PINOCCHIO
Geppetto
Att stå med lång näsa gör den lögnaktige?
När vi i juletid ser Lady och Lufsen (1955), så har vi vant oss vid italienska kockar, som talar bruten svenska, så att det blir roligt:
Någon med mig skämta aprillo
och
Ben komma pronto.
Men är det lika roligt på engelska? Kanske för dem som vuxit upp med den versionen i en engelskspråkig miljö – men vem i all sin dar har fått SVT att låta denna engelska version konkurrera med den, där alla talar svenska? Har den i Sverige efterfrågats av andra än de femtekolonnare som undervisar vanliga ämnen på engelska i vanliga svenska skolor i förhoppningen att inga framtida barn ska kunna de roliga fraserna på svenska?
En annan historia – verkligen italiensk – har vi lärt känna på omvägar genom Walt Disneys tecknade film från 1940, Pinocchio. Själv tyckte jag mycket om den men minns inte så mycket från den mer än att trädockans näsa växte, när den ljög. Skarvade vore väl rätt ord här.
I allmänhet minns jag den som rolig och snäll. Kanske skulle jag känna annorlunda idag, men filmen var inte dyster. Italienska barn och vuxna kan ha en helt annan bild, för de kan hela originalhistorien. Den skrevs av Carlo Collodi redan 1881 och har inte bara lästs och tryckts ett otal gånger (den första svenska 1904) utan filmats ett – just otal – gånger.
I Sverige såg vi den som italiensk teveserie, möjligen denna från 1972: Le avventure di Pinocchio. Den var inte tecknad, och jag såg den av intresse för att jag misstänkte, att den tecknade jag vuxit upp med varit friserad. Att Gina Lollobrigida spelade med hade inte med saken att göra, det försäkrar jag.
Denna originalhistoria gjorde mig besviken, förtrollad som jag var av Disney. Den var full av konstiga figurer och var på intet vis trivsam. Särskilt minns jag en scen, där gossen i trä hade tjudrats som en hund (antagligen för att han inte skulle lägga sig i två smitande lushundars göranden och låtanden). Det försökte han nämligen och sprang efter dem – och rycktes tvärt bakåt av repet som dragits runt hans hals. Det såg otäckt ut, eftersom det var levande skådespelare.
Besviken eller ej, jag insåg nu att Collodi skrivit en sedelärande berättelse om en övermodig pojkvasker i en värld full av skumma typer. Ett namn hade etsat sig fast i mig redan efter den tecknade versionen: Geppetto. Det var namnet på den adertonhundratalets fattige och barnlöse dockmakare, som skapade sig en egen son medelst sin skicklighet med trä: han gjorde en docka, som fick liv.
Att teckna en sådan var väl ingen konst, men i den senaste av alla filmatiseringar, den italienska Pinocchio från 2019, tecknades inte dockan utan animerades en levande gestalt med ådror – eller fibrer – i trä. Den i snickeri bevandrade dockmakaren hade gjort sig ett beläte, som inte var något gudasänt barn.
Om fattigas elände på adertonhundratalet har berättats förr och nu och får inte alltid eländet att se så eländigt ut. Det kanske den här nya filmen har lyckats med. Dockmakaren, spelad av Roberto Benigni (som vi sett i Johnny tandpetaren 1991 och Livet är underbart 1997) lever fattig som en kyrkråtta på den italienska landsbygden på 1880-talet med föga att stoppa i munnen. Men allt förändras alltså, när han snidat sin trädocka färdigt. Hur – det kan envar Kirunabo se själv på torsdag, då filmstudion visar denna nyliga film.
I förbifarten kan nämnas, att Benigni spelat Pinocchio förr: inte dockmakaren Geppetto utan dockan själv (i Pinocchio 2002)… Där står den ärade läsaren med lång näsa.
En idé i idet av Björn Forseth