DET VILDA GÄNGET – gratistidning.com 2016-0313
Vildar
Vilda västern och revolution – går de ihop?
Förra månaden skulle filmstudion ha visat en rätt nyinspelad vilda västern-film, Appaloosa från 2008. Snopna fick biobesökarna vända hem, för någon annan hade lagt vantarna på biografen den kvällen (misstag händer). Men sedan dess har folk frågat efter ”Appaloosa”. Och – jodå, den ska tas upp i ett nytt försök i april eller maj.
Men innan dess hinner en annan västern visas på filmstudion, som gärna kör en klassiker i månaden. Klassikern nu på torsdag på Folkets hus är Sam Peckinpahs Det vilda gänget, premiärvisad 1969. Västerngenren var vid den tiden ytterst vanlig, inte bara i Hollywood. Trots att dessa filmer av naturliga skäl utspelades i Förenta staterna, gjordes sådana också i Italien och andra länder. Spanien fick utgöra den bakgrund som skulle föreställa den vilda amerikanska västern.
Man kunde annars ha tänkt sig lika spännande filmer från en lika våldsam och ociviliserad miljö: Norden under vikingatiden. Den första ”vilda norden” gjordes dock inte förrän 1984, Korpen flyger. I Sovjet gjordes några liknande i dess varmare delar som Kazachstan och Kirgisien, exempelvis Öknens vita sol från 1970, där skottlossningen äger rum bland sanddyner, kameler och haremsdamer.
Det lockande i västernfilmerna var väl pangandet. Man fascinerades av gangstrar, trots att man i verkliga livet avskydde deras moderna motsvarigheter bland motorcykelligorna. Det som kittlade spänningen var de modiga få, som stod upp för något slags kristen rättvisa och försökte få till stånd ett civiliserat samhälle i de nya landområden, som de med fullständig självklarhet snott från urbefolkningen.
Och vilda västern-filmerna innehöll ofta kamp mot ”vilda indianer” – som aldrig fick vinna, förstås. Det kunde de däremot få göra i en besläktad genre, indianfilmerna. Dessa härrörde ur en rik litteratur om indianer, från författare av olika nationaliteter såsom tyske Karl May, amerikanske James Fenimore Cooper och svenske Helmer Linderholm. I både Öst- och Västtyskland spelades en lång rad indianfilmer in, därifrån delade vi barn filmstjärnebilder av Lex Barker, som spelade indian.
Vilda västern var en riktig amerikansk myt. Än idag ser vi hur rotad den är i det oborstade uppträdande, som de manliga hjältarna i hollywoodska filmer ständigt får uppvisa. Det tycker man tydligen är tufft där borta. Se bara på Donald Trump. Ibland gjorde sig verkligheten dock gällande i filmerna, när historiska händelser fick ge bakgrund till personliga uppgörelser. En av dessa stora händelser är den mexikanska revolutionen 1910 – 1920. Fattigbönderna gjorde uppror under ledare som Emiliano Zapata och Panco Villa, men de förde inte röda fanor som de ryska revolutionärerna vid samma tid. I Mexiko var det militärregeringen, som förde röda fanor, colorados kallades de därför.
Men då är det ju nittohundratal! Javisst, då var det inte längre så lätt att vara skurk och fågelfri i vilda västern. Den hade blivit mindre vild, och statsmakten hade fått både tyngre vapen och motorfordon till sin hjälp.
Det är just om sådana övervintrade banditer ”Det vilda gänget” handlar. Banditer som blivit lite till åren och fortfarande tror att de kan råna banker och tåg som förr. Men är det tillräcklig bakgrund för att kalla filmen en klassiker?
Klassiker är ett verk som när tillräckligt lång tid gått anses ha bestående värde. Om till exempel Rolling stones på fritiden lyssnar på Mozart, så kan man tala om klassisk musik. Mozarts, alltså. ”Det vilda gänget” kan kallas klassisk för att den tål att ses om och om igen, bland annat för hur den är komponerad, dess handling. Det speciella med denna västernfilms handling är, att hjältarna egentligen är råa sällar, som hamnar i en situation de inte rår över: den mexikanska revolutionen. Den angår dem inte, men – i ett visst läge tar de parti för bönderna (ungefär som i Sju vågade livet 1960)!
I det klassiska ingår även en banbrytande detalj: ett ytterst naturalistiskt återgivande av skottskador. Obehagligt och överdrivet, tyckte unge jag den gången. När jag ser om filmen idag inser jag, att jag blivit fullständigt avtrubbad. Idag skulle de kanske ha barntillåtit filmen. Tyvärr är det så, men ”Det vilda gänget” är fortfarande värd en helafton.
En idé i idet av Björn Forseth
