Konspirationer i vår mitt

KVINNAN FRÅN BREST

Konspirationer i vår mitt

Nedtvingade flygplan och fifflande läkemedelsbolag

 

Det är full pandemi i världen, och samtidigt fullt pandemimotstånd på många håll. Konspirationsteorier om att stängningarna av länder och lokaler bara är till av dolska ekonomiska och politiska motiv sprids.

Mitt i allt detta tvingas ett trafikflygplan ned i Vitryssland, som inte är dess destination. En stark teori är, att en av landets medborgare, ogillad av regeringen och själv bosatt i annat land, skulle plockas från passagerarlistan. Bortrövas. Det gjordes också.

Detta var ett flagrant brott mot Chicagokonventionen av 1944. Flyg ska fritt få ta sig från plats till plats, så länge som färdplan och alla Internationella civila luftfartsorganisationens (ICAOs) reglementen följs, och statsluftfartyg får inte tvingas till någonting, så länge som de iakttar flygsäkerheten.

Nu var Ryanair Flight 4978 inte något statsluftfartyg utan ett ordinärt passagerarflyg som av uppenbart ogiltiga skäl tvangs ner. Ett piratstreck, skulle man kunna säga. Det var inte som när den ryske passageraren Aleksej Navalnyj 2020 skulle flyga från Tomsk till Moskva och påstås ha blivit förgiftad, att chefspiloten tog sitt ansvar och nödlandade i Omsk, så att passageraren genast skulle komma under vård. En del konspirationteoretiker kopplar ändå samman händelserna.

Det i Vitryssland nertvingade planet väckte med all rätt ett ramaskri bland europeiska och amerikanska makter, bortsett från de inblandade. Därvid har ändå Vitrysslands president kunnat flina under mustaschen och hänvisa till EUs eget handlande 2013.

Vad hände då, då? – Jo, från Moskva avreste den 2 juli 2013 ett antal statsluftfartyg från ett internationellt möte. De innehöll så klart statschefer, det vill säga presidenter eller kungligheter. Alla filmtokiga svenskar har väl pejling på vad flygplanet Air Force 1 är för något. Bolivias motsvarighet hade med sig ombord president Evo Morales på väg hem till La Paz. Det stora landet i norr i hans egen världsdel misstänkte Morales för att smuggla ut visselblåsaren Edward Snowden, som just då gömde sig på flygplatsen Vnukovo i Moskva. Därför fick stormakt A utan vidare fyra stora europiska stater att neka flygplanet överfart, så att det tvangs mellanlanda i Wien. Någon Snowden fanns inte ombord. Men detta piratstreck får ändå inga svenska eller andra europeiska ministrar att göra någon jämförelse.

Dubbla måttstockar låter som ett häftigt synopsis till en spännande film. Hollywood brukar ligga långt framme, men det finns konspirationsfilmer från andra länder också. Hur mycket skulle de vara beredda att betala för ett utkast, månne?

I kulturens värld behöver normalt de skapande krafterna inte huka sig för sina egna ministrars fåfänga. Kanske för att de inte är knutna till landet mer än som inspelningsplats. Stora Hollywoodbolag är numera i japansk ägo och biografkedjorna i kinesisk. Bara de drar in pengar, så.

På SVT Play ligger just nu Filmstudions veckotips Kvinnan från Brest (2016) ute. Den är i linje med konspiratörernas värld, handlar om företag som gör vad som helst för en god aktieportfölj. För trots allt finns det ju korruption i offentlig tjänst och korrupta personer på företag med personligare ambitioner. Den här historien har hänt. Det säger jag, för jag tror på den. Men alltför ofta står det i början av rullarna Based on a true story, dåligt översatt till »Baserad på en sann historia«. Förr stod det »Efter verkliga händelser« i böcker och goda filmöversättningar. Men hur som haver: bara det är sant. Det är det inte alltid, sanningspåståendet har blivit ett försäljningsargument.

Men USA-filmen från 1979 Kina-syndromet ska vara gjord efter verkliga händelser. Kärnkraften var på frammarsch vid den tiden och att ifrågasätta hur den sköttes straffade sig. Visselblåsaren gick upp i rök och verkligheten överträffade sedan dikten: Harrisburg gjorde det som filmen förutspådde, sedan small Tjernobyl och till sist rämnade Fukushima.

Silkwood (US 1983) var något liknande, och en annan modig och driven Svensson (fast på amerikanska) var hon som ståtade med själva filmens titel: Erin Brockovich (US 2000).

Från företags inskränkta dollartörst över till korruption i själva statsförvaltningen: 1976 behandlade den likaledes sannfärdiga filmen Alla presidentens män händelser i USA och gjordes också där. På den tiden ägdes inte bolagen ännu av japaner. Den här filmen om journalisterna som med hjälp av den anonyma visselblåsaren Långt ner i halsen avslöjade Watergateaffären, som fällde en president, var nog inte helt ofarlig att göra, och visselblåsaren gav sig först 2005 till känna.

Alla visselblåsare kanske hedras i tysk-kanadensiska The Whistleblower från 2010, men den utspelar sig i Bosnien och Hercegovina, där en utländsk fredsbevarare avslöjar kvinnoslaveri i FNs sold.

