CARGO – gratistidning.com 2016-04-11
Cargo
Den 12 april 1961 färdades Jurij Gagarin runt jorden i omloppsbana. Dagen blev en sovjetisk helgdag och 2011 antog FN den som Den mänskliga rymdfartens internationella dag. Var bör den dagen firas om inte i Kiruna?
Den dagen har Kiruna filmstudio firat med att visa rymdfilm ända sedan 2012, då Gagarins dag inföll på en torsdag, som är filmstudions dag. I år infaller den på en tisdag och firas tillsammans med Rymdrådet i Kiruna, Space Kiruna.
Då ska det visas science fiction-film. En del människor tycker inte om sådana utan finner det helt ointressant att spekulera i framtid och teknik. Det är inte mycket att göra åt. Andra tycker till exempel inte det är intressant att höra om modets utveckling på radio. Smaken är olika, men både modetrender och rymdfantasier kan ha något att komma med. Den franske författaren Jules Verne (1828–1905) förebådade i flera av sina romaner händelser eller maskiner, som senare faktiskt inträffade eller byggdes – som undersökningar av jordens inre i Till jordens medelpunkt 1864 (mer fiction än science), rymdfärder i Från jorden till månen 1865, undersökningar av Arktis i Kapten Hatteras resa till Nordpolen 1866, långfärdsubåtar som Nautilus i En världsomsegling under havet 1870 med flera, med flera. Han hade också 1863 skrivit förutsägelsen Paris i tjugonde seklet, men förläggaren tyckte förutsägelsen var så hemsk, att han refuserade romanen, som sedan hittades i ett kassaskåp först 1989.
Jules Verne inspirerade den ryske matematikern Konstantin Tsiolkovskij (1857–1935), som med banbrytande teorier som Utforskning av världsrymden med reaktionsmaskiner 1903 kom att bli rymdfartens fader. Den boken var förstås inte science fiction utan ren science. Men slutsatsen är ändå klar: science fiction (vetenskapliga fantasier) kan inspirera och ge nya infallsvinklar på problem.
Sedan kan vi njuta av dem i böcker och på film. Rymdfilmer hör därför naturligt hemma den 12 april. Förra året visade filmstudion en ny rysk film om just Jurij Gagarin, Gagarin – först i rymden (2013). I år visas en film inspelad i ett land som är mindre känt både för rymdfärder och rymdfilmer: Schweiz.
Cargo (2009) beskriver som så många andra framtidsfilmer från olika länder en dyster framtid för mänskligheten. Sådana kallas dystopier och kan väl göra vem som helst deprimerad. I litteraturen är några särskilt kända: engelske Aldous Huxleys Du sköna nya värld 1932, svenska Karin Boyes Kallocain (1940) och brittiske George Orwells 1984 (den heter alltså 1984 men kom ut 1949). På film är väl tidernas dystopi Stanley Kubricks Dr Strangelove eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (1964), i vilken hela mänskligheten utplånas i ett kärnvapenkrig startat av misstag – hoppsan; där avslöjade jag visst hur det går.
Men att publiken ska bli deprimerad kanske inte är avsikten, snarare att man ska skrämmas till eftertanke. Dagens dystopier på bioduken bär ofta på tanken, att en överklass ordnar en skön tillvaro för sig när jorden utarmas, medan folket får slåss om smulorna från den rike mannens bord på det miljöförstörda jordklotet. Det var förresten den engelske författaren H G Wells (1866–1946) inne på redan 1895 i romanen Tidsmaskinen, där den framtida överklassen lever i sus och dus utan att behöva arbeta för brödfödan. I stället göds den. Ordet är medvetet valt, för arbetarklassen lever i underjorden med industrierna, och vad tror ni de äter…
Nå, Cargo tänker sig att jorden långt fram i tiden blivit obeboelig, så att människan måste bo på rymdstationer (tänk, att vår egen Harry Martinsson diktade om detta redan 1956, i Aniara!). Men det finns en paradisisk planet som heter Rhea, dit de som har råd kan få resa. Filmens huvudperson är fast besluten att ta sig dit och tar långtidshyra på ett lastfartyg eller fraktskepp, som det heter i tomma rymden precis som på de sju haven. Och precis som lasten på sådana skepp kan innehålla oönskade kryp, så kan kanske rymdens frakter göra detsamma…
En idé i idet av Björn Forseth
