MANNEN FRÅN LA MANCHA – gratistidning.com 2014-03-22
Vad har Rocinante och Turinhästen gemensamt?
Att folk läser Annonsbladet lika olika som folk läser en dagstidning, det förstår jag. Ett barn kanske börjar bakifrån med dagstidningen för att läsa serierna, en vuxen kanske slår upp sportsidorna först, medan en annan bläddrar sig fram.
Vad gäller Annonsbladet har jag flera gånger missat sådant som kunde ha intresserat mig, därför att min hjärna tydligen väljer bort en massa bildintryck, trots att jag tror att jag ögnar igenom allt.
Kanske det förklarar, varför en del infödda Kirunabor aldrig hört talas om Kiruna filmstudio, som bildades 1954 och nuförtiden visar film varenda torsdag nio till tio månader om året. Visserligen har vi bara råd med en liten annons i månaden, men ändå. Denna blogg är följden av att en sådan infödd Kirunabo på nämnda tidning frågade, vad Kiruna filmstudio egentligen var för något.
Det förklarade jag för vederbörande, och nu gör jag det också här: ordet »filmstudio« är missvisande, för vi spelar inte in film. De gjorde ett fel 1954, när hela den svenska filmstudiorörelsen byggdes upp. De skulle ha kallat sig filmklubbar, för det är vad det är. Vi är en klubb för sådana som gillar att se film.
På bio, betonar jag. Ingen storbildsteve hemma kan slå upplevelsen av en film på stor duk i kompakt mörker.
En del av dem, som faktiskt hört talas om filmstudion, är dock väldigt misstänksamma. En person som jag visade upp vårens program för, pekade genast ut vissa filmer: »Dem vågar man se«, sa han. De var alla engelskspråkiga filmer.
Misstänksamheten uttrycker sig också som så, att en filmklubb säkert visar så tungsinta och navelskådande filmer, att det får vara väldigt inåtvända personer som klarar att se dem.
Nå, sådana filmer finns, det medger jag. Och i stora städer där folk kan se allt som producerats under året eller importerats under året på vanliga, kommersiella biografer – där kan en filmklubb ha ett särskilt behov av att leta upp de riktigt udda filmerna, dem som till och med storstadens biografer kan ha ratat.
Men i en liten stad som Kiruna med de ytterst få filmer som går kommersiellt, där är det Arctic light filmfestival och Kiruna filmstudio som fyller upp behovet av all möjliga sorters film, som vi inte hade fått se alls annars. Om filmfestivalen är ett åttadagars evenemang, så är filmstudion en långvarig filmfestival.
Och de som tror att vi är navelskådare kan betänka, att vi bara denna vår visar så skilda filmer som Den ovillige fundametalisten och I lodjurets timma, Generalernas natt och Turinhästen.
Den sistnämnde må faktiskt tillhöra kategorin ytterst lååångsamma filmer för en särskilt intresserad publik. Men sådan publik finns, filmen är känd och det är vår plikt att visa den.
Som kontrast till den blir det nu på torsdag något ytterst lättsinnigt: en musikal. Vi visar gamla filmer en gång i månaden, och i december visade vi en klassikernas klassiker, den nästan fyra timmar långa (fikapaus inräknad) Lawrence av Arabien i vilken Peter O’Toole fick sitt genombrott.
Så dog Peter O’Toole några dagar efter visningen. Till hans minne visar vi därför en gång i månaden någon av hans filmer efter Lawrence, däribland denna musikal.
Den heter Mannen från La Mancha, och den som närmare känner till den gamla romanen Don Quijote känner igen namnet. Det är romanen omvandlad till musikal. O’Toole spelar förstås riddaren av den sorgliga skepnaden. Byhoran som don Quijote uppfattar som den ljuva Dulcinea, spelas av italienskan Sophia Loren, drömbrud för ett par generationer manliga biobesökare. Och hon lever än!
Varken O’Toole eller Loren hade någon sångröst, men det var inte första gången man löst det problemet på bio. Amerikanen Dale Wasserman hade skapat en teatermusikal av den gamla romanen genom att kombinera två historier. Den första är naturligtvis den sorglustiga historien om den gamle herrgårdspatronen don Quijote, som genom att ha förläst sig på riddarromaner från förr inbillade sig själv vara en sådan ädel riddare, när hans förstånd börjat spela honom ett spratt. I sin betjänt där hemma såg han sin trogne väpnare Sancho Panza. En trogen betjänt vill ju inte heller göra sin husbonde ledsen utan håller därför masken och följer med, när denne ska rida ut på äventyr på sitt gamla ök Rocinante.
Den andra historien, som anpassas till sagan om don Quijote, är en fri tolkning av vad don Quijotes författare Miguel de Cervantes själv varit med om. Han hade suttit fem år i hårt fängelse i Alger efter ett krig mot det ottomanska väldet under andra hälften av 1500-talet, ett krig han hade trott skulle vara ett ädelt korståg. När han efter hemkomsten till Spanien inte fick något jobb (»tjänst« kallade överklassen det) började han fantisera ihop historien om en ädel gubbe som trodde att han levde på riddartiden och var ämnad att rädda en skön mö från någon ondsint herreman. Han behövde väl pengar och såg till att få berättelsen publicerad, innan han hade avslutat den. Denna första del blev snabbt populär, och på den tiden hade ännu inga lagar om copyright och upphovsrätt slagit igenom, så flera andra författare gav då ut Don Quijote del 2. Då fick Cervantes förstås bråttom att avsluta sin roman, som vi sedan dess alla känner igen från uttryck som »att slåss mot väderkvarnar«.
Nå, Wasserman smidde ihop Cervantes äventyr med don Quijotes. Det blev musikalen Mannen från La Mancha, som ska visas nu på torsdag. Biobesökarna 1972 fick se en tio år äldre Peter O’Toole än den som spelade Lawrence i Arabien under den tidens krig mot det ottomanska väldet (första världskriget), och här skulle han dessutom spela en gammal gubbe. 1972 användes inte datamanipulation, så maskeringen är kvalificerad yrkeskunskap.
Den till synes aldrig åldrande Sophia Loren visar här genom sin blotta närvaro, vilken stor skådespelare hon var (och är). Hennes blickar säger ofta mer, än när hon yttrar något.
Bara den blicken kan väl vara värd att se som alternativ till navelskådning…
En idé i idet av Björn Forseth