En rysk film från 2017 heter On vam ne Dimon och har förstås inte visats i Sverige, fast den är som en variant av Uppdrag granskning eller Kalla fakta. Men den kommer nog på vanlig teve, vad det lider. Bara innehållet är kritiskt mot rysk politik.

Men här slutar vi med »detta har hänt«-stämpeln. Den skandinaviska Metropia (Sv-No-Dk 2009) är en dyster framtidsvision i tecknad och trickfilmad form. Den har Kiruna Filmstudio (eller Arctic Light Filmfestival) visat!

Visats har dock inte fransk-tysk-engelska The International från 2014. Nu från äkta konspiration till rent äventyr, och den finns i Kiruna filmstudios arkiv! Kanske något för en eventuellt återuppstånden filmstudio till hösten, nu när vi från och med idag får ta in upp till 50 åskådare?

Men under tiden och inför sommaren finns »Kvinnan från Brest« på SVT Play med en livlig danska som hjältinna. Måtte pandemin besegras.

Trevlig sommar!

En idé i idet av Björn Forseth

Angry Indian goddesses

ANGRY INDIAN GODDESSES

Indiska gudinnor

En del retar upp sig på små ord. Men övergrepp kan inte beskrivas med nog stora ord.

William Shakespeares tänkta syster skulle inte ha haft en chans att få några pjäser publicerade, även om hon varit lika begåvad som brodern.

Det är kärnan i dagens ledare i NSD, på Internationella kvinnodagen. Jag har sett den här kvinnan gå från kassan på Konsum Lappgatan via Norrbottensmedias officin i Kiruna till den plats i Härnösand varifrån hon idag skriver sin ledare. Henne beundrar jag mycket.

Men i det hon bekräftar vårt språks brister i form av begrepp som »Tjänsteman, brandman, bankman, talman« väcker hon också språkpolisen inom mig. Ordet man kan vara såväl substantiv som pronomen, om någon kommer ihåg sin skolgrammatik (varje ord man kan foga »-jävel« till är substantiv, har jag hört som modern förklaring; hundjävel, biljävel). SAOB skriver om den förstnämnda varianten

1) människa; person;

[…] ofta svårt att skilja från 5)

5) vuxen person av hankön

Förklaring ett är alltså ibland svår att skilja från förklaring fem. Man är således en människa i en massa sammanhang, en karl endast i vissa. Problemet med ordet är inbyggt i svenskan, inte i närbesläktade språk som norska, danska eller tyska, där ordet man syftar på långt hår från en hästnacke. Endast i svenskan kan substantivet man betyda människa eller karl. En människa eller karl stavas nämligen i de andra språken: mann, mand, Mann. Synd att inte svenskan har en sådan stavningsåtskillnad, för då hade vårt strävande efter jämställdhet inte behövt gå på den här onödiga minan.

De nämnda språken skiljer sig nämligen inte åt vad gäller pronominet man, som för dem alla betyder något allmänt; varken karl eller kona. SO skriver:

o­bestämd person el. grupp av (ofta ton­givande) personer

»Man är väl svensk, då kan man säga vad man vill« och vips har tre man trängts in i en mening. Inget av dem betyder vare sig karl eller kona. Denna obestämda person finns lika mycket i de andra nämnda språken, så nog hade vi därför vunnit på en extra bokstav i det svenska man i betydelsen karl. (Det skrevs faktiskt mand(h) under åren 1523—1692). Med den stavningen, i linje med norskan, danskan och tyskan, hade inte könsmedvetna svenska skribenter behövt skriva »en« för att slippa skriva »man«…

Sådana här språknoteringar välkomnas inte av alla, så låt oss gå över till ledarens kärna: nej, Shakespeares syster hade aldrig haft någon chans.

En sådan krönika i form av ledare skulle inte ha publicerats idag, om det inte varit den 8 mars, Internationella kvinnodagen. Kiruna filmstudio brukar månaden med den dagen visa enbart filmer med kvinnliga hjältar. Hjälte innebär inte nödvändigtvis någon amazon utan kan vara en intellektuellt och moraliskt framstående person, eller – som i ledaren – en framstående dramatiker. Som regissören av denna veckas filmtips, Pan Nalin.

Men, undrar svensk vän av ordning, det namnet kan ingen av oss veta något om; är regissören mand(h) eller kvinna? Tja – vem bryr sig?

I Indien har hemska övergrepp på kvinnor på senare år kommit till allmän kännedom, fast våldtäkterna länge förekommit såsom något slags kulturell sedvänja. Kulturell osed, skulle jag hellre vilja kalla den. Skillnaden idag är att indierna pratar om den och demonstrerar mot lagens njugga sätt att döma rätt och fel efter kön. Detta har på senare år lett till upprörda demonstrationer mot den egna »sedvänjan«, men var den ett tema i tevedokumentären om Narendra Modi?

Filmen Angry Indian Goddesses (2015) skulle gott kunnat heta »Arga indiska gudinnor« i Sverige, för den är ju översatt. Den engelska titeln låter i svenska öron rätt romantisk, översatt kan man börja undra. Hinduer, som de flesta där är, håller sig med en hel rad gudar och gudinnor. Det skämtar de om i handlingen. Och indier vet vi ju, vad det är. Men arga, varför då?

