Baler och blodbad

DOKTOR ZJIVAGO – gratistidning.com 2017-01-22

Ståndaktiga kvinnor

»Verkligheten överträffar dikten«, sägs det. När undertecknad före jul skrev i denna tidning om filmen med mannen som undflydde polisen genom att klättra på husfasader – då det i storsta’n inte fanns så många träd att välja på – så kanhända en lokal buse i Luleå läste den krönikan. Ty den fanns publicerad på nätet den 20 december, och den dagen stoppades vår buse i en poliskontroll i Örarna och efterföljde krönikans antydda tips för att slippa möta polisen öga mot öga. Till skillnad från filmens storstad finns det i Örarna fler träd än skyskrapor, och i ett sådant klättrade han upp och klarade sig därmed bra länge från lagens långa arm, som letade efter honom medelst ytspaning.

Se där ett tips till Filmpool Nord om ett framtida projekt: en ny svensk filmfars med arbetsnamnet Upp genom luften i sin amerikanska förlagas anda!

Den här veckan blir det inte skrattfest till stumfilm på Folkets hus, för filmstudion startar vårsäsongen med en kärleksfilm (med ljud!) från våra dagar. Take this waltz heter den, för att så heter en sång skriven av Leonard Cohen, sjungen av honom själv i filmen. Filmen är visserligen från 2011 och Cohen avled den 7 november ifjol, men se det gärna som en liten hedersbevisning gentemot framlidne Cohen.

Dock är det ingen musikfilm. En komedi kan man i någon mån säga, men framför allt är det ett romantiskt drama om en utomordentligt lyckligt gift kvinna, som trots det blir intresserad av en annan man. Kan sådant hända i verkligheten? undrar den förhärdade ungkarlen.

Det kan väl det, om man får tro folk runtom en. »Trekant« är också en i icke ringa grad populär genre inom litteratur och film. Tänk bara på en berömd liten film som David Leans Kort möte från 1945, där normallyckligt gifta Celia Johnson på en järnvägsstation möter en man, som hon inte borde träffa igen. Men förstås gör. I François Truffauts film Jules och Jim står Jeanne Moreau mellan två män, medan den kirgisiske sovjetförfattaren Tjingiz Ajtmatov som förlaga till en film skrev om en man, nomad, som regelbundet lämnade sin hustru kvar i jurtan (kåtan) vid hjorden uppe i bergen för att ta sig ner till sta’n och älskarinnan. Ja, människan är sig lik.

Men alltså – att efter fem års äktenskap uppträda så kärleksfullt mot sin man som om de vore nyförälskade – då borde det vara lätt att vara ståndaktig. Men det är kanske skillnad på engelsmän, kirgiser och kanadensare?

I »Take this waltz« är känslostormarna kanadensiska, även om skådespelerskan bakom kvinnan mellan hötapparna är från USA, Michelle Williams heter hon. Den kanadensiska regissören Sarah Polley har kanske känsla för sådana där mänskliga svagheter som att falla för en annan när man har en första. Hon debuterade i alla fall som regissör och manusförfattare 2006 med en filmatisering av andra kärleksproblem efter en novell av nobelpristagaren Alice Munro: Away from her hette filmen, som Sveriges television har visat. Där är det äldre människors kärlek som tar sig oväntade uttryck, när Julie Christie får alzheimer.

Det här låter ju inte kul; alzheimer och trekanter. Man ska kanske inte rota i vissa saker, känner man oroligt. Men sån’t är livet, och bra litteratur och bra film förgyller det, även när det oroar. Sarah Polley själv är uppenbarligen inte rädd för orosmoment eller ens rädd om sin egen karriär. Som tolvåring spelade hon huvudrollen i teveserien Vägen till Avonlea (1989), och när hon skulle få ett pris gick hon upp på pallen med ett märke mot Kuwaitkriget på bröstet. Disney bad henne ta av sig det, hon vägrade och så lämnade hon serien.

Ståndaktig kvinna.

En idé i idet av Björn Forseth

Åter