TIMBUKTU – gratistidning.com 2016-05-26
Timbuktu är en stad
Timbuktu uttalas på svenska precis som det stavas.
En del säger ”tim-bak-too”, för de tror, att allt som inte ser svenskt ut ska uttalas på engelska. Ett artistnamn må uttalas som artisten vill, men staden Timbuktus namn har ingen engelsk bakgrund. Ordet är på tuaregspråket tamashek och lär komma från en kvinna, som bodde på platsen först: ”Buktus plats” (ungefär Buktusta på gammelsvenska eller Buktula på finska).
Den mytomspunna platsen i Mali vid en oas i den mäktiga Saharaöknen var för tusen år sedan tuaregernas stora knutpunkt för handel med ädla metaller, salt och slavar, senare fick den ett ansett muslimskt lärosäte. Svår att nå som staden var, klingade dess namn på europeiska språk snart som sinnebilden för något spännande och exotiskt. Ungefär som Lhasa i Tibet. I bägge fallen dröjde det också mycket långt fram i tiden, innan européer satte sin fot där. I fallet Timbuktu dog de som flugor på vägen dit eller försvann spårlöst. Den förste som faktiskt kom fram, efter att Paris geografiska sällskap 1824 hade utlöst en belöning och medalj, dödades på vägen tillbaka. Till och med planet som flög invigningsturen på den nystartade flyglinjen Alger – Timbuktu 1920 försvann. Ett riktigt turistmål!
Just nu är den lilla staden (större än Boden, mindre än Luleå) inte affärsmässigt så betydelsefull men ett av Unescos världsarv. För fyra år sedan intogs den av tuaregiska upprorsmän som hamnat i dåligt sällskap: ett fanatiskt muslimskt gangsterband som tvang stadens befolkning in i medeltida mörker, alltmedan de sprängde antika mausoléer och slog sönder statyer på muséer.
Den situation, som befolkningen försattes i under året som kom, beskrivs i en mauritansk-fransk film med samma namn som staden, Timbuktu, från 2014. Huvudpersonerna är en lycklig familj boskapsskötare utanför staden. De lever sitt traditionella liv, medan inne i sta’n skratt och musik förbjudits liksom cigaretter och fotboll.
Nu har jag inte sett filmen än, men boskapsskötande folk brukar vara nomadiska, eftersom de lever med djur som efter årstiderna flyttar mellan betesmarker (därav ordet nomad, vars forngrekiska ursprung handlar om herdefolks kringflackande). Nomadfolk är också ofta påfallande stolta, om man jämför med de fastboende folken i deras omgivningar och – enligt min erfarenhet – bär ofta färgranna kläder eller andra attribut. Denna stolthet kan vara ett sätt att hålla sig vid liv som folk under förtryck men kan också avhålla dem från deltagande i vad de fastboende sysslar med. Som att vara oberörd av, vad som sker inne i Timbuktu.
Men så händer något, som drar in den lyckliga familjen i eländet.
Filmen Timbuktu oscarsnominerades som bästa icke-engelskspråkiga film förra året (det priset gick i år till Sauls son, som filmstudion visade förra veckan). Timbuktu vann ändå 24 andra priser, så man kan gott säga, att filmstudion avslutar säsongen och möter sommaren med flaggan i topp nu på torsdag på Folkets hus!
I och med den säsongsavslutningen utgör väl också denna krönika en säsongsavslutning.
En idé i idet av Björn Forseth