De som skämtar är ett gäng tjejkompisar på något slags möhippa ute på landet, där en av dem bor eller har tillgång till en stuga. Deltagarna är mer eller mindre ovana vid den enkla standarden men är i högsta grad väninnor och har i flera dagar kolossalt roligt och pratar om sådant som väninnor pratar om var som helst. Eller karlar. Och det vet vi ju, vad det är, käre läsare. Väldigt intimt och / eller kärleksfullt.

Hade det varit en svensexa, hade pratet nog inte förfärat, och ingen hade reagerat på, om deltagarna i det varma Indien klätt sig i kortbrallor eller trasiga jeans. Men nu handlar det om en möhippa, där deltagarna går klädda avslappat och skrattar instämmande åt allt de andra säger. Ingen utom husan bär sari, och för övrigt befinner sig inga andra än kvinnor i huset.

För en mand(h) som undertecknad kan tjattret tjejerna emellan te sig aningen jobbigt, men det går att leva med. Dock kanske inte många karlar där ute skulle må bra av att höra det?

Ställ den frågan och se på SVT Play denna högaktuella indiska film från det stora landet med de stora problemen, fastän dryga hälften av jordens befolkning är just kvinnor. Att filmen börjar med snabba klipp med tjattrande tjatmajor och hoppande hoppetossor är kanske till för att skrämma bort oönskad publik – eller för att tillfredsställa européers förväntningar på indisk film. Hur som haver är det bara att vänta ut denna rasande inledning.

Kanske är det en tanke: »Rasande indiska gudinnor«?

En idé i idet av Björn Forseth

Autister och jättar

JÄTTEN

Autister och jättar

Inkvisitorn skulle ha gjort fynd i Sverige

Nog är det lite egendomligt, att en bok eller film kan ges ut under ett och samma namn, fastän själva boken eller filmen är den ena av två helt olika. Till och med den Heliga Skrift kan nog drabbas av dubbleringar. Kiruna bokhandel sålde i början en till utsidan mycket lik bok med namnet Bibeln II, av vilken ett exemplar fallit i undertecknads händer. Helt säkert skulle bokhandeln ha drabbats av död och pina, om den funnits på den Heliga Katolska Inkvisitionens tid.

Hade Sverige fortfarande varit katolskt, skulle Inkvisitionen då ha utsträckt sina tortyrundersökningar hit. Det är väl i efterhand ett tillräckligt gott skäl att ha bytt statsreligion. »Då föll fjällen från mina ögon«, som Mikael Ludenfot säger varje gång han gör ett livsavgörande val i böckerna Mikael Ludenfot och Mika Hakim av Mika Waltari. Fjällen kunde gott falla från hans ögon även senare, när Svenska kyrkan lät häxor (kvinnor) och nåjder (samer) brännas på bål, men nu var ju Waltaris mål ett annat.

För gamla biotittare är Mika Waltari mer känd som upphovsman till en serie finska kriminalfilmer om kommissarie Palmu och hans kollega. Boken Vem mördade fru Kroll? 1939 blev 1961 filmen Gas, Inspector Palmu! (med den stavningen).

Alltnog. Kvällens tipsade film handlar om en kille, som nog skulle finna det besvärligt att klara sig mot Inkvisitionen. Hans historia skulle kanske inte stå sig, om killen spändes upp på en sträckbänk. SVT Play återger den sålunda:

30-årige Rikard är autistisk och född med en svår missbildning. Han skildes från sin mor som barn men hoppas få henne tillbaka om han bara lyckas vinna de Nordiska mästerskapen i boule. Till sin hjälp har Rikard sin bäste vän och tränare Roland, tre klot i skimrande guld och en 50 meter hög jätte…

Filmen är alltså svensk från 2016 och hette Jätten helt enkelt. Men exakt samma titel hade en amerikansk film från 1956, vilken Kiruna filmstudio visade som helaftonsfilm härom året. Det var en historia om hur boskapsskötsel övergick i oljeberoende och romantik övergick i dramatik. Men Elisabeth Taylor, Rock Hudson och James Dean är i den nya Jätten ersatta med Christian Andrén, Johan Kylén och Anna Bjelkerud med dramatiken kopplad till missbildning och drömmar om andra lösningar. Johannes Nyholm regisserade, och det har han inte gjort så mycket men blivit rikligt prisad för. Jätten fick tre guldbaggar och sju utländska priser.

En idé i idet av Björn Forseth

Rörande tonårslängtan

EN KÄRLEKSHISTORIA

Rörande tonårslängtan

Ämnet har många ägnat sig åt, få har lyckats så bra.

En livs levande Aleksej Navalnyj – under en flygning till Moskva räddad till livet av en pilot, som avbröt färden och omedelbart gick ner – har avslöjat ett putinskt »presidentpalats« av enorma proportioner.

Det tycks vara på modet att förbygga sig. Konungar och presidenter brukar man hålla i palats, gärna palats med anor, Drottningholm till exempel. Anor smäller högt och ger anseende.

Efter en jordbävning 1977 av magnituden 7,2 var stora delar av Bulgarien och Rumänien ödelagda, och det senare landets statschef Nicolae Ceauşescu lät med Pyongyang som förebild i stället för att återuppbygga bostäder bygga ett palats med 1.100 rum. Med underjordisk tunnel och allt. Det blev inte färdigbyggt innan han själv fick åldras med palatset. Han fick aldrig användning för tunneln utan sköts, och EU färdigställde bygget.

