THE SELFISH GIANT – gratistidning.com 2014-11-10
Den själviske jätten
Efter Oscar Wilde?
Den irländske författaren Oscar Wilde skrev bland mycket annat en saga, som jag inte kan se har översatts till svenska. Kanske ska jag försöka göra det själv? – Jag gör ett sammandrag:
*
Varje eftermiddag brukade barnen leka i Jättens trädgård på väg hem från skolan, en trädgård prunkande av växtlighet och ljudande av fågelsång. »Vad lyckliga vi är här!« utropade barnen.
En dag kom Jätten hem efter sju år hos sin människoätande kompis i Cornwall. Då hade han sagt allt han hade att säga, nämligen. När han såg de lekande barnen röt han åt dem och körde iväg dem: »Min trädgård är min trädgård«, sa han, »det fattar väl alla; här ska ingen annan än jag leka«.
Så han byggde upp en mur [inte olik Berlinmuren, ö.a.] runt trädgården och satte upp ett anslag med texten
OBEHÖRIGA ÄGA EJ TILLTRÄDE
ty han var en självisk jätte.
De stackars barnen var nu utan lekplats, medan landskapet blommade, utom i Jättens trädgård där vintern stannade kvar. Utan barnaskratt slutade fåglarna nämligen att sjunga och träden glömde att slå ut. De enda som trivdes i trädgården var herrskapet Snö och Frost. De ville bo där året om och bjöd in Nordan, som blåste och ven så att borgens skorstensstock rämnade. »Underbart ställe«, tyckte han, »vi kan väl bjuda in Hagel?«
Och Hagel kom och fick rassla på takpannorna timmar i sträck med sin isiga andedräkt.
»Varför dröjer våren?« undrade den själviske jätten och hoppades på väderomslag där han från sitt fönster såg ut över sin nedisade trädgård.
Men inte kom våren och inte heller sommaren. Hösten förgyllde fruktträden överallt utom i Jättens trädgård. »Han är för självisk«, ansåg fröken Höst.
En morgon vaknade Jätten till skön musik, som han trodde kom från Kungliga musikkåren. Men inte – det var en pippi som sjöng utanför hans fönster så vackert som han aldrig hört förut. Hagel upphörde med sin klapprande dans ovanpå hustaket och Nordan slutade tjuta. En ljuvlig doft steg upp i fönsteröppningen. »Äntligen vår!« sa Jätten och steg upp.
Han fick då se att barn krupit in genom ett hål i muren och klättrat upp i träden. Av glädje hade träden klätt sig i blomster och fåglar flög kvittrande omkring. Blommor stack skrattande upp bland grönt gräs.
Men i bortersta hörnet av trädgården bestod vintern. En pojke, alltför liten för att nå upp till närmsta gren, larvade gråtande runt ett ännu frostnupet träd med Nordan vinande kring sig.
Då smalt Jättens hjärta. »Så självisk jag har varit!« sa han, när han förstod hur allt hängde ihop. Nu ville han ändra på det och smög ut i trädgården, men då barnen såg honom skrämdes de bort och vintern lade sig åter över trädgården. Endast den lille var kvar, för så tårögd var han att han inte såg Jätten komma.
Jätten smög upp bakom pojken och lyfte varsamt upp honom i trädet. Det reagerade trädet på med att genast slå ut och fåglar kom och satte sig på dess grenar att sjunga. Pojken slog sina små armar runt Jättens hals och pussade honom.
Detta såg de andra barnen och återvände till trädgården – och med dem våren. »Nu är trädgården er, ungar«, sa Jätten och rev muren med en stor yxa. Folk på väg till byn såg sedan Jätten sitta och leka med barnen i den vackraste av trädgårdar.
Framemot kvällen tog barnen adjö av Jätten, som undrade var lillen han satt upp i trädet var någonstans. Den, som han älskade mest, emedan han fått en puss av honom. »Vi vet inte«, svarade barnen, »han har gått«.
»Säg till honom att säkert komma i morgon«, sa Jätten, men barnen visste varken vad pojken bodde eller hade sett honom förut. Det gjorde Jätten väldigt ledsen.
Barnen återkom varje dag efter skolan, men inte lillen som Jätten älskade. Han var snäll mot dem alla men längtade så efter pojken.
Åren gick och Jätten blev gammal och kunde inte leka som förut utan satt mest och tittade på. »Många blommor har jag, men de skönaste blomstren är ungarna«, sa han.
En vintermorgon såg han ut genom fönstret när han klädde på sig. Vintern hatade han inte längre, den var ju bara en vår i sömn. Men så gnuggade han sina ögon och bara stirrade på en i sanning underbar syn: i trädgårdens bortersta hörn prålade ett träd med härliga, vita blommor. Grenarna sken gyllene och från dem hängde silverglänsande frukter och under alltihop stod lillen han hade älskat.
Glädjestrålande rusade Jätten nedför trappan och ut i trädgården, över gräsmattan och fram mot pojken. När han närmade sig blev hans anlete rött av ilska, och han frågade pojken »Vem har gjort Dig skada?«. Ty i pojkens handflator fanns märken efter spikar och likaså på hans små fötter.
»Vem har understått sig att skada Dig?« ropade Jätten, »säg bara, så ska jag ta mitt svärd och förgöra honom«.
»Nej«, svarade barnet, »de här är sår av kärlek«.
»Vem är Du egentligen?« sade Jätten, och en underlig vördnad kom över honom. Han föll på knä inför det lilla barnet, som log och sa:
»Du lät mig en gång leka i din trädgård. Idag ska du följa med mig till min trädgård, som är Paradiset«.
När barnen den eftermiddagen kom till trädgården för att leka fann de Jätten liggande död under ett träd som var övertäckt av vita blommor.
* * *
Så långt Wilde i sammandrag. Nu frågar sig vän av ordning, vad i hela friden Kiruna filmstudio har med detta sagoberättande att göra.
Jo, det ska jag säga: vi visar på torsdag en brittisk film som heter just Den själviske jätten (fast på nysvenska: The selfish giant). Men har den något med Wildes saga att göra?
Den saken överlåter jag åt envar att fundera ut själv. För egen del har jag grubblat och grubblat utan att komma till en lösning. Men någon idé måste finnas därbakom. En pojke handlar filmen om, men knappast om någon trädgård. I dagens bistra verklighet med fattigdom, hög arbetslöshet och lika högt kopparpris utnyttjar samvetslösa skrothandlare honom till att stjäla metaller. Ty tar polisen en minderårig på bar gärning kan lagen inte straffa barnet. Uppdragsgivaren håller sig undan och kan fortsätta med sin verksamhet. Trots att koppar ofta återfinns i högspänningsledningar…
Kolla filmen själva och tala sedan om för mig, vad den har med Oscar Wildes saga att göra!
En idé i idet av Björn Forseth
