sju utländska priser.

En idé i idet av Björn Forseth

EN KÄRLEKSHISTORIA

Rörande tonårslängtan

Ämnet har många ägnat sig åt, få har lyckats så bra.

En livs levande Aleksej Navalnyj – under en flygning till Moskva räddad till livet av en pilot, som avbröt färden och omedelbart gick ner – har avslöjat ett putinskt »presidentpalats« av enorma proportioner.

Det tycks vara på modet att förbygga sig. Konungar och presidenter brukar man hålla i palats, gärna palats med anor, Drottningholm till exempel. Anor smäller högt och ger anseende.

Efter en jordbävning 1977 av magnituden 7,2 var stora delar av Bulgarien och Rumänien ödelagda, och det senare landets statschef Nicolae Ceauşescu lät med Pyongyang som förebild i stället för att återuppbygga bostäder bygga ett palats med 1.100 rum. Med underjordisk tunnel och allt. Det blev inte färdigbyggt innan han själv fick åldras med palatset. Han fick aldrig användning för tunneln utan sköts, och EU färdigställde bygget.

Den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan lät utan bygglov bygga ett presidentpalats om 1.150 rum, med underjordisk tunnel. Nu tvistar de om vad de kan göra, när bygglovet aldrig fanns men huset står klart.

Nu anklagas Vladimir Putin för att äga ett liknande palats med underjordisk tunnel, vilket han förnekar. Men även om det formellt ägs av staten, så skriker det ojämlikhet precis som de andra exemplen.

Vad är det med alla presidenternas män? Kunde de inte nöja sig med det nödvändigaste och lite krusiduller på det, såsom Islands presidentbostad (se foto)?

Nu ägnas inte veckans filmtips sagoslott och liknande, fast på film hade det annars gått an. Veckans filmtips är i stället ytterst vardagligt – men ändå inte, som det ska vara med ett gott filmmanus. Vi har alla gått igenom den historia, som denna film skildrar.

Roy Andersson har blivit världsberömd för filmer, som en del av åskådarna – även på filmstudion – tycker är hopplösa att se. Andra tycker att de är makalösa. Bara titlarna väcker ju frågor eller intresse: Sånger från andra våningen år 2000, Du levande 2007, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron 2014 och Om Det Oändliga 2019. För en gångs skull kan uttrycket här stämma bra in: Ingen som ser Roy Andersson blir oberörd. Man blir fascinerad eller uttröttad.

Många av oss i vissa generationer såg under några år reklamsnuttar på teve utan att ha valt att titta på reklam. Egendomliga reklamsnuttar med bleka människospillror i till synes tröstlösa situationer. De var så speciella, att man pratade om dem. De var Roy Anderssons produkter.

Han hade gjort fiasko med spelfilmen ”Giliap” år 1975 (citationstecknen hör till titeln) och ägnade sig sedan åt de här speciella reklam- och kortfilmerna. Tills han slog knockout med »Sånger från andra våningen«, som han liksom de kommande filmerna spelade in på sitt speciella sätt. I alla fall i den första av dem stod kameran fastskruvad i varje scen. Endast i en rörde den sig, i takt med ett annalkande tåg. Sin Filmstad skapade Roy Andersson av den före detta biografen Pucks salong i centrala Stockholm (foyén är antikvitetshandel). Hans filmer innehåller många storslagna scener, vars hemlighet är att de är trickfilmade, så att den gamla bion hetat Puck var väl inte det sämsta.

Men allt detta är historia. Hans debutfilm var av ett helt annat slag och gjorde stor succé, »En kärlekshistoria«. Tonåringarna som filmen handlar om, Ann-Sofie Kylin och Rolf Sohlman, har fortsatt i branschen men kanske inte blivit så omtalade. Att Roy Andersson sedan inte fick framgång med »’Giliap’« var kanske en stor olycka, ett blindskär i karriären. Det dröjde ju flera år innan han kom igen. Men kanske vann vi åskådare på det? Reklamfilmerna och de säregna långfilmerna hade kanske inte mognat utan detta bakslag.

En idé i idet av Björn Forseth

ATT ÅTERVÄNDA

Kvinnor utan gränser

Var Donald Trump en »pigornas Kurt«?

En spanjor finns bland filmbranschens regissörsfenomen idag. Sådana »gossar Ruda«, »femme fatales« eller »pigors Kurt« finns på alla språk och kön, såväl i länder med Upplysningens demokratiska ideal som i länder med mer dogmatiska rättesnören. De behöver inte starta projekt som Dogma eller bli kallade »galna regissörer« av världskända skådespelare utan kan vara bra ändå.