Den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan lät utan bygglov bygga ett presidentpalats om 1.150 rum, med underjordisk tunnel. Nu tvistar de om vad de kan göra, när bygglovet aldrig fanns men huset står klart.

Nu anklagas Vladimir Putin för att äga ett liknande palats med underjordisk tunnel, vilket han förnekar. Men även om det formellt ägs av staten, så skriker det ojämlikhet precis som de andra exemplen.

Vad är det med alla presidenternas män? Kunde de inte nöja sig med det nödvändigaste och lite krusiduller på det, såsom Islands presidentbostad (se foto)?

Nu ägnas inte veckans filmtips sagoslott och liknande, fast på film hade det annars gått an. Veckans filmtips är i stället ytterst vardagligt – men ändå inte, som det ska vara med ett gott filmmanus. Vi har alla gått igenom den historia, som denna film skildrar.

Roy Andersson har blivit världsberömd för filmer, som en del av åskådarna – även på filmstudion – tycker är hopplösa att se. Andra tycker att de är makalösa. Bara titlarna väcker ju frågor eller intresse: Sånger från andra våningen år 2000, Du levande 2007, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron 2014 och Om Det Oändliga 2019. För en gångs skull kan uttrycket här stämma bra in: Ingen som ser Roy Andersson blir oberörd. Man blir fascinerad eller uttröttad.

Många av oss i vissa generationer såg under några år reklamsnuttar på teve utan att ha valt att titta på reklam. Egendomliga reklamsnuttar med bleka människospillror i till synes tröstlösa situationer. De var så speciella, att man pratade om dem. De var Roy Anderssons produkter.

Han hade gjort fiasko med spelfilmen Giliap år 1975 (citationstecknen hör till titeln) och ägnade sig sedan åt de här speciella reklam- och kortfilmerna. Tills han slog knockout med »Sånger från andra våningen«, som han liksom de kommande filmerna spelade in på sitt speciella sätt. I alla fall i den första av dem stod kameran fastskruvad i varje scen. Endast i en rörde den sig, i takt med ett annalkande tåg. Sin Filmstad skapade Roy Andersson av den före detta biografen Pucks salong i centrala Stockholm (foyén är antikvitetshandel). Hans filmer innehåller många storslagna scener, vars hemlighet är att de är trickfilmade, så att den gamla bion hetat Puck var väl inte det sämsta.

Men allt detta är historia. Hans debutfilm var av ett helt annat slag och gjorde stor succé, »En kärlekshistoria«. Tonåringarna som filmen handlar om, Ann-Sofie Kylin och Rolf Sohlman, har fortsatt i branschen men kanske inte blivit så omtalade. Att Roy Andersson sedan inte fick framgång med »’Giliap’« var kanske en stor olycka, ett blindskär i karriären. Det dröjde ju flera år innan han kom igen. Men kanske vann vi åskådare på det? Reklamfilmerna och de säregna långfilmerna hade kanske inte mognat utan detta bakslag.

En idé i idet av Björn Forseth

Kvinnor utan gränser

ATT ÅTERVÄNDA

Kvinnor utan gränser

Var Donald Trump en »pigornas Kurt«?

En spanjor finns bland filmbranschens regissörsfenomen idag. Sådana »gossar Ruda«, »femme fatales« eller »pigors Kurt« finns på alla språk och kön, såväl i länder med Upplysningens demokratiska ideal som i länder med mer dogmatiska rättesnören. De behöver inte starta projekt som Dogma eller bli kallade »galna regissörer« av världskända skådespelare utan kan vara bra ändå.

Idag har Förenta staterna bytt president. Som om inte coronan var illa nog, lockade dåvarande presidenten Donald Trump fram skrämselhicka i befolkningen. Det är värt en historia i sig, men har det varit värt flera timmar långa direktsändningar i våra vanligaste etermedier? Vår befolkning har ju därmed utsatts för ännu mer av ensidig påverkan. Varför har vi inte hetsats upp mer av exempelvis de dödliga dåden i Frankrike?

För övrigt kan korsordsmakare behaga skämta även om sådant här: PRESIDENTEN OCH WC-MÖBELN, fem bokstäver. Det tyckte jag var roligt.

Galna konstnärer har vi hört talas om, galna konstnärer på filmens område kan vara lika storslagna, de. Förr blev de stora efter några fantastiska debutfilmer, sedan fick några av dem dille av den vördnad och de skattkistor dessa första filmer lockade fram. De blev navelskådande. Den sorten tänker jag inte ägna mer utrymme här.

Spanjoren i fråga är känd under sitt riktiga namn Pedro Almodóvar och har gjort uppmärksammade filmer som Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988) och har lanserat bland annat damen med Pinocchiokomplex, Rossy de Palma. I kväll tipsar Kiruna filmstudio om en sen Almodóvar, Att återvända från 2006. Med i filmen är en del av dem han gjort kända som skådespelare såsom Penélope Cruz. Ännu en av hans favoriter tycks vara hans mamma. Eller någons mamma, Allt om min mamma heter nämligen en av filmerna (1999).

Ibland tar Almodóvar upp vedervärdiga teman, ibland är de vedervärdigare än de låter. Men lika ofta är de tokroliga. Vi får se, vad kvällens coronor tycker om denna.

En idé i idet av Björn Forseth

Kostymdrama?

