LA VIE EN ROSE
– BERÄTTELSEN OM EDITH PIAF
– gratistidning.com 2015-10-18
Sparven sjunger
Denna rubrik är inte slagfärdig och saknar reklamvärde. ”Örnen flyger” hade slagit bättre och lett tankarna till film.
Trots filmtankarna leder många träffar i en sökning på ”örnen flyger” till Försvaret. De hade dock lett till film, om örnen fått landa, för Örnen har landat var en amerikansk krigsfilm från 1976.
Googlar man däremot ”duvan flyger” handlar det snabbt om film: ”Roy Anderssons duva flyger högt i Venedig” skriver Svenska dagbladet och syftar på förra årets Roy Andersson-film med en titel som är slagfärdig i kubik: En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.
De klyftiga kråkfåglarna har tiderna igenom inspirerat människan och därmed filmen. Se bara den isländska Korpen flyger från 1984 – titeln blev ett uttryck lika populärt att citera som denna replik ur filmen: ”tungur knivur”.
Söker man på ”kråkan flyger”, rör emellertid flera träffar idag en högst verklig kråka, som iakttagits tjuvåkande på ryggen av en örn, vilken av allt att döma inte haft något att invända. Mer vanligt är väl att kråkfåglar är ena riktiga retstickor, som brukar trakassera flygande örnar genom att flyga runt dem i ett, i ett. Det har jag sett själv på nära håll, så det är ingen myt.
Om man därför vänder på örnuttrycket och skriver ”kråkan har landat”, får man exakt träff men utan filmisk anknytning. Hockeylaget Brynäs har kontrakterat spelaren Petr Vraná och bloggaren Erik Sandberg skriver fyndigt: ”Vraná betyder kråka på tjeckiska och jag ställer mig frågan om Brynäs eldar för kråkorna eller om man har fått den klasspelare man sökt”.
Återstår så skatan bland våra närmaste kråkfåglar. Googlar man på ”skatan flyger” hamnar man i ordspråkens värld: ”Skatan flyger aldrig så långt, att ej stjerten följer med” (Svenska akademiens ordbok, gammal stavning). Jag minns också barndomens amerikanska Cerebos saltburkar illustrerade med en pojke som försöker springa ikapp en skata för att strö salt på dess stjärt. Det hade ingen hollywoodsk anknytning utan kom väl från Anna Wahlenbergs saga Skatan som fick salt på stjärten från 1903, ty den handlar om en pojke som skulle få önska sig något om han lyckades strö salt på en skatas stjärt. Fåfäng strävan, om ni frågar mig.
Men det finns en hel film som heter som skata på latin: Pica pica (Sverige 1987). Sedan är ju Den tjuvaktiga skatan en välkänd opera från 1817 av italienaren Gioachino Rossini. För den otålige finns en tio minuter lång sammanfattning som italiensk tecknad film från 1964. Stanley Kubrick använde också operans uvertyr för en del scener i sin film Clockwork orange 1971.
För övrigt kallar man aldrig en man ”din gamla skata”, men det kan bero på att ordet slutar på a, som ofta kännetecknar feminina ord – men det är en annan historia.
En sökning på ”strutsen flyger” ger inga träffar alls (vad nu det kan bero på?), men sökordet ”fåglarna” rätt och slätt leder till alla tiders fågelfobiframkallande film: Alfred Hitchcocks Fåglarna från 1963.
Hur är det då med sparvarna? En sökning på ”sparven flyger” för en till ordspråket ”Det flyger inga stekta sparvar i munnen på en”. Likaså med ”svalan flyger” men då i biblisk form: ”Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi” (Ordspråksboken). Det hjälper inte ens med ”sparven har landat” för att hitta en film.
Byter man däremot till ”sparven sjunger” händer det något. De flesta träffar handlar om framlidna sångerskan Édith Piaf, som hette Gassion medan hon var ung och levde i rännstenen, ur vilken hon med tiden tog sig upp. För hon hade en gåva: sin sångröst. Rösten var stor men kroppshyddan även som vuxen liten, varför hon kom att kallas ”sparvungen” (piaf var sparv på pariserslang). De, som levde i hennes livstid – och många yngre också, känner igen slagdängor som La vie en rose, Milord och Non, je ne regrette rien sjungna med extremt rullande fast skorrande r.
Om hennes liv från ett samhällets olycksbarn efter första världskriget till världsstjärna handlar filmstudions torsdagsfilm på Folkets hus, gjord 2007. La vie en rose – berättelsen om Édith Piaf heter den. Producenterna hade tänkt sig Audrey Tautou i titelrollen, men regissören Olivier Dahan ville ha Marion Cotillard och sänkte sina budgetanspråk med fem miljoner dollar för att få just henne.
Efter föreställningen kvittrar man, lovar jag.
En idé i idet av Björn Forseth
