DE FÖRBANNADE ÅREN

Hold kæft, säger dansken

I äldre internationella filmer talade dansken engelska. Med brytning, hur det nu kan ha låtit.

Det har sagts av mig och andra förut, och det kan sägas igen: andra världskriget upphör aldrig att fascinera. På senare tid har det flera gånger gjorts svart humor om det. Som »Jojo rabbit«, som Filmstudion visade den 30 september.

Fast inte bara på senare tid, förstås. Kommer någon ihåg en långvarig teveserie 1977–1979 under namnet Hemliga armén? Varje avsnitt handlade om påstått verklighetsbaserade flyktöden, där brittiska, amerikanska och kanadensiska piloter, som skjutits ned över Belgien, räddades av en lokal bistro, som under livsfarliga betingelser slussade dem vidare hem. Ofta gick det dem illa, bistrobelgarna alltså. Särskilt efter kriget, när de inte kunde förklara, hur de kunnat hålla öppet för tyska officerare.

På den tiden var det aldrig tal om, att man skulle prata rätt språk på film. Och som anglosaxarna hade för vana, skildes belgarna åt från tyskar och allierade genom att prata med brytning. Prata engelska men med fransk brytning, kantänka.

När serien var slut, då alla icke påhittade uppslag påstods vara slut, förlängde man den genom en kort serie om den i ursprungsserien vedervärdige SS-chefen Sturmbannführer Kessler (spelad av Clifford Rose) på flykt i Sydamerika efter krigets slut, och den serien hette bara Kessler (1981). Några år senare förnyade man succén med en ny serie, som parodierade den djupt allvarliga föregångaren och i Sverige fick heta Allå, allå, emliga armén.

Idag samlar man skådespelare från åtskilliga språkområden i serier som U-båten (2018), och överdrivna nationella hyllningar uteblir. De får tala sina modersmål i stället för »babyloniska«, den i filmens värld vanliga engelska, som bruten åt vänster och höger fick gälla för alla möjliga språk.

Kriget var ändå mest elände, inte ett äventyr. Och hade det gått annorlunda, kunde våra liv ha blivit makabra. De nordiska länderna förblev inte opåverkade, även om Sverige ofta beskyllts för feghet. Danmark och Norge ockuperades 1940, medan Finland lyckades avvärja ockupation genom motståndet mot Sovjet (men gick å andra sidan ihop med Tyskland i nästa krig). Färöarna och Island besattes av britterna, medan Grönland hamnade för sig själv.

Där Tyskland var, kunde man leva gott ändå, om man bara anpassade sig. Det vill säga, att man höll sig väl med ockupanterna; handlade med dem om man hade affär eller krog och umgicks med tyska officerare, om man rörde sig i högre kretsar.

Sådant talade man inte om förr. De, som inte var motståndsmän, måste ha varit med motståndsmännen i andanom – det tog man för givet. Det var ju de, som efter kriget behandlades som hjältar. I film och litteratur var »tyskejenter« något föraktligt, och de som handlade med tyskarna var medlöpare. I skolan fick vi lära oss, att Hjemmefronten i Norge och Danmarks Frihetsråd bestod av hjältar, men idag berättar man om skuggsidan av kampen. Många danskar och norrmän (för övrigt också svenskar) slogs för Tyskland i SS-bataljoner.

Vad hade egentligen allmänheten för inställning till ockupanterna? – Det var inte bara kvinnor, som umgicks med tyskar, så länge som inte segerhuvan hade fråntagits dem. Den norske författaren Jo Nesbø berättar i en av sina deckare, i vilken en övervintrad Bataljon Wiking-kämpe har en ledande roll, att det var fler norrmän, som kämpade i SS-bataljoner än som var med i Hjemmefronten.

Denna självkritiska bild framkommer allt oftare i olika länders böcker och filmer. Kiruna filmstudio visar i höst två nordiska andravärldskrigsskildringar, först en från Danmark, sedan en från Norge, De förbannade åren (Dk 2020) i oktoberserien och Den största förbrytelsen (No 2021) i novemberserien. Kluvenheten har här ett ansikte. I den danska filmen mår folk till att börja med bra av tyskarna, i den norska står de med skammen, när Tyskland ska skeppa norska judar till Tyskland. De danska judarna får ett annat händelseförlopp, om det ska inte berättas i förväg. Men de fick all anledning att tiga i skrämmande situationer, såsom att skeppas i små båtar till Sverige om natten. Dansken sa då kanske »hold kæft«, eller så var det uttrycket inte vanligt än. Idag är det i alla fall vardagsmat i filmer och serier, men då mest i betydelsen »vad fan« eller till och med »det menar du inte«.

Men det menar jag. Se de här filmerna denna och nästa torsdag på Filmstudion. Särskilt under den danska filmen får man tillfälle att känna sig som en spjutspets i kampen: man måste nämligen skärpa sig. Filmkopian har naturligtvis danskt tal, det sku’ bare mangle. Men undertexterna är också på danska. Det skrämmer, kanske, men tro mig – skriven danska är mycket lättare att läsa än norska, det är så sant som det är sagt!

En idé i idet av Björn Forseth