ATT VANDRA OSYNLIG: SYSTRARNA BRONTË

Kostymdrama?
Systrarna Brontë är ett begrepp inom den anglosaxiska litteraturen
– ja, rentav inom adertonhundratalslitteraturen i gemen.

 

Sveriges Television kallar filmen om Systrarna Brontë ett »kostymdrama«. Det brukar man nog göra, när det gäller filmatiseringar av de här damernas böcker, eftersom karlarna i dem går med hög hatt och kvinnorna bär hatten över hela sig i form av ett bylsigt, färggrant plagg.

I det här fallet är nog kostymdrama att ta i, det handlar inte om en filmatisering av någon av Brontë-systrarnas böcker. I de fallen finns det många varianter efter regissörers egna infall.

I stället ligger det tidiga adertonhundratalets brittiska koleldade förort långt från kostymernas värld. Det är välgjort och därmed trovärdigt. Därtill spelas barnaskaran Brontë, och särskilt sedan de blivit vuxna, av utmärkta skådespelare (Finn Atkins, Chloe Pirrie, Charlie Murphy, Adam Nagaitis, Jonathan Pryce) som fängslar en med sina naturliga fallenheter och fel. När både omgivande miljö och miljön av huvudpersoner framställs så här bra, rycks man förstås med i syskonens resonemang, om »vad man ska gö’«, som Kirunaborna säger. Ty vad ska ogifta kvinnor göra? – Och en ogift bror, som liksom så många av hans likar jorden runt, av dålig självkänsla hellre använder sina slantar på att på krogen bygga upp den…

Och ändå älskar syskonen varandra som syskon gör, både där och då liksom här och nu. Men inte gör de det, som ogifta på landet är förutsedda att göra. Nej, i lönndom skriver de böcker, som sedan får ställning som litterära mästerverk på det engelska språket.

 

En idé i idet av Björn Forseth

Fadervädel

HÄR KOMMER EN ANNAN / THE FAREWELL

Fadervädel

Småroligt i gamla böcker blir småkul i gamla filmer.

Ynglingar i gymnasiet, det gamla till och med, var väl hågade att diskutera vansinnigheter och gladdes åt att finna förvridna historier i officiellt godtagbara böcker. Den som på skolbiblioteket fann erotisk litteratur blev lycklig, men ekivoka historier dög också. Om någon författare vore lagd åt sådana, så…

Sådana författare fanns. Undertecknad nöjde sig inte med ordningssamma författare. Författaren skulle chockera. Och en sådan råkade undertecknad finna och fann författaren i fråga god.

Ynglingen fann således i James Thurber en författare att fördjupa sig i under långraster. Mannen var amerikan och skrev underliga historier, sådana som en gymnasist med fantasi kunde fördjupa sig i. Som till exempel novellen Fåglarna och rävarna, mindre än en sida lång. Den hade kunnat handla om förra veckans film, eftersom handlingen utspelar sig i ett fågelreservat, där hundratals näktergalar lever lyckliga tillsammans.

»När stängslet sattes upp, protesterade ett band rävar, som bodde i närheten, mot denna som de påstod godtyckliga och onaturliga gränsdragning.«

Emellertid gjorde de ingenting åt stängslet, ty de var fullt upptagna med att civilisera traktens gäss och ankor. Först när den kampanjen var genomförd och inget mer fanns att äta, angrep de reservatet.

»Näktergalarna utgjorde ett ständigt hot mot världsfreden«, hävdade rävarnas ledare och konkluderade så småningom med «Ni ser framför er en ny Lincoln«, sade han. »Vi har befriat alla dessa fåglar!«.

Jodå, Thurber låter sina läsare spåra ur ordentligt. Sådant går an för en finnig gymnasist.

En av hans allra första noveller, några sidor lång, filmades och fick en oväntad titel i Sverige, Här kommer en annan (1947). Novellen och filmens originaltitel var Walter Mittys hemliga liv.

Egentligen skulle filmstudion den här dagen ha visat en kinesisk-amerikansk dramatisk komedi, The farewell (2019) och därmed avsluta höstsäsongen. Såsom varande en smårolig film hade det blivit en lagom julhälsning. En smårolig julhälsning på ömsom amerikanska, ömsom kinesiska (mandarin, närmare bestämt). Men i dessa coronatider får vi (o)roa oss på annat sätt. Är det roligt att säga »Farväl«? – Det får tittaren själv avgöra.

Farväl betyder bara »Adjö« eller »Hej då», så vi kan väl säga »Farväl«. För att återgå till den för gymnasten roligare Farväl, så var den för undertecknad rolig just därför, att en rätt stel lektor blev mjukare, när han fann något roligt i språket. »Far« kunde böjas till »fader«, och då kunde nog »väl« också böjas. Sagt och gjort: »Fader vädel«, gott folk.

På detta tillkrånglade sätt vill undertecknade hälsa fader vädel och godan jul, som här i våra trakter inte sker på ljusan dag. Men snön den faller, och Här sjunker en annan.

En idé i idet av Björn Forseth

Nattens häxor

JAG, DANIEL BLAKE

Nattens häxor

En snickare som av sin läkare av hälsoskäl anmodas att avhålla sig från arbete i ett antal veckor men av det sociala och Arbetsförmedlingen uppmanas att ta anvisade arbeten, som då omintetgör hans rehabilitering – se där hur dagens häxkittel kan suga.

