NYMPHOMANIAC 1 – gratistidning.com 2015-01-26
Nymfomani!
Lars von Trier var ett förskräckligt barn. Det måste han i alla fall ha varit, för han är ”det förskräckliga barnet” (enfant terrible) inom dansk film.
Enfant terrible, som uttalas ungefär [angfång terri’blö], syftar på ”person som chockerar omgivningen genom sitt uppträdande” (Nationalencyklopedin). I kultursvängen finns det många enfant terribler. Kulturen liksom lockar fram dem. – Ur garderoben, säger man om de är HTML, eller vad det nu är för förkortning på regnbågsfolk.
Exempel på sådana man kan kalla förskräckliga och chockerande (eller i alla fall kallades så i sin samtid) är Pablo Picasso (bildkonst), Michael Jackson (musik) och Bobby Fischer (schack – om det nu ska kallas konst; det är i alla fall en konst att hålla motståndarens kommande hundra drag i huvudet innan de gjorts). Inom filmen har vi ett och annat.
Kanske mannen, som gjorde en film om en girig utlänning som bestämt sig för att starta gummiplantage i ett oåtkomligt område av Amazonas, för att en massa vattenfall gjorde det omöjligt att ta sig dit med fraktskepp. Den utländske ”industrimannen” seglar uppströms med en stor flodångare och engagerar indianer i trakten att släpa fartyget över stock och sten förbi vattenfallen! Nog för att vikingarna tog sig från Östersjön ned till Svarta havet genom att släpa sina långskepp över land förbi forsarna, men deras långskepp var inte stora ångare, och de släpade dem själva.
För att spela in detta omöjliga äventyr byggde man ångaren i verkligheten och engagerade i verkligheten verkliga indianer från trakten till att agera statister och i verkligheten släpa fartyget över de högst verkliga bergen. Till på köpet hade regissören till huvudrollen engagerat en egensinnig skådespelare, som gnällde på allt och alla, skällde och levde om, tills indianstatisternas hövding i tysthet erbjöd regissören att i all välmening döda skådespelaren åt regissören, som emellertid vänligt men bestämt avböjde, med argumentet att skådespelaren behövdes för att filmen skulle bli klar. Tyvärr fördärvade regissören sitt eget anseende hos indianerna genom att utan att be om lov på deras mark bygga en by som skulle vara med i filmen. Den brände indianerna ned, och fartygsvraket står kvar där i djungeln än idag.
Det var kanske inte regissören Werner Herzog som var enfant terrible i detta sammanhang utan den demoniske skådespelaren, som klarade sig från att bli avrättad: Klaus Kinski. Filmen hette Fitzcarraldo (1982).
Kanske kan man ta med en så populär regissör som Alfred Hitchcock i samlingen. Genier i branschen är ofta fähundar, och Hitchcock påstods vara det mot skådespelarna, som han vid ett tillfälle ska ha kallat just ”fän” (eller ”kreatur, boskap”, hur man nu ska översätta cattle). Skådespelerskan Carole Lombard var inte den som var den, så när hon skulle spela huvudrollen i Hitchcocks Lika barn leka bäst (1941), tog hon med sig några kor till inspelningen.
Men vi har på närmare håll ett livs levande enfant terrible: regissören Lars von Trier i Danmark. Bara hans examensarbete Befrielsebilleder 1982 på den danska filmskolan (innan han hade adlat sig själv och bara hette Trier) väckte anstöt: hjälten var en tysk officer i slutet av ockupationen av Danmark.
Sedan vann han festivalpriser med Breaking the waves (1996) och Dancer in the dark (2000), men Idioterna (1998) totalförbjöds i Irland, då filmen innehöll scener med ”fullständig penetration”, det vill säga att man fick se allt. (Han hade där lejt prostituerade som statister, för ingen skulle väl ändå känna igen skådespelarnas könsorgan).
Nicole Kidman sa i en ”film om filmen” i samband med inspelningen av von Triers Dogville (2003), att ”här sitter jag i en låda och intervjuas av en galen regissör”.
Den galne regissören hade upptäckt, att man inte behövde rekvisita för att göra en tre timmar lång film med internationella artister som skulle föreställa bybor och maffia i trettiotalets USA. Man kunde nöja sig med kritstreck på svart studiogolv, så såg åskådarna ändå hur gatorna gick, var man gick in i husen och var möblerna inomhus stod. Och med en liten markering där det stod ”hund” kunde man se, varifrån det ibland var någon som skällde.
Nu var Lars von Trier en av de stora i filmvärlden, men efter en presskonferens i samband med visningen av hans science fiction-film Melancholia under Cannes-festivalen 2011, lyckades han bli förklarad persona non grata av festivalledningen.
Denne enfant terrible (franskt uttryck) blev nu persona non grata (latinskt uttryck för ”icke önskvärd person”) – vad mer kan ett geni begära? Nå, vad hade han gjort den här gången, då?
Jo, pressen hade frågat ut honom om hans tyska rötter och intresse för nazistisk estetik, varpå halvjuden von Trier svarade, att han hade förståelse för Adolf Hitler och skojade att han själv var nazist.
Det gick inte hem.
På torsdag denna vecka visar filmstudion på folkhögskolan hans senaste upprörande verk: Nymphomaniac från 2013. Titeln är förstås en sammansättning av ”nymfoman” och ”maniker”, närmare bestämt galning på engelska. Nymfomaner är kvinnor som lider av stegrad könsdrift, säger ordboken. Huruvida det är något att lida av är en annan sak, men på 1800-talet, när ordet lanserades, var det väl män som lanserade det; män som inte kunde leva upp till kvinnors förväntningar på dem, när kvinnorna var lika pilska som de själva var eller borde vara, om någon förstår vad jag menar.
Filmen har av regissören delats i två, för annars skulle föreställningen med paus bli fyra och en halv timme lång. Andra delen kommer nästa vecka.
Av anständighetsskäl illustrerar jag den här filmen med en nymf av den sort vi i Kiruna har mer erfarenhet av, en som vi kastar i vattendrag för att locka villiga ädelfiskar att nappa. I filmen är det i själva verket Charlotte Gainsbourg som lockar och Stellan Skarsgård som nappar. Bland andra.
En idé i idet av Björn Forseth
