WHAT WE DO IN THE SHADOWS – gratistidning.com 2016-01-10
Fuskfilm
Varför skulle jag se en film om något som är påhittat?
Nej, det är inte mina tankar, det är en fråga jag fick av en av mina forna arbetskamrater. Vi hade mycket gemensamt, han och jag. Vi gick och dansade varenda fredags- och lördagskväll på Petsamo, till exempel. Till och med till Narvik for vi över ett veckoslut för att bo på vandrarhemmet och dansa på Folkets hus. Danskulturen där skilde sig från den svensk-finska, där man dansar två danser spelade i samma rytm, tackar för sig och går och sätter sig. Man får alltid två dansers chans och ingen blir förorättad av att man sedan lämnar dansgolvet. I Norge rycker det inte i tjejens kropp efter två danser. Hon står kvar på dansgolvet. Sedan vet man under kvällens lopp inte hur man ska bli av med henne, om man fått lust att dansa med någon annan.
Men det är en annan historia. Min kamrat och jag var dock oense om böcker. Jag är allätare, som björnar plägar vara. Han, däremot, läste aldrig en skönlitterär bok. Det han sa till mig ovan handlade alltså inte om film utan om böcker: varför skulle han läsa något påhittat? Men att i metallfackets styrelse på uppdrag läsa en 140-sidig bok från Folksam om försäkringar – det gjorde han utan prut.
För han var ju inte ”alfabet”, som han förnärmat frågade mig, om jag trodde att han var. Analfabet heter det, men det sa jag inte. För han var inte det, tvärtom kunde vi diskutera språkets nyanser, det var ju inget påhittat. Han skulle nog ha reagerat på mitt språkfel i en krönika strax före jul. Jag hade nämligen skrivit
Ingen av filmerna är animerad. De kan man gå och se för 40 kronor.
”Dem kan man gå och se” heter det ju. – Här är det på plats att varna alla med skrivarlust: använd inte ordbehandlarens självrättarfunktion! Den kan vända upp och ned på ett meddelandes hela innebörd, som väl många upptäckt efter att de just sänt iväg ett SMS och insett att ”jag träffade din fru i älgskogen igår” hade blivit ”jag träffade din fru i älskog igår”.
Men låt oss fördjupa oss i de och dem en stund. Det ska i en mening minst finnas någon som gör något, någon som handlar (ett subjekt). I ”Ingen av filmerna är animerad” är det ingen (av filmerna) som är subjekt. ”Ingen” gör något genom att ”ingen” är.
I nästa mening i citatet ovan är det man, som är subjekt: ”man kan gå och se” går det att skriva. ”Man” handlar genom att ”man” kan gå och se. Vad kan ”man” då gå och se? Jo, dem (gå och se filmerna, alltså). ”Filmerna” är således föremålet för handlingen. Ett föremål för handlingen kallas objekt.
Det känner alla till, även om de tror sig okunniga i grammatik: En kvinna som slukas med blicken av en oförskämd karl känner sig kanske som ett sexualobjekt (för att hennes kropp då är föremål för karlns handlande, hans fluktande).
Objektet ”filmerna” kallas i den andra meningen dem, för annars blir det en tjatig upprepning. ”Dem kan man gå och se för 40 kronor”, alltså, ty de är alltid subjekt och dem objekt.
Eftersom jag inte får betalt för det jag skriver, kan jag göra sådana här utvikningar, och jag ber inte om ursäkt för dem. Men ni undrar väl, hur det gick med min kompis, som inte ville läsa något påhittat? – Undra på ni, han var bara språngbrädan för följande:
På torsdag visar filmstudion en mycket påhittad historia: What we do in the shadows. Men den ger sig ut för att vara en dokumentärfilm om vampyrer som bor mitt ibland oss. Någon (subjekt) har gått för att intervjua dem (objekt). En fuskdokumentär kallas mockumentär, vilket är detsamma. Detta är en kul genre, som jag undrar om min kompis hade kunnat fås att se. Den här fuskdokumentären är gjord av Jemaine Clement och Taika Waititi på Nya Zeeland, som har ett rykte för sådant. Sagan om ringen-regissören Peter Jackson är därifrån och gjorde 1995 fuskdokumentären Forgotten silver om en bortglömd nyzeeländsk demonregissör, som misslyckats med en mammutfilm, konkat och glömts bort. Arkeologer letar och hittar inspelningsplatsens monumentala kulisser övervuxna i djungeln. Men hela den övertygande utredningen är alltså bluff, och endast Kiruna filmstudios medlemmar har fått se den.
En rysk fuskdokumentär gick på filmfestivalen för några år sedan: Pervye na lune (”Först på månen” 2005). Där påstods röjda KGB-dokument visa, att en bemannad månresa på 1960-talet gått snett; kosmonauten hade förlorat kontakten och trotts vara förlorad men hade långt senare dykt upp i Anderna, där han kraschat – efter att ha rundat månen…
Fuskdokumentärer är väl kul? Då kan den, som inte vill se något påhittat, sitta fascinerad och sedan låtsas att allt han eller hon just sett faktiskt hänt! Som vampyrerna som liksom du och jag bor i något hyreshus men aldrig visar gaddarna för Folktandvården. Se vampyrkomedin på torsdag, vetja.
En idé i idet av Björn Forseth