 

Som en stormvind om natten drar hon fram över de tasmanska vidderna för att hämnas de förfärliga oförrätter, som en brittisk officer åsamkat hennes familj.

Vilken hon? Vilken brittisk officer?

Vi åskådare måste då sättas oss in i, att det brittiska imperiet på sin tid deporterade oönskade element från Europa till Australien. De använde Australien på liknande sätt som Ryssland använde Sibirien (den som i höstas såg filmstudions film En officer och spion från 2018 kan dra sig till minnes, att kapten Dreyfus dumpades på Djävulsön, även det ett lands soptipp för sina deporterade).

I filmen The nightingale (2018) drar som en nattlig kuling på adertonhundratalet en irländska fram, en individ ur britternas slavbefolkning, tillsammans med en urinvånare, som inte tillhör britternas deporterade utan snarare tvärtom men med minst lika goda skäl att bekämpa imperiet.

Under andra världskriget fruktade tyskarna en sovjetisk bombeskader, som nattetid med urgamla flygplan flög in och släppte bomber manuellt. Av tyskarna kallades de »Nattens häxor«, eftersom eskadern helt bemannades av kvinnor. I »The nightingale« är kvinnan dock ute drygt hundra år tidigare.

Se där en del av historien vi föga visste något om, och särskilt en del av jorden vi inte visste mycket om.

Om inte coronan hade varit, skulle denna film visas i kväll. Men om nu pandemin går mot en lättnad, hör denna film till dem, som filmstudion kommer att visa.

Under tiden, just idag, börjar filmstudion uppmuntra sina medlemmar med tips om filmer, som alla kan hämtas gratis. Veckans tips är Jag, Daniel Blake (2016), som antingen vi eller Arctic light filmfestival har visat. Vi är särskilt förtjusta i regissören av denna hans femtioförsta film (och han har gjort tre till efter den här). Man kan ju inte säga, att han gjort en film om året, för då skulle vi ha att göra med ett slags Mozart. Det har vi inte.

Nej, Ken Loach är född 1936 och skulle ha blivit jurist. Tur att han inte blev det. På omvägar kom han 1966 att regissera ett långfilmslångt avsnitt av en engelsk teveserie, Cathy come home. Det fick politiska efterdyningar i hela kungariket. Det handlade nämligen om hur en av landets då många hemlösa på grund av familjeförhållandena kunde fråntas sitt barn av känslokalla brittiska myndigheter.

Huruvida någon läsare känner igen sig och påstår att hemlösa finns än idag liksom känslokalla myndigheter – det vet jag inte. Detta blev i alla fall Ken Loaches väg; de fattigas, de utnyttjades – tja, samhällets olycksbarns. Men ämnet för varje film blev så olikartat, att många blev humoristiska. Som »Jag, Daniel Blake« blev på sitt eget sätt. Galghumoristiskt, säger man visst.

En sådan sjutusan till regissör rekryteras omedelbart till Hollywood. Anledningen till att så många nappar på deras sockrade erbjudanden vet jag inte, kanske för att Europas filmstudior i många stycken lades i ruiner under första världskriget. Med Atlanten som vallgrav kunde man fritt kosta på sig vad som helst i filmväg.

Idag fungerar inte Atlanten som vallgrav. Det moderna atomkriget skulle tvinga till och med New York att släcka all reklam och dra ner alla gardiner. Till och med mot den nattliga stormvinden…

Alltnog, Ken Loach blev aldrig rekryterad. Lär känna honom i kväll. Gratis. Filmstudion kan bara tipsa om filmer som kan ses gratis. På SVT Play finns hur mycket som helst att se gratis. Vill man komma direkt till «Jag, Daniel Blake«, kan denna länk användas.

En idé i idet av Björn Forseth

Man slipar knivar

BAKOM STÄNGDA DÖRRAR

Man slipar knivar

Det kunde Snorre ha skrivit, men det har också Selma gjort i »Herr Arnes penningar« 1954.

 

En gång lärde jag en pojke ordet snöplig eller snöpligt. Ett inte helt lätt ord att ta till sig på direkten, kanske. Emellertid läste han då med de andra i mellanstadiet Grette Asmundssons saga i Hjalmar Alvings utmärkta, gammelmodiga översättning, i vilken det kunde stå

Då sade Grette: »Det märks inte mycket, att du har gått modigt fram ute i världen, för här skils du utan heder från dina kamrater.«

»Den elden bränner värst, som bränner en själv«, sade Gisle, »och att tas med den onde är inte gott.«

Om jag någonsin under mina undervisande år lyckades bevisa något, så var väl detta en av de sakerna: Ungar i fyran och femman läser ålderdomlig svenska lättare än vad äldre personer gör, därför att barnen inte fattar hur svår texten är.

Inför ett lov ville grabben jag nämnt inte vänta på slutet utan läste ikapp och avslutade boken. Efter lovet var det första han sa i skolan: – Grette fick ett snöpligt slut.

Det ordet dömer inte ut hela den isländska sagoskatten. Men det kan vara på sin plats att jämföra denna skatt med fransk film.

