HEMLIGHETEN I DERAS ÖGON – gratistidning.com 2016-03-21
Ofog att sno
Där gick 90 kronor till spillo!
Härom dagen såg jag av misstag en ny amerikansk film med Chiwetel Ejiofor, Julia Roberts och Nicole Kidman på Folkets hus: The secret in their eyes. Jag hade inte läst annonsen till slut, där det stod, att filmen var en nyinspelning av en argentinsk film från 2009: Hemligheten i deras ögon. Och den hade jag sett. Visst kan man se om filmer och gärna se varianter av dem. Men den spännande intrigen i denna film hade en hemlighet, som (som sig bör) avslöjades först i slutet – och den hemligheten kände jag ju redan.
När Annonsbladets läsare läser denna krönika, har sista föreställningen redan körts. Men jag kan rekommendera filmen. Eller ännu hellre: originalet. Det kommer vi emellertid knappast att få se igen, om inte filmstudion återigen tar in det. Och därmed har Hollywood ännu en gång fått äran av en bra historia, som de snott från någon annan.
”Snott” låter taskigt. Mycket tydligt anges i första textrutan efter filmens slut, att ”Secret in their eyes” gjorts efter den argentinska förlagan El secreto de sus ojos (Hemligheten i deras ögon).Den informationen hade undertextaren dock struntat i, så den går väl de flesta spårlöst förbi. Trots filmskaparnas hedersamma information säger jag ”snott” om det ofog Hollywood ägnar sig åt: att ta andras historier i stället för att hitta på egna (för att amerikansk publik inte vill läsa undertexter, påstås det).
På teve går och har gått intressanta amerikanska serier som Homeland och In treatment, bägge så kallade remakes (nyinspelningar) av israeliska serier. Som inte gått på svensk teve. De, som hittade på de serierna, får därför ingen del av äran. Snopet. De får inte heller sina original sålda, tji fick ni!
En fruktansvärt rolig fransk film 1993 handlar om en riddare och hans väpnare på 1100-talet (riddaren spelades av Jean Reno, senare världskänd i riktigt hårda roller som Léon 1994; väpnaren av Christian Clavier, som sedan spelade Napoléon i en stor teveserie 2002 och förra året i Bröllopskaos fyra brudars pappa, som ogillar att döttrarna gifter sig med ickevita ickekatolska män). Nå, riddaren är förlovad med prinsessan Kunigunda och har oturen att på en björnjakt vådaskjuta sin blivande svärfar konungen till döds, varpå han desperat försöker göra det gjorda ogjort genom att vända sig till trollkarlarna i slottets mörkaste källarvrår för att få dem att föra honom ett par veckor tillbaka i tiden. De lyckas tillverka en för ändamålet avsedd trolldryck men fuskar något, i det de inte finner en av ingredienserna (fladdermusklor, har jag för mig). Därmed hamnar riddaren och väpnaren i stället i slutet av 1900-talet, där slottet är lyxhotell, vars ägare är en uppenbar ättling till väpnaren, som av sin herre helt naturligt behandlas som en hund.
Bra historia, va? Den drog också folk, och Hollywood inte bara gjorde en nyinspelning av den utan till och med gjorde den med samma regissör och samma skådespelare (Just visiting 2001). Sedan måste de frisera handlingen något, eftersom den skulle utspela sig i USA, där indianerna på 1100-talet led av skriande brist på slott, riddare, väpnare och hästar. Kunde inte den amerikanska publiken ha fått skratta åt det franska originalet?
Så där har de hållit på med film efter film, och då tycker vi alla, att de i Hollywood i alla fall har de bästa historierna. Det är marknadsföring, det.
Men visst får man göra sina egna tolkningar. Klassiker vill alla pröva sina vingar på. Allra populärast därvidlag är engelske William Shakespeare, som filmats om och om igen på finska, ryska, samiska och vad ni vill, och alla språk gör pjäserna lättare att förstå än engelskan, eftersom dagens engelskspråkiga människor inte riktigt hänger med i Shakespeares 1500-talsspråk.
Japanske Akira Kurosawa har fått flera av sina samurajfilmer överförda till vilda västern: Demonernas port 1950 blev 1964 Skändaren, De sju samurajerna 1954 blev 7 vågade livet 1960 och Yojimbo (Livvakten) 1961 blev För en handfull dollar 1964.
Populär klassiker är också ryske Leo Tolstoj, vars Krig och fred just nu går i ännu en nyinspelning på SVT. Men uppenbarligen räknas även Per Wahlöös och Maj Sjöwalls romanserie om kommissarie Martin Beck och Gunvald Larsson som klassiker att ge egna tolkningar av. Deras böcker har filmatiserats i Sverige flera gånger, i Tyskland, Nederländerna, Sovjetunionen och USA och fått lägga grunden till teveserien Beck.
Men det var synd om mig, som lagt ner 90 kronor på biljetten till en film jag visste slutet på.
En idé i idet av Björn Forseth
