Kvinnor, banditer, slavinnor

BANDIT QUEEN och BELLE – gratistidning.com 2015-05-25

 

 

Kvinnor,
banditer,
slavinnor

Jag är banditernas gudinna, era djävlar!

Så säger en liten flicka i den indiska filmen Bandit queen, som handlar om henne själv. Och hon vet inte, hur rätt hon ska få.

Men först: skarpsynta iakttagare må ha upptäckt, att Kiruna filmstudios varumärke sedan förra veckan inte kröner undertecknads filmkrönikor. I stället finns där mitt självporträtt. Detta ska klargöra, att mina krönikor är och har varit personliga betraktelser som ingen i filmstudion läst eller kunnat ta ställning till. Därmed ska det i fortsättningen tydligt framgå, att filmkrönikorna från Idet är mina och ingen annans.

Åter till Indien! Fyra män dömdes till döden för den grova våldtäkten på en 23-årig studentska i New Delhi 2012. Vi minns vilka jättelika demonstrationer dådet utlöste över hela Indien. Men Nobelpristagaren Arundhati Roy sa, att det var bara för att offret var från medelklassen. Hade hon varit en fattig flicka av låg kast på landet hade ingen straffats och ingen demonstrerat.

Och banditernas gudinna var en sådan. För snart femtio år sedan giftes hon som elvaåring bort i utbyte mot en cykel och en ko och blev omgående våldtagen, vilket hon sedermera blev också i massomfattning utan att någon straffades för det eller någon demonstrerade mot det. Hennes reaktion blev att bli bandit och utkräva gruvlig hämnd på de män som skändat henne.

Då hon var av låg kast kom hennes rövarband att få ett slags ”Robin Hood”-status bland den fattiga landsbygdsbefolkningen av låg kast i hennes hemstat Uttar Pradesh.

Att betala med öga för öga och tand för tand är kanske den rätta medicinen? Inte för att jag tror att utbildning i feministiskt självförsvar har den målsättningen, men filmen Bandit queen från 1994 väcker onekligen tanken. Ty den verkliga banditdrottningen Phoolan Devis våldsamma framfart äger rum mot en monstruös bakgrund, som fastän det är en spelfilm kan vara svår att uthärda för publiken; det är bäst att jag varnar!

Men flickor råkar som bekant illa ut inte bara i Indien – det gör pojkar också, fast flickor gör det för att de är flickor – och vårt land är inget undantag. Det kan vara en av anledningarna till att Kiruna filmstudio visar Bandit queen på torsdag och en annan film som heter Belle dagen efter, bägge på folkhögskolan. Temat går igen i den andra filmen.

Dock på ett helt annat sätt. Belle är en film från 2013 som utspelas i England på 1700-talet, och flickebarnet är frukten av en brittisk sjöofficer och en slavinna i kolonierna. Är det alltså en kärleksfilm?

Nja, slavinnan och sjöofficeren har nog inte förenat sina kroppsvätskor av romantiska skäl, den ena har gissningsvis inte ”givit sig” åt den andre för hans vackra blå ögons skull. Men man kan väl ändå säga, att fadern så småningom ”tar sitt ansvar” för det barn som föds genom att han ser till att det får en god uppfostran på engelska herresäten.

Nu anar väl den insatte läsaren, att flickans mamma inte såg genomsnittsengelsk ut. Slav kunde förvisso på den tiden en egendomslös person bli som inte på något vis kunde betala sina skulder. I Europa hade man ”gäldstugor”, där sådana människor berövades sin frihet fastän de inte begått något brott. Man kunde också få betala ”in natura” genom att bli slav, och då spelade det ingen roll om man var ljushyllt eller aldrig så blond. Men det vanliga i kolonierna var ändå, att slavarna eller deras förfäder hämtats från Afrika. Knappast ljushyllta och blonda, alltså.

En flicka som växer upp till engelsk herrskapsdam på 1700-talet kan nog passera som vilken fin fröken som helst fram till dess hon är vuxen nog att delta i den riktiga societeten. Då, om inte förr, kommer någon på att – herregud, mamsellen är ju afrikan!

Jag hoppas att filmstudion en dag kan visa en film som på ett oväntat sätt tacklade det här fenomenet när det i filmens samtid var verklighet: Elia Kazans upprörande En droppe negerblod från 1949. Men som flera andra starka filmer från det årtiondet är den hart när omöjlig att få tag på.

Alltnog, de två filmer som på torsdag och fredag går upp på folkhögskolan är starka nog!

(En tråkig brasklapp om Belle som är tänkt att gå på fredag klockan 17; då är det svårt att få någon att hålla i visningen.)

En idé i idet av Björn Forseth

Åter