Idag har Förenta staterna bytt president. Som om inte coronan var illa nog, lockade dåvarande presidenten Donald Trump fram skrämselhicka i befolkningen. Det är värt en historia i sig, men har det varit värt flera timmar långa direktsändningar i våra vanligaste etermedier? Vår befolkning har ju därmed utsatts för ännu mer av ensidig påverkan. Varför har vi inte hetsats upp mer av exempelvis de dödliga dåden i Frankrike?

För övrigt kan korsordsmakare behaga skämta även om sådant här: PRESIDENTEN OCH WC-MÖBELN, fem bokstäver. Det tyckte jag var roligt.

Galna konstnärer har vi hört talas om, galna konstnärer på filmens område kan vara lika storslagna, de. Förr blev de stora efter några fantastiska debutfilmer, sedan fick några av dem dille av den vördnad och de skattkistor dessa första filmer lockade fram. De blev navelskådande. Den sorten tänker jag inte ägna mer utrymme här.

Spanjoren i fråga är känd under sitt riktiga namn Pedro Almodóvar och har gjort uppmärksammade filmer som Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988) och har lanserat bland annat damen med Pinocchiokomplex, Rossy de Palma. I kväll tipsar Kiruna filmstudio om en sen Almodóvar, Att återvända från 2006. Med i filmen är en del av dem han gjort kända som skådespelare såsom Penélope Cruz. Ännu en av hans favoriter tycks vara hans mamma. Eller någons mamma, Allt om min mamma heter nämligen en av filmerna (1999).

Ibland tar Almodóvar upp vedervärdiga teman, ibland är de vedervärdigare än de låter. Men lika ofta är de tokroliga. Vi får se, vad kvällens coronor tycker om denna.

En idé i idet av Björn Forseth

HÄR KOMMER EN ANNAN / THE FAREWELL

Fadervädel

Småroligt i gamla böcker blir småkul i gamla filmer.

Ynglingar i gymnasiet, det gamla till och med, var väl hågade att diskutera vansinnigheter och gladdes åt att finna förvridna historier i officiellt godtagbara böcker. Den som på skolbiblioteket fann erotisk litteratur blev lycklig, men ekivoka historier dög också. Om någon författare vore lagd åt sådana, så…

Sådana författare fanns. Undertecknad nöjde sig inte med ordningssamma författare. Författaren skulle chockera. Och en sådan råkade undertecknad finna och fann författaren i fråga god.

Ynglingen fann således i James Thurber en författare att fördjupa sig i under långraster. Mannen var amerikan och skrev underliga historier, sådana som en gymnasist med fantasi kunde fördjupa sig i. Som till exempel novellen Fåglarna och rävarna, mindre än en sida lång. Den hade kunnat handla om förra veckans film, eftersom handlingen utspelar sig i ett fågelreservat, där hundratals näktergalar lever lyckliga tillsammans.

»När stängslet sattes upp, protesterade ett band rävar, som bodde i närheten, mot denna som de påstod godtyckliga och onaturliga gränsdragning.«

Emellertid gjorde de ingenting åt stängslet, ty de var fullt upptagna med att civilisera traktens gäss och ankor. Först när den kampanjen var genomförd och inget mer fanns att äta, angrep de reservatet.

»Näktergalarna utgjorde ett ständigt hot mot världsfreden«, hävdade rävarnas ledare och konkluderade så småningom med «Ni ser framför er en ny Lincoln«, sade han. »Vi har befriat alla dessa fåglar!«.

Jodå, Thurber låter sina läsare spåra ur ordentligt. Sådant går an för en finnig gymnasist.

En av hans allra första noveller, några sidor lång, filmades och fick en oväntad titel i Sverige, Här kommer en annan (1947). Novellen och filmens originaltitel var Walter Mittys hemliga liv.

Egentligen skulle filmstudion den här dagen ha visat en kinesisk-amerikansk dramatisk komedi, The farewell (2019) och därmed avsluta höstsäsongen. Såsom varande en smårolig film hade det blivit en lagom julhälsning. En smårolig julhälsning på ömsom amerikanska, ömsom kinesiska (mandarin, närmare bestämt). Men i dessa coronatider får vi (o)roa oss på annat sätt. Är det roligt att säga »Farväl«? – Det får tittaren själv avgöra.

