MANNEN SOM RÄDDADE PARIS – gratistidning.com 2016-03-29
Brinner Paris?
Så lär Adolf Hitler ha frågat sin man i Paris på telefon för att kolla, om staden jämnats med marken, som han befallt.
De allierades trupper var 1944 på väg mot Paris men bombade inte staden, som i juni 1940 förklarats som öppen stad, det vill säga oförsvarad stad enligt Haag- och Genèvekonventionerna. Alltför stora kulturvärden till hela mänsklighetens gagn skulle annars hotas. Manila och Rom förklarades också som öppna städer under andra världskriget, men inte Leningrad, vars befolkning under tre års tysk belägring svalt och vars konstskatter plockades ner i skyddsrum för att räddas undan bombardemanget. En annan stor kulturstad, tyska Dresden – den bombade de allierade dock till grus.
Alltnog, Adolf Hitler kunde inte inbilla sig, att Tyskland skulle kunna hålla Paris, men det är högst oklart, om han faktiskt ställde sin kommendant där, general Dietrich von Choltitz, frågan om Paris stod i lågor. Eventuellt ställde han frågan till sin stabschef, generalöverste Alfred Jodl, där han höll till i Varglyan den 25 augusti 1944.
Klart är i alla fall, att Hitler två dagar tidigare, den 23 augusti 1944, hade beordrat von Choltitz att spränga 33 broar över Seinen, som rinner genom stadskärnan, Operan (den som den berömde fantomen härjade på), Nationalförsamlingen (riksdagshuset), katedralen Notre-Dame (där den puckelryggige ringaren höll till) liksom konstmuseet Louvren (där tavlan Mona Lisa hänger). Eiffeltornet var inte undantaget; det skulle raseras med ubåtstorpeder fästa vid tornets ben . All denna förstörelse skulle resultera i, att Seinen skulle bli uppdämd av alla hoprasade byggnadsverk tills vattnet hade dränkt några hundratusen sovande parisare.
Eftersom vi vet, att alla dessa fantastiska byggnadsverk står kvar den dag som idag är, har jag inte förstört upplevelsen av den film, som filmstudion på torsdag visar: Mannen som räddade Paris från 2014. Något hände alltså mellan den 23 och 25 augusti 1944.
Hitler såg general von Choltitz som en pålitlig karl. von Choltitz hade ju redan jämnat staden Sevastopol på Krim med marken. Utan tvekan var han en skicklig militär, men för det här uppdraget kanske hans pålitlighet bättre kunde mätas i antalet judar han låtit deportera eller avrätta. Dessutom var det enligt en ny tysk lag möjligt för Hitler att låta avrätta generalens familj, ifall denne vägrade lyda order. Ingenting här tycks alltså förklara, varför Paris inte förstördes. Möjligen hyste generalen starka känslor för Frankrikes stora kulturskatter.
Men det fanns en svarte petter i skuggorna: en svensk affärsman, Raoul Nordling, parisare sedan barnsben och vid denna tid svensk konsul i Paris. Sverige var som bekant ett neutralt land under andra världskriget. Det använde sig Nordling av på liknande sätt som sin namne Raoul Wallenberg i Budapest. Inför den annalkande befrielsen av Paris lyckades han förhindra att ett tåg med 3.245 politiska fångar avgick till koncentrationsläger i Tyskland. Men genom sina kontakter med både motståndsrörelsen och tyskarna (uppsatta affärsmän och generaler tillhörde när allt kom omkring samma kretsar) kände han till Hitlers order om att jämna Paris med marken. Han sökte upp von Choltitz och försökte övertala denne att vägra åtlyda Hitler.
Hur detta gick till har Nordling själv skildrat i sin bok Mannen som räddade Paris, och därmed har han väl gett sig själv tolkningsföreträde, kan man tycka. Den andre huvudpersonen, von Choltitz, ansåg att den som räddade Paris var den som hade makt att ödelägga staden.
Denna helt oerhörda tvekamp har skildrats på film förut i en fransk-amerikansk film med just titeln Brinner Paris? från 1966. Trots att den var mycket påkostad filmades den i svart-vitt, därför att man bara drygt tio år efter kriget inte ville se hakkorsflaggor i färg vaja över stadens byggnader. René Clément regisserade gräddan av franska, amerikanska och tyska skådespelare, där alla fick tala sina egna språk – men när filmen skulle visas i USA dubbades de alla till engelska (och det är den versionen man får, om man idag köper filmen på dvd).
Till och med konsul Nordling fick i filmen tala svenska ibland. Han spelades dock inte av en svensk utan av Orson Welles. von Choltitz spelades av Gert Fröbe. Men i den film som på torsdag visas på Folkets hus spelas Nordling av fransmannen André Dussollier och von Choltitz av dansken Niels Arestrup. Regissören Volker Schlöndorff (själv tysk) ville inte låta en tysk spela denne tysk. Det skulle i så fall bli en inre kamp hos den skådespelaren, befarade Schlöndorff.
Till skillnad från ”Brinner Paris?” är ”Mannen som räddade Paris” något av ett kammarspel med mindre pangpang, det är de två giganternas tvekamp det handlar om. Underlaget är pjäsen Diplomati, som i Stockholm gick på teater samtidigt med filmen med Tomas Bolme som konsuln och Allan Svensson som generalen (både pjäsen och filmen heter Diplomatie i original).
Nu vet ni hur det går – går ni ändå dit och ser varför det gick som det gick?
En idé i idet av Björn Forseth
