EX MACHINA – gratistidning.com 2016-04-17
Alicia som hubot
Påsken 1945 skidade tre svenska militärer på permission upp till en bemannad fjällstuga och övernattade. En påsk 71 år senare satt undertecknad på samma ställe och grunnade på ödet.
Påsken 1945 stod Röda armén i Finnmarks fylke, som de befriat ett halvår tidigare. Resten av Norge behärskades ännu av Wehrmacht. De svenska militärerna möttes av en rad glada tjejer i fjällstugan, och när de nästa dag skulle skida vidare till en stuga alldeles intill gränsen, kom en av flickorna med ett brev till en av militärerna. ”Lämna det här i stugan”, bad hon. ”Det står ju inget namn på kuvertet”, sa mannen. ”Det hamnar i rätta händer, tro mig”, svarade flickan.
Mannen var vapenbroder med min far. Nu är bägge borta, men historien är värd att återkomma till. Över sjuttio år senare hade jag alltså skidat till samma fjällstuga och mött lika trevliga fjällor som han. För en gångs skull tänkte jag inte tälta utan var beredd att betala för att sova skönt. Men just detta år hade vattenledningen frostsprängts, så nattgäster togs inte emot. Efter kvällens uppstädning skulle tjejerna åka iväg men återkomma klockan tio nästa morgon. Utan tält fanns för mig bara nödbivacken, en kåta. ”Elda du bara”, sa de till mig, ”vi fyller på ved senare”.
Så när fjällorna lämnade fjällstugan köpte jag ett sista glas vin av äkta glas, täckte över det med gladpack och gick ut i kåtan, där jag satt och läste Wilhelm Mobergs svenska historia på engelska, vilken jag hittat i husets bokhylla. På morgonen skulle jag skida till nästa stuga, men utifall att jag skulle försova mig hade jag bett tjejerna väcka mig, när de kom upp.
Någon gång efter tre på natten smällde det till i spisen. Luckan, vars hasp var fastrostad, hade slagit upp, och tjugo centimeter långa lågor slog rakt ut i kåtan. Inget brännbart fanns förstås precis utanför spisen, men jag for upp och stängde luckan. Då slog lågorna ut i kåtan som sökande fingrar genom spjällens hål, så jag stängde dem också. Det hade blåst upp till storm ute, och trots att spisröret var hett stormade det ned i det. Hur det var fysiskt möjligt undrade jag, men värre var, att den stängda luckan inte var särskilt tät. Rök började tränga upp ur luckans springor och ”rinna” över kanten som tjockt, smutsigt vatten. Men vatten var det inte, och snart var hela kåtan så ogenomträngligt rökfylld, att jag måste glänta på dörren och andas i springan.
På olika sätt försökte jag täta luckan, men elden strävade fortsatt tillbaka in i kåtan, och jag höll på i halvannan timme med att till och från öppna dörren för att få syre, samtidigt som jag släppte in kyla. Jag gick ut och inspekterade kåtan utifrån, men spisröret var helt. Så till slut gav jag upp och slängde ut de brinnande vedträna i snön, varvid så sakteliga röken slutade strömma in i kåtan. När det var någorlunda frisk luft där inne, la jag mig att sova igen en halvmeter över golvet, så att inte koloset skulle ta kål på mig. Det skulle bli kallare, men vad fan. Jag hade ju sovsäck.
På något sätt måste jag ha fått sömn, för jag väcktes av skrämmande kraftiga bankanden. Klockan var tio i tio! Stormen dånade fortfarande, tjejen hörde inte min inbjudan att stiga på, så jag försökte öppna dörren. Det gick inte. Jag kastade mig då på den. Den rubbades inte. Hon fick helt enkelt gräva ut mig.
Så kan det gå. Om jag inte hade bett att bli väckt hade de kanske inför vårstädningen funnit rökt björn där inne!
Nu på torsdag är en annan ”fjällstuga” på tapeten på bio. Snarare en dold institution uppe i fjällen i något land. Den har kopplingar till en svenska:
Kiruna filmstudio visade en gång en dramafilm om en ung tjej på glid, en som händelsevis upptäcker Mozart och lyckas få jobb på konserthuset i Göteborg, där hon hamnar nära musiken – och därvid också nära stjärndirigenten, som på äldre karlars vis lockar unga tjejer som på unga tjejers vis faller för äldre karlar. En relation inleds med konsekvenser.
Filmen från 2009 hette Till det som är vackert och stjärndirigenten spelades av allas vår skärgårdsdoktor Samuel Fröler, men den unga tjejen var ny på stjärnhimlen. Hon skötte sin roll så bra, så vi sa varandra efteråt, att den kvinnan kan komma att gå långt.
Nu har hon gjort det. Hon fick i år en Oscar, ty hennes namn är Alicia Vikander. Hon fick sin Oscar för ”bästa kvinnliga biroll” i The Danish girl, gjord 2015. Den som sett den filmen håller säkert med om, att Vikander är värd priset. Men ”kvinnlig biroll”? Vem spelade då den kvinnliga huvudrollen, kan man undra, eftersom Vikanders roll var den största i hela filmen? Den goda Oscarsakademin kanske inte bara har problem med rasfördomar utan med könsroller också.
Just denna Alicia Vikander kan man på torsdag se på Folkets hus, när filmstudion visar en brittisk science fiction-film med vår Vikander som – hubot. Ja, de använder inte det ordet, men vi som sett den svenska serien Äkta människor vet ju, vad en hubot är: en robot så lik en människa, att man kan bli kär i henne.
Alla gillar inte sf, men det kanske räcker att Alicia är med? Filmen, Ex machina, (2015) är Oscarsbelönad (för bästa effekter), och i andra prissammanhang har Vikander för sin insats i denna film belönats för bästa (kvinnliga) genombrott (sju priser), bästa kvinnliga biroll (nitton priser), årets skådespelare, bästa arbetsinsatser (två priser) samt som ”virtuoso”… Även i övrigt har Ex machina fått oräkneligt många priser, så kanske är den värd en mässa även för dem som undviker sf?
Filmens titel är ett latinskt uttryck: deus ex machina – gud ur en maskin, ungefär. Det är okej, latin gynnar inte något särskilt folk eller land, och det språket är det mest europeiska som finns. Inte något språk i Europa, samiskan inräknad, är opåverkat av latinet. Latinet är neutralt
Att tillverka konstgjord intelligens är enligt uttrycket att leka gud. En hubot är verkligen en gudabenådad maskin. Eller en äkta fara! Science fiction förutsäger ofta något som verkligen kan hända, i Ex machina kanske en riktig fara målas upp. Se själva på torsdag och döm sedan!
En idé i idet av Björn Forseth
