DALLAS BUYERS CLUB – gratistidning.com 2016-10-17
När en lumpen typ
blir filmens hjälte
Filmstudion visar en film med en homofob rasist i hjälterollen. Dags att kräva avbön?
»Tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar«, sade redan Nils Poppe 1947 i filmen Tappa inte sugen.
Talesättet utnyttjades för övrigt skamlöst i den svenska titeln på en hollywoodrulle 1971: Tappa inte sugen fast du är luden.
Uppenbarligen ett väl använt uttryck, som Woody Allens rollfigur i Aldrig i livet 1976 hurtfriskt använde (fast på anglosaxiska) till kompisar som kallats till förhör hos Kommittén mot oamerikansk verksamhet i början av nittonhundrafemtiotalet (att kallas inför den kommittén var liktydigt med att antingen bli en tjallare på kamraters åsikter eller förlora jobbet och kanske fängslas själv).
Att vara hurtfrisk kan som i föregående fall vara ett utslag av att man var blåst och inte fattade situationens allvar. Men ibland kan ett makabert skämt om döden göra gott. Helan och Halvan var ett radarpar på bio från stumfilmstiden till in på femtiotalet. Den tjocke amerikanen Helan (Oliver Hardy) var den som trodde sig stå för tankeverksamheten och den magre engelsmannen Halvan (Stan Laurel) den, som lät honom tro det. Ofta när filmfigurerna råkade i svårigheter, sa Helan till Halvan: »Ännu en skön soppa du försatt mig i!«. När den verklige Laurel tynade bort i sjukdom, gick Hardy hem till honom och fick en chock av anblicken av sin utmärglade kompis. Han visste inte vad han kunde säga för att visa sin medkänsla, så han utbrast: »Ännu en skön soppa du försatt mig i!«. Så brutalt kan en vän trösta en vän.
I början av åttiotalet skulle man lika hurtfriskt kunna skämta med kompisar som fått aids, vilket vid den tiden var rena dödsdomen. Kanske var galghumor den enda trösten? Men det är lätt för en annan att tänka; ska någon kunna skämta på det viset, ska det nog vara någon som är som en Helan gentemot en Halvan.
Nu har det gått så lång tid, att unga vuxna säkert inte känner till hur det lät, när farsoten aids var ny. Det var bögarnas fel, helt klart. Och det var Guds straff mot dem. Vi vet bättre idag, och numera kan döden uppskjutas med medicinering.
Flera filmer har gjorts på temat aids. Philadelphia var en amerikansk sådan 1993. Det var tidigt, fast farsoten vid det laget härjat i tio års tid. Starkast har den skildrats av människor som var med, när liemannen skördade som flest offer. Jonas Gardells teveserie Torka aldrig tårar utan handskar från 2012 måste räknas som en av världens bästa i genren och dess upphovsman som den fula ankungen som blev en av de stora dramatikerna.
Denna torsdag visar filmstudion en rulle från 2013 på aids-temat. Efter verkliga händelser, som det brukar heta – men slå för all del upp det och se om det stämmer. I den går en helylleamerikansk rumlare omkring och hatar svartskallar och bögar. Rätt åt dem att de drar på sig bögsjukan. – Och så får han själv aids!
Hur han hanterar detta får vi se i trefaldigt oscarsbelönade Dallas buyers club. På folkhögskolan denna gång!
En idé i idet av Björn Forseth