Fransk? Varför inte exempelvis hollywoodsk? – Naturligtvis kommer den motfrågan som ett brev på posten. Hade lika många kunnat franska, ryska och tyska, skulle vi ha varit friare i vårt tänkande och kunnat göra jämförelser som denna på ett självklarare sätt. Vi känner ju också till, att det allra största filmskaparlandet heter Indien, och deras drömfabrik kallas Bollywood. Folk tror gärna, att de bara gör sång- och dansfilmer. Det är inget att skratta åt. I flera länder (särskilt utanför Asien i delar av Afrika) är sång- och dansfilmer högst populära. Bra underhållning. Men man filmar också annat. När jag var i Bollywood var jag delvis på biografer med 1.500 sittplatser och såg dramer, som ingen sjöng den minsta låt i. Och det berodde inte på hakkorsen över ingångarna, som tvärtom betyder sådant som »Tomtebo« eller »Lyckoland«. Om bara en tiondel av deras produktion bestod av dramer, så skulle den tiondelen ha fyllt en stor del av Sveriges biografer.

Dessvärre är det väl bara Sveriges Television som aktivt vågar lansera film i stor skala på något språk öster om det konstantinopolitanska sundet (se bara de turkiska teveserierna i 174 avsnitt). Nå, i den bollywoodska kakan finns mycket att bita i, men den väntar jag med till en annan gång.

Låt oss alltså så länge jämföra isländsk och fransk stil. Den omedelbara orsaken är, att filmstudions sista novemberfilm inte visades förra veckan utan som en extrafilm klockan nio på kvällen efter Les misérables (2019). Även om också den var fransk, så handlar det här om den på grund av coronabestämmelserna för tidigt men ändå sent visade filmen Bakom stängda dörrar (2012). Det var om den, som den förra krönikan således borde ha handlat. Vincent van Gogh skulle den här veckan ha blivit föremål för mina kommentarer, men nu är det väl lika bra att kasta om filmerna?

Även om vi känner de isländska sagorna som ett slags skoningslös vilda västern i stil med Sergio Leones italienska spaghettivästernfilmer, så går ju inte dagens islänningar omkring och muttrar »tungur knivur«, när de rensar naglarna med en morakniv. Nejdå, de är som nordbor är mest; skriver hårdkokta deckare precis som andra mordiska kvinnliga författare, i vilka en outhärdlig rad gräsligheter utspelar sig på snart sagt vilken fridsam liten plats som helst. Om Gotland har dugt åt mordutredningar, så har Island det också. Islänningarna gör teveserier i samma genre också, så de är så lika oss så…

Kiruna filmstudio har gett filmer som Bland män och får (om två bröder boende på samma gård utan att ha talat med varandra på 40 år, från 2015) och Woman at war (om en kvinna på krigsstigen, från 2018) plats, men då har vi förstås följt trenden med de mest omtalade, där säkert fraser som »tungur knivur« kunde ha sagts i modern isländsk miljö.

Franska filmer är nog inte kända för någon viss stil, utom att de roligaste på senare år har varit därifrån. Nu har vi nya åskådargenerationer som inte har sett Visitörerna från 1993 eller uppföljaren Visitörerna II från 1998, mustiga satirer med stenhårde hjälten Jean Reno som klassmedveten riddare vid medeltida slott och som genom att borgens gamla trollkarlar av slarv blandat till en felaktig dekokt tagit honom till dagens värld, där en ättling till hunsade väpnaren Christian Clavier i vår tid visar sig vara slottets – numera turisthotellets ­– högste chef (hmmm, något måste ha ägt rum de där tusen åren, när en fattiglapp fått bättre ställning än en högadlig riddare)!

Jean Reno skrattar vi åt där, men unga åskådare kan ha missat hur den långe skinnskallen med de runda glasögonen var Luc Bessons tuffing i Den sista striden (en ljudfilm där alla figurer är stumma efter någon förtida coronapandemi, 1983), Subway (1985), Det stora blå (djupdykningens »film de la film«, 1988), Nikita (behöver den ens någon presentation? 1990) och den från 1994 i vilken Nathalie Portman föreställer en tolvåring som hjärntvättade yrkesmördaren Léon råkar bli bekant med i trapphuset.

Åter till skratten! Den förtryckta väpnaren spelades av Christian Clavier, som de unga kan ha stiftat bekantskap med på senare år, då han – nu påtagligt äldre – spelat frustrerad gentleman med unga döttrar att gifta bort katolskt i Bröllopskaos (2014) och Bröllopskaos igen (2019). Den första gifter sig förstås med en muslim, den andra med en jude och den tredje med en kines. Den fjärde, då? – Det vore mig fjärran att berätta allt i förväg, vad tror ni?

Utöver skratt? Nej, det är nog mest fördomar, som får oss att tro att fransk film har någon särskild stil. Luc Besson gör alltså hårdkokta historier, men det är det fler som gör. Vem minns inte den rafflande Berätta inte för någon (2006), och sådana har fransmännen gjort flera av, ibland som här från ett utländskt manus men förlagt till Frankrike. Frankrikes svar på Margareta Krook, Isabelle Huppert, gjorde rent hus med en villa på landet, vars ägare kom hem och då blev nackade. Detta skedde också i en utländsk roman, men filmen var på franska – och har försvunnit ur mitt titelminne…

Kanske kan man dock nämna, att en hel del franska filmer spinner kring något mysterium (som rafflaren nyss), ibland stillsamt undersökande. Förra årets Alff, filmfestivalen, visade den Agatha Christie-liknande Mysteriet Henri Pick (2019) och filmstudion avslutade årets november med Bakom stängda dörrar (2012), bägge med en fullständigt obekymrad Fabrice Luchini i huvudrollen som en intellektuell som blir inblandad i mysko händelser. I den senare filmen en söt ung gymnasist, som sakta men säkert lurar skjortan av den betydligt äldre mannen, som borde ha varit visare.

