BÖDELN FRÅN BASTILLE – gratistidning.com 2016-10-25
Biäng-syr, säger franska bebisar.
När jag var i trotsåldern, störde det mig att så många vuxna talade om franska språket och Paris som något så särskilt vackert. Och svårt. De måste vara duktiga, fransmännen. Tänk, bara: i Paris talar varenda buse franska.
På ett påsklov i slutet av skoltiden var vi dock i Paris, och – jag fick en chock: det var något särskilt med den staden! Som att vara mitt inne i kulisserna till inspelningen av någon mastodontfilm om romarrikets höjdpunkt. Allt var majestätiskt.
När jag var ung vuxen bjöd min då åldrige farfar mig på en resa dit, när han ville återse sevärdheter han som yngre sett. Han behövde någon som hjälpte honom att hålla balansen. Det visade sig vara välbetänkt, för under en promenad där slog han plötsligt runt som en annan akrobat. Farfar hade fallit så som barn och fyllisar gör: utan att slå sig.
Men Paris var mer än palats och alléer. Alla kvinnor rörde sig som om de lärt sig gå på catwalken redan som små, bara en sådan sak! Stadens mysiga kvarter med småkrogar och bistror sökte vi upp, för farfar hade varit med förr och höll sig undan turistfällorna. När vi skulle äta lunch, slog vi oss ned på någon bakgatskrog och fick snabbt en meny, som farfar högljutt avvisade. »Préfix, monsieur, préfix!« utropade han så att saliven stänkte, varvid kyparen surmulet gick ut och hämtade en annan, mycket förmånligare meny över en trerätterslunch. »Enligt fransk lag måste de hålla med en billigare dagens rättmeny, förstår du«, muttrade han. Ofta ingick ett glas vin i denna mycket billiga meny. I Kiruna brukar jag därför äta dagens rätt som om det vore en fransk préfixmåltid: jag lägger upp salladen på en tallrik och äter den först, innan jag hugger in på soppan (i förekommande fall) och sist äter varmrätten. Vinet brukar jag dock få se i månen efter.
Farfar talade språket också. Han var globetrotter och självlärd och klarade sig bra såväl i Rom, London som Paris. Själv hade jag bara skolfranska. Många svenskar stegrar sig mot franskan, varför begriper jag inte. Språk som språk. Men franskan är sägenomspunnen: den är de tre musketörernas språk (en för alla, alla för en), Astérix och Obélix språk (de är knepiga, romarna, toc-toc-toc!), den amerikanska cajunmusikens språk (la reine Ida) och Brigitte Bardots språk (je t’aime). – Nåja, hon den där sista vet väl snart ingen något om, men hon var länge sinnebilden för fransyskan (då menar jag inte den vi köper i köttdisken).
På torsdag talar både tjuv och polis franska på Folkets hus igen. Filmstudion visar ju gärna filmer på alla möjliga språk. Bödeln från Bastille (från 2014) handlar om ett monster till seriemördare, som polisen jagade under sju år på 1990-talet.
Man skulle kunna tro, att fransk film specialiserat sig på seriemördare. Filmstudion visade ju Den minst misstänkte för några veckor sedan, och nu har den fransk-svenska teveserien Midnattssol börjat på SVT, inledd med det mest bestialiska mord, som följts av ett bestialiskt mord till – bara i första avsnittet!
Ändå var det någon som sa mig: franska filmer är så knepiga. Jag svarade:
• Menar du Bröllopskaos, som vi skrattade oss fördärvade åt?
• Menar du Berätta inte för någon, som man bet på naglarna av spänning för?
• Eller Familjen Bélier, som en åskådare sa sig nästan ha kissat på sig av skratt åt för att i slutet grina.
Är det sådant som är knepigt?
Fast seriemördare är väl inte något knepigt. De är ju i ropet även i svenska teveserier. Nu med Kiruna och Paris som skådeplatser kanske attityden till franskan påverkas. I alla fall när vi hör fransyskan Leïla Bekhti tala (kolla in hennes kroppsspråk, det är inget utstuderat utan liksom självklart). Bödeln från Bastille kanske saknar sådana fransyskor, men filmen är i alla fall »efter verkliga händelser«.
En idé i idet av Björn Forseth
