I KRYPSKYTTENS SKUGGA – gratistidning.com 2016-12-13
PK i Betlehem
Förra veckan skakade jag tass med kulturministern. »Jag är inte politiskt korrekt«, sa jag. »Inte jag heller«, svarade hon. Vad vi talade om har ingen betydelse här, men hon var en frisk fläkt. Eller kanske är jag naiv.
Vad innebär det då att vara politiskt korrekt – eller PK, om ni så vill? Svenska akademien kallar det en »något nedsättande« beskrivning på någon som är »överdrivet noggrann med att följa rådande (politiska) värderingar«.
För att exemplifiera: säger du att Ryssland hotar Sverige är du politisk korrekt. Frågar du däremot: Vad ska Ryssland med oss till? – Då kan man misstänka dig för att gå Putins ärenden.
Om du gör en tevedeckare ska minst ett avsnitt innehålla ett par nakna karlar hopslingrade med varandra, det är politiskt korrekt. Enbart romantik mellan man och kvinna kan nämligen se ut som om du är homofob.
Du ska avsky diktaturer, särskilt Nordkorea, men res gärna till Thailand eller jobba i Saudi-Arabien. Om du ser något ologiskt i det, så är du nog inte en av oss.
Även om man inte använde uttrycket politisk korrekt förr i tiden, så fanns fenomenet. Under undertecknads uppväxt var det tabu att ifrågasätta staten Israel. Gjorde man det, anklagades man för att vara antisemit. Då gick det inte bra för en i arbetslivet. En min judiske kompis, som gjorde just det icke politiskt korrekta – kritiserade staten Israel – anklagades för att vara »självutplånande«.
Av exemplen kan man se, att det som vetenskapen kallar problematisera – det vill säga att man benar upp ett problem i sina beståndsdelar för att kunna se, var skon klämmer – det är inte välkommet.
Nu ska jag göra just det med begreppet politiskt korrekt, problematisera det. Om man som en svensk journalist gjorde härom året, när han skrev att den israeliska armen stal organ från palestinier den dödat, då får man hela staten Israel och lobbygrupper på sig, fördöms som antisemit och förlorar jobb. När sedan något år senare en israelisk tidning bekräftar historien och det blir rättssak i Israel, då tystas den bekräftelsen visserligen ned i svenska medier, men den politiska korrektheten har ju faktiskt spruckit i själva lejonkulan.
Så gick det med den engelska teveserien The promise från 2011 (visad på SVT), i vilken judisk terrorism spelade en stor roll; ja, själva staten Israels bildande visades till dels bygga på sådan terrorism. Men var spelades en så nästan antiisraelisk teveserie in?
Jo, i Israel. Så kan man problematisera, skärskåda PK. Den store Mohammad Ali (Cassius Clay), som suttit i fängelse som antiamerikan för att inte ha velat hjälpa den vite mannen att ta kål på den gule mannen, sa en gång, att han såg den vite mannens lagstiftande församling faktiskt avskaffa apartheid i USA – förvisso inför hotet om ett nytt inbördeskrig, men ändå. Han problematiserade sitt eget ställningstagande.
Israel är på tapeten i veckans filmstudiofilm på Folkets hus på torsdag: en spelfilm om en kristen palestinsk rörmokare, som avtjänar tio år efter en eldstrid på Västbanken. Under fängelsetiden tappar han kontakten med sin familj. När han muckar från fängelset och kommer hem får han veta, att hans fru är död och hans 10-åriga dotter är bortadopterad. Men ingen vet vart.
I krypskyttens skugga från 2014 är inspelad på ort och ställe i Nablus och Betlehem. I manuset letar rörmokaren sin tioårige son, men när en pojke från ett flyktingläger kom till provspelning och hade med sig sin nioåriga syster, stal hon filmgängets uppmärksamhet till den grad, att de ändrade »son« till »dotter« i manuskriptet…
En idé i idet från Björn Forseth
