TRIKOLOREN – gratistidning.com 2017-02-10
Tre kulörer
Hur ska han nu få rökt vildsvin, färggrant kläde och stark mögelost att ha något med film att göra? frågar ni. Vänta och se!
Teveserier som aldrig tar slut lockar inte mig, men de lockar mången. Okej om de består av avslutade avsnitt, men inte okej om de är oändliga följetonger (inte följetänger! – Jag har kollat upp det). Man har väl annat för sig än att sitta och se på en turkisk dramaserie i hundrafyra avsnitt eller Homeland i tio avsnitt gånger tio gånger tio gånger… – ja, när tar den egentligen slut?
Men si, besserwisser där, det finns många som inte har något annat för sig. Och köttet är svagt på den mest principfaste: har man börjat se dem är man fast lika säkert som rökare är fast vid sina papyrosser.
Detta upptäckte man redan innan teven var uppfunnen. Som barn kunde jag höra äldre tala om en Tom Mix, som också fanns som filmstjärnebild att byta mot någon annan filmstjärna, fast vi aldrig hade sett den där figuren i någon film. För han var stumfilmshjälte i en lång serie västernfilmer, där huvudpersonen alltid hette Tom. Biograferna hade dåförtiden alltid förspel (och då menar jag kortfilmer före huvudfilmen – inte det som vissa snuskhumrar tänker på) i form av nyhetsjournaler och just serier.
I modern tid dyker det åter upp serier på bio. Sergio Leone började på serien »C’era una volta« (Det var en gång) med en vilda västern-film: »C’era una volta il West« (på svenska Harmonica – en hämnare 1968), sedan Once upon a time in America (1984). Någon tredje »Det var en gång« blev det inte. Leone avled.
Också Lars von Trier påbörjade en trilogi om USA (som följetong) med Dogville 2003, sedan Manderlay 2005 och… ja, den tredje filmen Wasington påstås ha gjorts 2009, men det finns inga bevis på det.
En riktig matinéserie är Star wars-filmerna, som började med Stjärnornas krig (1977). Att det verkligen var biopubliken man ville åt kunde man se av att den spelades in i 70 mm-format, som teven aldrig kunde göra rättvisa.
I Sovjetunionen spelade Sergej Bondartjuk in Leo Tolstojs roman Krig och fred 1967–1968, också den en serie för bio i 70 mm: tre långfilmer (i Sverige hopskarvade till två helaftonsfilmer), och den polske regissören Krzysztof Kieślowski gjorde 1993–1994 en annan trilogi, Trikoloren. Mer om den senare.
Kieślowski hade strax innan (1988–1990) gjort en serie om tio filmer. Då skulle det heta dekalogi, och tio Guds bud i Bibeln kallas just dekalogen. Följdaktligen kallades också Kieślowskis serie – Dekalog. I den tillämpade han ett av de tio budorden på polsk vardag per film. Eftersom de bara var en timme långa avsågs de för teve, men två av budorden fick längre versioner för biograferna: En liten film om kärlek (efter budordet Du skall inte begå äktenskapsbrott) och En liten film om konsten att döda (efter budordet Du skall inte dräpa). Serien innebar ett stort internationellt genombrott för Kieślowski.
I den tidigare nämnda trilogin (som betyder »tre färger«) utgår varje film från en av färgerna i den franska flaggan, trikoloren: Frihet – den blå filmen, Den vita filmen och Den röda filmen. Den franska revolutionens paroller var också tre: frihet, jämlikhet och broderskap, vilket Kieślowski anspelar på i tre separata historier från var sin stad (Paris, Warszawa och Genève). De har beröringspunkter, och så knyts säcken ihop i den sista av de tre.
Den seriens genomslag var enormt, vilket förklarar varför man nu har börjat visa den i nyrustade kopior. För Kieślowski kanske det därmed var nog, ungefär som när Väinö Linna hade skrivit Okänd soldat och sin trilogi om Finlands moderna historia, Här under polstjärnan. Han la ner pennan, skrev inte mer. Kieślowski la ner sin, och två år senare var han död.
Den blå filmen drog in 19 internationella priser, den vita »bara« ett och den röda 17 stycken. Filmvärlden hade velat se mer av Kieślowski, men det fick den inte.
Vi i Kiruna får däremot under marknadshelgen chans att se hela Trikoloren. Filmstudion visar de två första på lördagskvällen, den tredje på söndagskvällen. Man hinner således först på dagen köpa kryddstark röd vildsvinskorv, vackert vitt kläde och doftande blåmögelost på marknaden innan man till kvällen bänkar sig för de blå, vita och röda filmerna i Folkets hus.
En idé i idet av Björn Forseth
