SAGAN OM PRINSESSAN KAGUYA – gratistidning.com 2015-12-14
Sagor för vuxna
Kalle Anka i konflikt med samer i Kallak?
Jodå, i veckans nummer av Kalle Anka & c:o jobbar ankan för det fala gruvbolaget, som händelsevis ägs av hans farbror Joakim (men ”brottsplatsen” heter Evigsol…). Man kan gott säga, att figuren Kalle Anka har utvecklats, sedan den först dök upp i en biroll i kortfilmen Den kloka lilla hönan 1934.
Animation är den ursprungligaste filmtekniken. Vem som helst kan göra en animation i en vanlig bok genom att teckna aningen olika bilder i marginalen av boksidorna och sedan bläddra med tummen. Gör sedan på samma sätt med tuschpenna på en framkallad, helt blank, filmremsa och kör den färdiga remsan genom en biografprojektor. Så gjorde nyzeeländaren Len Lye (1901–1980) och kanadaskotten Norman MacLaren (1914–1987). Man får ha stadig hand och god syn och mest av allt: tålamod.
Vilket gäller för andra sorters animation också. Ritar man (som undertecknad gjorde vid tretton års ålder) sina teckningar på vanliga A4-ark i stället för i bokmarginalen och sedan fotograferar av bild för bild med en 8 mm-kamera på stativ, så får man en riktig tecknad film. Mitt tålamod räckte till en enminuterssnutt, fast jag köpt en fyraminuters rulle.
När man i stället för att rita fotograferar föremål som flyttas någon millimeter bild för bild, så får man vad vi då kallade ”trickfilm”. En variant på det är att göra figurer i lera och modellera om dem bild för bild. Så gör engelske Nick Park (eller snarare hela hans studio), som Kiruna filmstudios medlemmar känner till från kortfilmerna om fåret Shaun (och inte minst Wallace & Gromit). Fortfarande krävs oändligt med tålamod (eller mängder av projektanställda). Datoranimation är det senaste; det tycker en del regissörer är fusk, eftersom en elektronhjärna utför stora delar av de rörelseförändringar som gör filmen ”levande” (animerad).
En del japaner håller sig flitigt till den klassiska tekniken med tecknad film. En av dem heter Isao Takahata. Hans filmer är mest för vuxna. Genombrottsfilmen Eldflugornas grav (1988) är ett tragiskt drama om ett par barn som efter att mamman dött i en bombräd och pappan är ute i kriget försöker överleva i en bunker, där endast eldflugorna erbjuder något nöje. Den har visats i filmstudion och kan visst ses av barn, men föräldrarna måste göra sig av med fördomen, att tecknat innebär barnfilm.
Takahatas bolag slöt avtal med Disney om distribution i USA, men i likhet med Astrid Lindgren garderade de sig mot ingrepp i originalet. Så när den poetiska filmen Minnesdroppar (1991) om en ung kvinnas minnen av barndomen skulle tas upp vägrade Disney distribuera den, eftersom ”menstruation” nämndes i filmen.
År 1994 gjorde Takahata en fabel i stället för att teckna människor: Pompoko handlar om tvättbjörnar som gör uppror mot människors intrång i sina bosättningsområden. Något av veckans Kalle Ankas Nappatag i norr, kantänka.
Nu på torsdag visar filmstudion Takahatas senaste verk: Sagan om prinsessan Kaguya från 2013. Den utgår från en japansk folksaga om en skogshuggare, som en dag finner en prinsessa inne i stjälken till bambun han ska till att sälja. Hon är likt en nyfödd känguru liten som ett finger men växer till sig under åren och börjar dra till sig allt mäktigare karlars intresse. Filmen visas på filmstudion nu på torsdag, men notera att ”saga” också används för isländska berättelser och trilogin om ringen.
Filmen var tänkt som julfilm, men som lök på laxen blir det en extrakväll på filmstudion på måndag. Trots att tisdagen är årets kortaste dag, har filminstituten i Europa utlyst den 21 december till årets kortaste dag, då kortfilmer ska visas. I Kiruna blir det sju svenska dramer under knappa två timmar. Ingen av filmerna är animerad.
Dem kan man gå och se för 40 kronor. Om man inte redan är med i filmstudion, då kostar det inget (för en hundralapp kan man gå med och se både Kaguya och kortfilmerna). En bra julavslutning, kanske?
God jul! avslutar i alla fall jag denna min 51:a krönika med. Nu går
Björn Forseth i ide