Farväl betyder bara »Adjö« eller »Hej då», så vi kan väl säga »Farväl«. För att återgå till den för gymnasten roligare Farväl, så var den för undertecknad rolig just därför, att en rätt stel lektor blev mjukare, när han fann något roligt i språket. »Far« kunde böjas till »fader«, och då kunde nog »väl« också böjas. Sagt och gjort: »Fader vädel«, gott folk.

På detta tillkrånglade sätt vill undertecknade hälsa fader vädel och godan jul, som här i våra trakter inte sker på ljusan dag. Men snön den faller, och Här sjunker en annan.

En idé i idet av Björn Forseth

JAG, DANIEL BLAKE

Nattens häxor

En snickare som av sin läkare av hälsoskäl anmodas att avhålla sig från arbete i ett antal veckor men av det sociala och Arbetsförmedlingen uppmanas att ta anvisade arbeten, som då omintetgör hans rehabilitering – se där hur dagens häxkittel kan suga.

 

Som en stormvind om natten drar hon fram över de tasmanska vidderna för att hämnas de förfärliga oförrätter, som en brittisk officer åsamkat hennes familj.

Vilken hon? Vilken brittisk officer?

Vi åskådare måste då sättas oss in i, att det brittiska imperiet på sin tid deporterade oönskade element från Europa till Australien. De använde Australien på liknande sätt som Ryssland använde Sibirien (den som i höstas såg filmstudions film En officer och spion från 2018 kan dra sig till minnes, att kapten Dreyfus dumpades på Djävulsön, även det ett lands soptipp för sina deporterade).

I filmen The nightingale (2018) drar som en nattlig kuling på adertonhundratalet en irländska fram, en individ ur britternas slavbefolkning, tillsammans med en urinvånare, som inte tillhör britternas deporterade utan snarare tvärtom men med minst lika goda skäl att bekämpa imperiet.

Under andra världskriget fruktade tyskarna en sovjetisk bombeskader, som nattetid med urgamla flygplan flög in och släppte bomber manuellt. Av tyskarna kallades de »Nattens häxor«, eftersom eskadern helt bemannades av kvinnor. I »The nightingale« är kvinnan dock ute drygt hundra år tidigare.

Se där en del av historien vi föga visste något om, och särskilt en del av jorden vi inte visste mycket om.

Om inte coronan hade varit, skulle denna film visas i kväll. Men om nu pandemin går mot en lättnad, hör denna film till dem, som filmstudion kommer att visa.

Under tiden, just idag, börjar filmstudion uppmuntra sina medlemmar med tips om filmer, som alla kan hämtas gratis. Veckans tips är Jag, Daniel Blake (2016), som antingen vi eller Arctic light filmfestival har visat. Vi är särskilt förtjusta i regissören av denna hans femtioförsta film (och han har gjort tre till efter den här). Man kan ju inte säga, att han gjort en film om året, för då skulle vi ha att göra med ett slags Mozart. Det har vi inte.

Nej, Ken Loach är född 1936 och skulle ha blivit jurist. Tur att han inte blev det. På omvägar kom han 1966 att regissera ett långfilmslångt avsnitt av en engelsk teveserie, Cathy come home. Det fick politiska efterdyningar i hela kungariket. Det handlade nämligen om hur en av landets då många hemlösa på grund av familjeförhållandena kunde fråntas sitt barn av känslokalla brittiska myndigheter.

Huruvida någon läsare känner igen sig och påstår att hemlösa finns än idag liksom känslokalla myndigheter – det vet jag inte. Detta blev i alla fall Ken Loaches väg; de fattigas, de utnyttjades – tja, samhällets olycksbarns. Men ämnet för varje film blev så olikartat, att många blev humoristiska. Som »Jag, Daniel Blake« blev på sitt eget sätt. Galghumoristiskt, säger man visst.

En sådan sjutusan till regissör rekryteras omedelbart till Hollywood. Anledningen till att så många nappar på deras sockrade erbjudanden vet jag inte, kanske för att Europas filmstudior i många stycken lades i ruiner under första världskriget. Med Atlanten som vallgrav kunde man fritt kosta på sig vad som helst i filmväg.

Idag fungerar inte Atlanten som vallgrav. Det moderna atomkriget skulle tvinga till och med New York att släcka all reklam och dra ner alla gardiner. Till och med mot den nattliga stormvinden…

Alltnog, Ken Loach blev aldrig rekryterad. Lär känna honom i kväll. Gratis. Filmstudion kan bara tipsa om filmer som kan ses gratis. På SVT Play finns hur mycket som helst att se gratis. Vill man komma direkt till «Jag, Daniel Blake«, kan denna länk användas.

En idé i idet av Björn Forseth