Avrundar en annan, måhända inte helt ovis, gubbe.

En idé i idet av Björn Forseth

Missförstådd målare lyssnade inte på det örat

VINCENT VAN GOGH – VID EVIGHETENS PORT

 

Missförstådd målare lyssnade inte på det örat

Veckans hjälte är vida känd för att på egen hand ha skurit av sig ena örsnibben.

 

Ordet episk har blivit mycket populärt på senare år, men det används lika felaktigt som ordet atlet. I bägge fallen naturligtvis en följd av bristande kunskaper i svenska och överdriven lyhördhet för engelska fraser. Men i Bernardo Bertoluccis i verklig mening episka dubbelfilm 1900 (det var titeln, produktionsåret var 1976) skär en man örat av sig. Mannen är lantarbetare och gör det i protest mot nära nog feodala arbetsförhållanden ända in på 1900-talet.

I Kiruna filmstudios styrelse satt i flera år, så länge han var kvar på Institutet för rymdfysik, en flamländsk man, som alltid cyklade till och från jobbet (som vi vet ligger en bit bort) och kom till filmstudions visningar på samma hoj och alltid för sent. Såvitt jag vet följer han än idag verksamheten på distans. Inte så svårt för honom, för han lärde sig svenska som en infödd. Alltnog, denne man skulle nog ha synpunkter på vårt uttal av den store målarens namn, som stavas van Gogh. Man goggar emellertid inte konstnärens namn utan säger något i stil med choch eller xox. Ljudet, om det nu bör anges med ch eller x, ska låta ungefär som första ordet i tyska »Ach, du lieber Augustin«, om någon minns den sångslingan. Adelstiteln hör till efternamnet och stavas med v, som i likhet med tyskan uttalas som f, så van Gogh säger man alltså som fann choch.

Eller vad fasen: vi Sverige säger väl fann gogg, då vet vi vem vi talar om.

Det fanns således på andra halvan av 1800-talet en stor nederländsk konstnär, som hette Vincent van Gogh. Om denne gigant har mycket skrivits och flera filmer gjorts. En del filmälskare är ointresserade av sådan bildkonst men kan ändå tycka det är spännande att följa de här skönandarnas liv. Bara det där med örat lockar ju.

Redan 1952 gjorde den svenske konstintresserade skådespelaren Hans Eklund en femton minuters kortfilm om van Gogh med hela dennes namn som titel. Fyra år senare spelade Kirk Douglas målaren i fråga i filmen Han som älskade livet, i vilken en annan känd skådespelare, Anthony Quinn, spelade en annan känd konstnär, Paul Gauguin.

Alff, Arctic light filmfestival, visade härom året en underbar variant; en tecknad – rentav oljemålad – film om van Goghs senare öden och äventyr, Loving Vincent från 2017. I denna polsk-brittisk-amerikansk-schweizisk-nederländska film av Dorota Kobiela och Hugh Welchman är hela berättelsen målad i just den stil, som var van Goghs kännemärke. I rörliga bilder! Då kan man väl till och med bli intresserad av själva konsten?

Tekniken påminner om den som används i en av de tjeckoslovakiska klassiker filmade efter science fiction-böcker, Det fantastiska äventyret (1958), där Karel Zeman sökt efterlikna de för tiden typiska randade illustrationerna från Jules Vernes bok. Visad av filmstudion, senast på 1970-talet…

Denna vecka skulle Kiruna filmstudios decemberserie ha tagit sin början med ännu en film om denne man, kanske en ny version av »Han som älskade livet«? Filmen från 2018 heter Vincent van Gogh – Vid evighetens port, och konstnären spelas av Willem Dafoe, den andre konstnären – Paul Gauguin – av Oscar Isaac.

van Goghs stil lockar till efterapning. Man kan fråga sig, vem som är vem på porträtten och i den tecknade filmen om honom…

Vem av dem är egentligen Douglas, Dafoe eller den riktige van Gogh?

Personligen undrar jag, vad det är i denne Dafoe som lockar till så speciella rolltolkningar, som när han 1988 fick föreställa Jesus i Kristi sista frestelse. Är det hans rådbråkade yttre? – Sådant kan äga dragningskraft. Lars von Trier tog honom till den manliga huvudrollen i den i mångas ögon förfärliga Antichhrist 2009. Hur som haver är han en skådespelare med oändligt många filmroller bakom sig.

Nu gäller det alltså för honom att föreställa van Gogh, innan öronen trillar av. Regissören Julian Schnabel har tidigare framställt anmärkningsvärda konstnärer som Basquiat – den svarte rebellen (1996), visad av filmstudion. Dagens film överlåter jag stillsamt åt ärade läsare att leta fram bland strömmande tjänster, så länge som vi begränsas av den rådande pandemin. Då kan envar själv göra sig en föreställning om, varför ett öra rök.

En idé i idet av Björn Forseth