Danskan bakom Kirunabon – gratistidning.com 2015-06-30
Krönikören som förlorade ansiktet
Vad är det som lockar danskor till Kiruna?
Vi känner ju alla till fröken Emilie Demant, som kom från Danmark till Torne lappmark och redan på tåget träffade den blivande vännen Johan Turi och senare även blev vän med Hjalmar Lundbohm. Men gift blev hon med en Hatt i Danmark. Efter henne har vi hennes insats vid tillblivelsen av Turis bok Muittalus sámiid birra (En bok om samernas liv) 1910 och sin egen Med Lapperne i Høijfjeldet 1913.
Kanske var det Demant som fick Lappmarken att locka en annan danska, Kirsten Kjær, som också satt sina spår i Kiruna. Det var nämligen hon, som målade av arbetarledaren Oskar Lindell på det porträtt som hänger i Kiruna Folkets hus. I förra veckans krönika gav undertecknad en helt annan konstnär den äran. Således avslöjade jag avgrundsdjup okunskap och har förlorat ansiktet, fast jag varken är japan eller kines.
Ty jag har märkt, att folk tror att jag är en kunnig typ. De läser mina filmkrönikor, och då är man ju en kulturknutte som bör ha reda för sig. Men då vill jag utfärda en varning: allt är inte guld som glimmar.
Jag minns så väl en krönikör, som skrev både i veckotidningen Metallarbetaren och dagstidningen Arbetet under många år. Må hans namn vara glömt, men han skrev mycket trevligt och till synes initierat om kända kultur- och politiska personligheter. Nästan varje krönika började med, att han satt på ett kafé i Tel Aviv eller Paris eller Berlin, då ett bekant ansikte plötsligt syntes i folkmängden och han skyndade sig att tilltala personen i fråga. Det visade sig vara den upphöjde poeten eller den upprörande revolutionären, som gick med på att slå sig ned och ta sig en kopp kaffe eller en hutt till ett givande samtal. Det var ingen måtta på hur många fantastiska sammanträffanden denne krönikör råkade på. Det var bara det, att upplevelserna fantiserades ihop på kammaren hemma. Den avsedde krönikören var en bluff.
En bluff är inte jag, i stället kan man bli lite småkunnig genom att vara lyhörd och ha ögonen på skaft. Som med den för mig okända tavelmålerskan från Folkets hus: den fadäsen kan repareras genom att ära den som äras bör:
Född 1893 på en gård i västra Jylland som dotter till mejeriägare ville inte Kirsten Kjær falla in i den kvinnoroll som förväntades av henne på landet. Så hon lämnade hemmet som 14-åring och provade på lite av varje; bland annat tog hon handelsexamen, avfärdades som sjuksköterska i tyska armén i början av världskriget och var sällskapsdam på en herrgård med mellanliggande arbeten och pianostudier. Gifte sig som 25-åring lite motvilligt med konstnär i hemtrakten, prövade sig fåfängt som skådespelare och blev deprimerad. Men 32 år gammal tog hon sin mans penslar, målade ett porträtt och – heureka! – visste därefter vad hon var ämnad till.
Efter många porträtt, ett vilt liv i Amerikat, porträttmålarresor i olika länder, skilsmässa och nylig änka efter en sambo som introducerat henne i skandinaviska kulturkretsar gav hennes vänner henne en fantastisk femtioårspresent 1943: de skulle betala hennes hyra i Köpenhamnslägenheten, så att hon skulle ha något att återkomma till efter måleriresorna, som bland annat fört henne till Lappland ett par år mot slutet av fyrtiotalet.
Förre rallaren och Kiruna arbetareförenings förste ordförande Oskar Lindell blev då förevigad av denna danska dam, som kanske fascinerats av Lindells yviga mustasch. I alla fall blir jag fascinerad av den varje gång jag går förbi porträttet, och jag är ju inte ens kvinna.
Vänner som betalar ens hyra tycker jag låter som ett trevligt arrangemang. Kjærs kära vänner gick därtill vidare genom att skapa ett museum med hennes konst. Det fick hon själv uppleva, eftersom året var 1981 och hon gick bort 1985. Sina sista penseldrag gjorde hon som 91-åring, och museet står där än idag med bland annat ett annat porträtt av den stilige gamle Kirunabon.
Och hur blir det en filmkrönika av detta, då? Tja – Kerstin Kjærs museum ligger i en skogskant vid Frøstrup i Nordjylland ungefär som skogsrestaurangen i den råbarkade danska komedin Blinkande lyktor från år 2000. Fick jag nu riktigt ihop det…?
Idé i idet av Björn Forseth
