Meikäläiset i skyttegrav

OKÄND SOLDAT – gratistidning.com 2016-02-07

Meikäläiset

i skyttegrav

En del tycker inte krigsfilmer är kul.

Krigsfilmer ska inte vara kul, det hör till sakens natur. Men en del tycker inte om att se dem för att de ogillar att se allt våld. Inte ens om de har dokumentär prägel eller egentligen har syftet att få publiken att ogilla krig. Dem ska jag inte försöka övertala.

Idag existerar ingen moraldiskussion om krig eller försvar. Det gjorde det på den så kallade 68-vänsterns tid. Värnpliktiga kunde få utstå tråkningar för att de inte hade stake nog att totalvägra, och officerare kunde kallas mördare. På plussidan kunde man i alla fall notera, att det diskuterades moral: kunde krig vara rättfärdigt? Borde man vända andra kinden till eller försvara sig, om man anfölls av Hitlertyskland?

Kanske påverkade tidens debatt staten, eftersom den döpte om Krigsmakten till Försvarsmakten. För Sveriges del var väl det naturligt, men idag kallar varenda stormakt sig Försvaret, när de bombar ute i världen.

Dagens försvarsdebatt – som nu handlar om ifall staten ska åta sig att bli värdland åt Nato – väcker föga intresse bland unga, tycks det mig. Miljöhoten intresserar många fler. Tänk om de anade, hur miljöförstörande krigföring är!

Vi här hemma kan sticka till fjälls eller skogs när vi vill, det kan inte Bosniens invånare. De måste kolla minkartor först. Åker de ut på en skogsbilväg tar de risker. På gamla asfalterade vägar syns det, om någon under inbördeskriget på 1990-talet grävt ner minor, men på grusvägar?

Krig efterlämnar alltid eländes elände, men ändå: var skulle Finland stå idag, om de inte hade gjort väpnat motstånd 1939–1940? Men sedan var de förstås med i Operation Barbarossa också – eller fortsättningskriget.

Undersergeant Väinö Linna var med. Det han och hans vapenbröder upplevde behövde han komma ut med efteråt. Som textilarbetare efter kriget försökte sig Linna på att skriva romaner. Det blev inga kioskvältare, men kamraterna uppmuntrade honom att gå vidare, och 1954 slog han igenom med besked med en roman om en kulspruteplutons vedermödor: Okänd soldat.

Alla har väl hört uttrycket okänd soldat. Under Triumfbågen i Paris brinner den eviga elden över den okände soldatens grav. Överallt i det som förut var Sovjetunionen brukar man efter sitt bröllop lägga blommorna på den lokala okände soldatens grav, där det också brinner en evig låga. Linnas bok sågs i hemlandet med viss tvekan av armén, eftersom figurerna i boken inte framställts som hjältar utan som folk är mest. Men folket köpte boken som besatta, för de visste. Linnas bok har sedan kommit att anses som världens bästa roman om krig, oavsett vilken sida man stått på.

Redan året efter spelade Edvin Laine in en film efter romanen. Också den slog igenom stort, och trots att Rauni Mollberg 1985 spelade in en ny version i färg, så är Laines version ”originalet” som bildat underlag för psykologiska kurser och minnesvisningar.

Okänd soldat” skildrar Kriget, inte ett krig. Andra har också gjort det. Erich Maria Remarque gjorde det med På västfronten intet nytt 1929 (filmad av Lewis Milestone 1930), Andrej Tarkovskij gjorde 1962 Ivans barndom om ett barn som inte får något annat liv än kriget, Giuseppe De Santis regisserade 1964 en italiensk-sovjetisk film som enligt undertecknad bättre än någon annan visade, att krig inte är kul: Italienare, duktigt folk. Oliver Stones Plutonen (1986) och Terrence Malicks Den tunna röda linjen (1998) var också filmer av ”Okänd soldats” sort, medan Elem Klimovs Gå och se från 1985 var filmhistoriens mest fruktansvärda beskrivning av nazityska illgärningar. Den fick jag efter ett fax från Moskva lov att visa för alla Kirunas gymnasister och niondeklassare i slutet av åttiotalet (men jag glömde Karesuando, beklagar).

Nu på torsdag visar filmstudion ”Okänd soldat”, originalet.

En idé i idet av Björn Forseth

Åter